Kanske är Melodifestivalen aldrig så viktig som när man är 14 år.

Så befinner vi oss då återigen mitt i det stora spektakel som går under namnet Melodifestivalen. Två deltävlingar av fyra är klara, i kväll är det dags för den tredje, och sedan väntar andra chansen innan det är dags för den stora finalen i Globen 12 mars.

Men har verkligen det här närmast galaktiskt stora upplägget av tävlingen lyckats med att sålla fram den allra bästa låten? Nej, det verkar inte så.

År 2005 hamnade Martin Stenmarck och ”Las Vegas” på en förnedrande 19:e plats, det sämsta sedan 1992 när Christer Björkman, då artist, i dag festivalgeneral, blev 22:a och näst sist med ”I morgon är en annan dag”.

År 2006 fick Carola rycka ut och rädda landets ära genom att bli fyra med ”Evighet”, men sedan har det bara gått utför:

• 2007 hamnade The Ark på plats 18 (av 24) med ”The worrying kind”.

• 2008 kom Charlotte Perrelli också på en 18:e plats (av 25) med ”Hero”.

• 2009 blev Malena Ernman med ”La voix” inte bättre än 21:a (av 25).

• 2010 blev Anna Bergendahl och ”This is my life” utröstad redan i semifinalen och fick över huvud taget inte tävla i Oslo. Sveriges sämsta resultat någonsin! Att vi blev bäst bland de bidrag som åkte ut känns inte som något att skryta med.

Två gånger har Sverige kommit på sista plats i Eurovision Song Contest. 1963 hamnade Monica Zetterlund och ”En gång i Stockholm” på en delad sista plats, och 1977 var det Forbes som fick jumboplatsen med låten ”Beatles”. Så här skrev en av de samtida kommentatorerna om den händelsen:

”Nyss har EM i schlager från London slutat. För Sverige tävlade Forbes med ”Beatles”. Nu skulle de göra sitt stora genombrott inför 800 000 000 människor i 33 länder!

Jovisst. Det hela avlöpte mycket väl, och Sverige slutade på den plats vi alla hoppats på. Sist! Med 2 poäng som Västtyskland var snälla nog att ge oss.

Vann gjorde Frankrike med en heldålig låt. England blev tvåa med ”Rock bottom” framförd av Lynsey De Paul och Mike Moran. Trea blev Irland med ”It’s nice to be in love again”.

Tja. Kanske hade New Musical Express rätt när placerade ”Beatles” under rubriken ”Varför gjordes den här skivan?”. Men nog hade jag och Forbes och alla andra svenskar som såg tävlingen väntat sig ett bättre resultat än sista plats! Med TVÅ poäng!

1974 vann Abba med ”Waterloo”, 1975 blir vi åtta med Lasse Berghagen och ”Jennie, Jennie”, 1976 är vi inte med alls. 1977 kommer vi på ännu en lysande placering: 18:e av 18 tävlande länder.

Till och med Norge gjorde bättre ifrån sig än Sverige.

Nu lyssnar jag på Luxemburgs bidrag, ”Frère Jaques” med Anne-Marie B. Jag trodde nog att den skulle komma bland de fem bästa, men den fick bara 17 poäng. Jag tycker den är bra.

Länge, länge hade den och Sverige samma strålande poängsumma: 2. Men sen uppnådde Luxemburg det åtråvärda talet 17.

Jag fattar inte hur Frankrikes pissiga låt kunde vinna!”

Den som författade dessa rader var ingen tidningskrönikör, utan det var faktiskt lilla jag, som 14 år gammal beklagade mig i min dagbok 7 maj 1977.

Det pissiga franska bidraget hette ”L’oiseau et l’enfant” och sjöngs av Marie Myriam, för det här utspelade sig på den tiden när en äkta fransk chanson fortfarande kunde regera på kontinenten.

Kanske är Melodifestivalen aldrig så viktig som när man är 14 år, för jag minns att Forbes flopp kändes ända in i hela själen. Det var som om hela Sverige hade skymfats.

I dag gör det mig faktiskt detsamma om Sverige vinner, förlorar eller rent av hoppar av hela jippot, men faktum är att jag ibland kan sakna mitt tonåriga engagemang. Och vem vet, kanske är det så att Christer Björkman fortfarande är 14 i sitt hjärta. Det borde i alla fall underlätta hans jobb.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *