Jag åkte till Frankrike och lämnade min trygghetszon

I Sverige älskar vi att svänga oss med engelska och ”svengelska” uttryck i tid och otid. I stället för ”jämförelse” snackar vi om ”benchmark”, att ”chilla” låter mer utmanande än att medge att ”vi gjorde inget särskilt”, och att säga att något är ”good enough” låter på något sätt lite bättre än att bara ”nöja sig” eller vara ”tillräckligt bra”.
Jag stör mig rätt mycket på det där, trots min anglofila läggning.
Kanske bidrog det till att jag sa ja, när jag nu i februari fick möjlig­heten att under två veckor kliva utanför min väletablerade ”comfort zone”, som det heter på nysvenska, och i stället göra något som jag verkligen inte känner mig trygg med (vilket ju är en alldeles utmärkt svensk översättning av ”step out of the comfort zone”), nämligen studera franska, på plats i Frankrike.

Det har snart gått 31 år sedan jag tragglade mitt sista oregelbunda verb på Wargentinsskolan. Franska blev aldrig mitt språk, och jag hittade aldrig nyckeln till le français utan formulerade mig på engelska fast med franska ord. Pas bon!
När jag klev ut på trappan som nybakad student i juni 1982 gjorde jag det i den fasta förvissningen om att franska, det skulle jag aldrig mer befatta mig med.
Det fanns så många etablerade sanningar om Frankrike som verklig­en avskräckte mig – fransmän pratade aldrig engelska, eller låtsades att de inte förstod. Fransmän var otåliga och snorkiga och uppskattade inte alls att utlänningar försökte göra sig förstådda genom att misshandla deras språk. I Frankrike brydde man sig bara om fransmän och det franska språket, vad skulle jag där att göra?

Inte förrän 2006 besökte jag Paris för första gången. Häpnadsväckande nog stämde inte mina fördomar, eller så hade landet genomgått en radikal förvandling. Möjligen gällde inte mina generaliseringar
alla fransmän, framför allt inte de som bodde och jobbade i ett av världens mest besökta turistmål.
Ännu märkligare var att några franska ord och uttryck lyckades bryta sig loss från sitt fossilerade tillstånd i min hjärna och pockade på att jag skulle använda dem. Moi? Det var knappt jag tordes, men jag vågade faktiskt återvända till Paris både 2010 och 2011, och en sprittande förälskelse började växa sig stark.
Frankrike, detta ymnighetshorn som flödar över av historia, kultur, gåslever och champagne, fanns faktiskt till även för mig! Who knew (som vi brukar fråga oss här i landet)?
Alltså blev det två veckors språkkurs i Aix-en-Provence, och låt mig genast slå fast att så långt utanför trygghetszonen har jag inte varit sedan jag ramlade ur en svarttaxi på väg hem från GIII en kväll i slutet av 1980-talet, eftersom jag inte stängt dörren ordentligt.

Efter första dagen var jag i djup chock. Alla lärare var franska, all undervisning bedrevs på franska, all information på hotellet var på franska och vi uppmanades ivrigt att enbart prata franska med varandra.
Medan tårarna rann krisringde jag maken via Skype och sa att det här går aldrig, jag fattar inte ett skit, jag är en idiot, varför gav jag mig in i det här, nu ringer jag la directrice och säger att jag åker hem, varför kan ingen bara skjuta mig!?
Jag fyller visserligen 50 nästa månad, men i den här stunden var jag 5 år igen. Maken suckade och peppade; säkert blir det bättre när du byter till den lättare gruppen, ge inte upp nu, du gör ju det här bara för din egen skull och det blir inga salskrivningar, köp lite vin, ta en bit choklad!
Utmattad av tårar och passé composé lyckades jag somna, och såg förstås ut som en gris med svullna ögon och skär potatisnäsa nästa morgon.
Men jag bet ihop, och långsamt började klaustrofobin ge med sig – jag förstod mer än jag trodde, även om det var vansinnigt svårt att prata och formulera egna meningar, men vår huvudlärare var ett under av tålamod och berömde våra stapplande försök som vore vi franska Nobelpristagare i litteratur.

Visst dammade jag av gamla kunskaper och visst vann jag några nya, men framför allt vann jag över mig själv. Jag klarade av det som jag ”visste” var omöjligt. Jag kan fortfarande inte ta till mig Le Figaros analyser i den laxrosa ekonomidelen, men jag kan handla på rean och jag förstår skillnaden mellan café crème och café noisette.
Jag lärde mig att en snart 50-årig tant kan kliva ur sin trygghetszon och tvingas leva extremt mycket i nuet eftersom all hjärnkapacitet går åt till att dechiffrera språket, och att det kan vara någonting bra.

När vi gick ned för landning i Paris där vi skulle byta plan på vägen hem, lyckades jag se Triumfbågen från fönstret, och vet ni vad? Jag är helt säker på att den blinkade åt mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *