En regnskur av tropiskt omfång gjorde sitt bästa för att hamra sig igenom vårt tak.

Säga vad man vill om vädret i Östersund, men det är i alla fall ombytligt.
I onsdags morse hörde vi, redan innan vi hunnit kliva upp ur våra sängar, hur en regnskur av tropiskt omfång gjorde sitt bästa för att hamra sig igenom vårt tak. Häftiga vindbyar slet och drog i husknutarna, och vi förstod att nu var det ajöss med den fina snö som kom som på beställning på första advent.
Jag satte mig vid köksbordet och började äta frukost, när ett vagt muller hördes.
– Det där lät ju nästan som åska, sa jag till maken, som genast avfärdade min teori med att det måste vara blåsten jag hörde.
Men knappt hade han sagt det, förrän den mulna novemberhimlen lystes upp av blixtar, och därefter mullrade åskan så rejält att fönsterrutorna skallrade. Allt medan blötsnön (som regnet övergått i) vräkte ned med stekpannestora snöflingor. Ute var det 2 grader varmt.
Vi kunde inte göra mycket annat än att skratta åt eländet.

När jag skulle åka till jobbet hann jag inte sopa bilen ren innan ny snö lade sig på den del jag sopat av först, och en fascinerande känsla av att befinna sig i en science fiction-film infann sig – ”Monstervädret anfaller – the return of Thunder”.
På E 14 mellan Torvalla och Lillängerondellen körde ingen fortare än 60 kilometer i timmen, och det kändes mer som tur än skicklighet att jag höll mig kvar på vägen. Vindrutetorkarna gick för högtryck, och jag höll andan för att inte rutorna skulle immas igen.
Nere på stan var snööverfallet mindre ymningt, och snart avtog det helt, men granen framför Rådhuset hade chockats så svårt att inte en enda rosa lampa var tänd.

Frampå dagen tittade solen fram. Ett par av vädergudarna, synliga blott för hundar och mycket små barn, spankulerade lugnt gågatan fram med händerna knäppta bakom ryggen, visslandes på en glad melodi,
precis som om de inte hade haft någonting att göra med morgonens inferno. Just när de trodde att ingen längre såg, gjorde de en high five och flinade brett. Sedan började de småviskande att planera inför nästa stora väderkupp:
– Vore det inte kul ändå med hällregn på morgonen 23 december, och sedan några minusgrader så att allt fryser på och blir glashalt? Det är ju säkert jättemånga som är ute på vägarna då.
– Jo, det är ashäftigt! Jag är också väldigt svag för att kalibrera temperatur och vindar så att alla parkerade fordon blir inhöljda i ett flera centimeter tjockt ispansar, så där så att man måste använda spett och byggfläktar för att få bort det!
– Åh, den ja! Älskar den. Det är extra festligt om man får till det på flygplansvingar. Jag är med i en utvecklingsgrupp nu som arbetar på metoder som ska komma till rätta med avisningsmedlen. Jag är så trött på varm glykol att jag spryr snart!
– Men seriöst, på julafton, vad tror du om 15 grader varmt och storm?
– Ja, herregud, inte ett snökorn ska vara kvar. Right on, my man!
– Jag har faktiskt kikat lite på långtidsplaneringen också, och jag tänker att – är det inte dags att smälla på rejält med blötsnö på skolavslutningen nästa år? Vi har varit för mesiga de senaste åren. Säger så här: Manslårstjocka trädgrenar som knäcks av tung snö i juni, det är att köra vädret ändå in i kaklet!
– Glöm inte hagel stora som hönsägg. De kan verkligen liva upp de tristaste tillställningar. Studentskivor, 50-årskalas, konfirmationer. Hagel som penetrerar markiser och presenningar är något visst, det kan man inte komma ifrån.
– Du, nu plingar det i min mobil från en kompis i USA som vill ha lite hjälp med orkansäsongen. Jag mejlar dig, så kan vi bestämma något om hur vi går vidare. Det finns mycket mer att fundera kring isknottror i rondeller och på övergångsställen, och sedan borde vi komma till någon sorts avstamp kring horisontellt regn också. Tjing!
– Eller hur … Tjing själv, och ha en riktigt härlig andra advent!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *