Den ljusnande framtid är er!

I flera veckor nu har jag och maken tittat på varandra med trötta ögon och sagt: Bara studenten är över …
Egentligen har hela den här vårterminen varit en enda lång nedräkning mot studenten, och trots att det inte är vi, utan dottern, som sprungit på 100- och 50-dagarsfester, baler, mösspåtagningsfester, grillkvällar
och te-och-kladdkaka-sammankomster i en aldrig sinande ström, har det ofta känts som att vi allesammans sitter i en karusell som aldrig slutar snurra.
Som föräldrar finns man ju där i bakgrunden hela tiden. Det ska skjutsas och hämtas och ordnas baltransport och långklänning och kort­klänning och studentmössa, och vad ska det vara för skor och vad ska det vara för väska, och görs det över huvud taget något i skolan efter sportlovet som kan sägas vara vanligt, normalt skolarbete?

I går kulminerade så alltsammans i ett enda stort fyrverkeri av betyg och stipendier, skratt och gråt, blomsterkvastar och lastbilsflak, släktingar och vänner, ballonger och serpentiner, potatissallad och tårta, och så, äntligen, Rådhustrappen! Och heliga löften om att aldrig, aldrig tappa kontakten med varandra.

Min egen studentdag för 30 år sedan har känts mer och mer levande för varje vecka som gått, och jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag måste ringa min mamma för att fråga vad som bjöds på min mottagning, vilka som egentligen var där, var pappa högg björkarna och i vilken butik det var vi köpte smyckena som jag fick i present, men jag kan ju inte fråga min mamma längre, eftersom hon gick bort för snart sju år sedan. Det vet jag ju så väl.
Ändå hör jag henne så klart och tydligt i mitt huvud att jag är på väg att lyfta luren flera gånger.

Jag tänker på Mats Eljas, som jag hade i filosofi och religion, och det känns som att det var i går han uppmanade oss i HS3 att se oss om i klassrummen och korridorerna på Wargentinsskolan. Vi skulle aldrig mer känna så många människor och ha så många vänner. Vi skulle minnas den här tiden som den bästa i vårt liv, påstod han.
Och jag tänker på vår klass, den där sista kvällen, när vi skrattade och grät och gav varandra heliga löften om att aldrig, aldrig tappa kontakten med varandra.

Men så lyckas jag slita mig loss ur mina minnen, och springer in på en guldsmedsaffär för att köpa det där pärlhalsbandet som ska bli vår dotters present.
– Pärlor är ju klassiskt, säger jag till expediten medan hon slår in paketet, man kan ha dem till allting och de blir aldrig omoderna.
– Ja, och så kan hon ha dem när hon gifter sig, svarar expediten glatt.
Tårar skjuter upp i ögonen på mig som en fontän, och det blir så tjockt i halsen att jag inte kan prata.
– Förlåt, piper jag, förlåt, jag brukar inte vara så här …
Men den emotionella slungan från 1982 in i en framtid och ett eventuellt giftermål blir för mycket. Jag knappar in min pin-kod utan att kunna se den.

För så är det med studenten. Det är minnen och framtid på samma gång, men perspektiven blir helt annorlunda beroende på om är student eller mamma till en student.

Här kommer facit för er som gick ut i går:
Ni kommer inte att hålla kontakten med alla era klasskamrater.
Men ni kommer att minnas dem för resten av livet.
Och den ljusnande framtid är er!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *