Ett madrasserat skyffelljud uppstår när 630 stjärtar förflyttas i sidled

Det är luciakväll i Östersund. Termometern visar strax under 20 minusgrader, men det hindrar inte en grupp febriga entusiaster från att köa utomhus långt före utsatt tid.

Är det spelnördar som väntar på att Game ska släppa en ny ”World of warcraft”-uppdatering?

Är det sminkade Kiss-fans som ska se ett tribute-band på Gamla Tingshuset?

Är det glada pensionärer utanför Cityshop som ska köpa två biljetter till Östersundsrevyn för priset av en?

Icke.

Det är föräldrar, syskon, far- och morföräldrar och andra anhöriga till eleverna på gymnasiets musikestetiska program på Palmcrantzskolan i Östersund, som brottas på trappan upp till Stora kyrkans port. I kväll ska elevernas traditionsenliga luciakonsert äga rum, och de 650 biljetterna tog slut för flera dagar sedan.

Klockan är tio minuter i sex och konserten börjar inte förrän klockan sju. Men här gäller det att hänga på låset om man ska ha en chans att få en bra plats.

En av mammorna (faktiskt författaren av dessa rader) trodde hon var ute i god tid förra året när hon kom till kyrkan halv sju, men då var det så gott som fullsatt, och hon hamnade långt, långt bak, i skuggan av en av de förhatliga stenpelarna som skymmer sikten å det grövsta. Dottern kunde beskådas endast under de fyra sekunder som det tog för luciatåget att passera förbi. Så får det inte bli igen!

Vi stampar med fötterna i kylan, vi småbuffas och småknuffas och försöker utan att det märks glida längre fram i klungan. Lite då och då öppnas porten men ingen släpps in – ett sådant här köande har man inte upplevt sedan restaurang Gardens storhetsdagar. Enda skillnaden är att här inte finns någon uniformerad vakt som pekar ut de snyggaste tjejerna och säger att de får gå före kön.

Någon har en biljett som blivit över och försöker kränga den till hugade spekulanter. Svarta börs- priset är dock oklart. Det enda som fattas nu är engelska försäljare med ciggen i mungipan som säljer  t-shirts och halsdukar och annan merchandise. Kanske ett annat år?

Till slut släpps vi in, och smidiga som noshörningar i våra tjocka ytterkläder rultar vi uppför trappan innanför. Här, i Stora kyrkans yttre hall, tycks andra föräldrar och anhöriga också ha stått och väntat – och alltså hamnat längre fram än vi som kommer nu. Får det verkligen gå till så här?! Vilket osportsligt försprång!

Precis innan vi kommer in i det katedralsstora kyrkorummet måste biljetterna rivas av två elever. Otåligt suckar och pustar vi, skynda på lite nu! Sedan är det full galopp mot bänkarna längst fram, men för sent! Andra har hunnit före och lagt ut jackor, halsdukar, påsar, vantar och andra persedlar längs åtskilliga bänkmetrar. En rutinerad mamma som varit med flera gånger förr, sitter lugnt och stickar på rad tre. Hon var här redan tio över fem. Den strategin memoreras ögonblickligen.

Mamman som var för sent ute i fjol (fortfarande författaren av dessa rader) hamnar till slut på rad sju räknat framifrån, plats två räknat ifrån mittgången. För all del, det är alls icke fy skam, men … det skulle ha varit ytterplatsen, och helst tre–fyra rader längre fram för att känslan av triumf ska infinna sig.

Sedan ägnar vi 50 minuter åt att fippla med mobilerna, släppa förbi alla dem som ska in på sina paxade platser, vända oss om och se vilka som hamnade längre bak än oss samt kolla på klockan. Ungefär var annan minut gör vi det.

Strax innan konserten ska börja stiger en tapper själ fram och vädjar, precis som alla andra år, att vi ska sätta oss närmare varandra så att alla får plats, för alla som är där inne nu har betalat en biljett. Ett madrasserat skyffelljud uppstår när 630 stjärtar förflyttas i sidled. Nu är vi redo!

När 126 unga strupar så sjunger Bo Setterlinds dikt ”Tänd ljus”, tonsatt av länets körmaestro K-F Jehrlander, då slappnar vi av. Nu tar vi del av musik och sång, nu gläds vi åt alla förmågor som står där framme och vi känner delaktighet och stolthet. Vi glömmer Cryptosporidier i dricksvattnet och självmordsbombare i julhandeln. Nu uppfylls våra hjärtan av värme och glädje.

De nästanvuxna som står där framme, de som mycket, mycket snart ska lämna sina familjer och i de flesta fall även Östersund, i alla fall för en tid, är uppfyllda av stundens allvar och högtid. Ingen svimmar, inte ens under luciatåget. Ingen störs av alla tårfyllda ögon i bänkraderna.

Efteråt tar vi det lugnt. Nu vill vi inte skynda, nu vill vi bara kramas och strö beröm:

– Vad bra det gick! Vad  fina ni var! Och duktiga! Såg du när jag vinkade?

Nästa år, då ska författaren av dessa rader komma ännu tidigare. Då smyger hon in i kyrkan kvällen före och lägger sig under en bänk. Sedan sätter hon sig där redan på morgonen nästa dag. Då ska hon verkligen se bra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *