Äntligen kan det sägas

I slutet av januari 2000 åkte jag och maken till London på en kortare semester. Då hade musikalen ”Mamma Mia!”, baserad på Abbas poplåtar, spelats i West end i nio månader, men vi bestämde oss för att inte se den. En musikal med bara Abbalåtar, vad töntigt! Det kommer säkert bara att vara svenska turister i publiken, sa vi till varandra och köpte i stället biljetter till ”Spend, spend, spend”, en verklighetsbaserad historia om en engelsk kvinna som 1961 vann nästan 2 miljoner kronor (en oerhörd summa 1961) på tipset och hur hon sedan snabbt gjorde av med alla pengar.

Det var alls inget fel på den musikalen (den vann Barclays Theatre Award för bästa musikal 1998), men nu, snart nio år senare, känns det ändå som vi valde fel. ”Spend, spend, spend” lades ned i augusti 2000 medan ”Mamma Mia!” blev en global succé som dragit in mer pengar till Björn & Benny än de någonsin kunnat drömma om. Musikalen har nu spelats längre än Abbas aktiva tid som grupp.

Nej, jag tog mig inte iväg när den svenska versionen av ”Mamma Mia!” sattes upp heller, men i söndags kväll satt jag och ungefär 70 andra och sjöng i biomörkret till sing-along-versionen av den nu filmatiserade musikalen.

För den som växte upp under 70- och 80-talen, när Abba var någonting fult som man nästan skulle skämmas över, är det en lätt surrealistisk upplevelse att se och höra Meryl Streep, vår tids kanske största skådespelerska, med full bravur sjunga ut i ”The winner takes it all”. Och när hon sedan med tårar i ögonen sjunger ”Slipping through my fingers”, som handlar om det vemodiga faktum att barn växer upp och blir stora, ja, då sjungs det inte så starkt i biosalongen. Då sitter vi där och sväljer och sväljer och torkar diskret våra egna tårar.

Faktum är att jag var rörd mer eller mindre hela filmen igenom. Det var med nöd och näppe som jag tog mig igenom ”Honey, honey”, en låt som jag dansade till på partyn när jag var 11 år. Och ”Dancing queen” fick jag pipa fram eftersom det stockade sig i halsen på mig. Men till ”Waterloo”, sista låten i filmen, lyckades jag äntligen ta i. Och det var ljuvligt!

På något sätt känns hela framgångssagan med ”Mamma Mia!” som en möjlighet att äntligen komma ut ur garderoben. Äntligen kan man med högburet huvud säga: Ja, jag gillar Abba! Det skulle jag aldrig ha erkänt under tonårstiden när jag gillade Roxy Music, Talking Heads och B-52´s. Visserligen ägde jag alla Abbas skivor och lyssnade ganska mycket på dem, men … det var ju skämmigt. En del av deras låtar kunde man kanske medge att man gillade, men själva gruppen var töntig och såg töntig ut. Deras fans var töntar.

Vad vi inte visste då var att Abbas musik skulle visa sig vara tidlös. Vad vi heller inte visste var att vi skulle sitta på en biograf och se James Bond (Pierce Brosnan) sjunga ”SOS”. 

I kväll har ni också chansen – ta den! 

(Kicki Gustafsson är redigerare och krönikör på ÖP. En av hennes favoritlåtar med Abba är ”What about Livingstone” från 1974.)

En kommentar till “Äntligen kan det sägas”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *