Minns ni de speciella duscharna för hårtvätt? Dem kan jag sakna.

Renoveringen och upprustningen av Storsjöbadet har kommit att kosta betydligt mer än de planerade 41 miljonerna.Hela 82 miljoner kronor har runnit iväg, men det kan bli ännu mer:

– Vi har hittills bokfört drygt 85 miljoner kronor på ombyggnadsprojektet, sa Jan Högberg, teknisk förvaltning, till ÖP i måndags.

Storsjöbadet invigdes 12 december 1986. Byggandet av det nya, ”tredje generationens badhus”, föregicks av en mångårig och ofta vildsint debatt om läge, innehåll och inte minst kostnad. Namnfrågan avgjordes förstås i en tävling, och jag kan inte låta bli att minnas gamle Östersundsmoderaten och Frösöprofilen Magnus Albinssons luttrade förslag: Costa Vadevill.

Ibland kommer jag på mig med att sakna det gamla badhuset, byggt 1938, som låg på Rådhusgatan en bit bortom Gamla Teatern.

Det var ett totalt osexigt badhus utan rutschbanor, barnbassänger och relaxavdelning. Här fanns bara en 25 meter lång bassäng med ett fåtal banor, ett par trampoliner och en kaffeautomat. Ändå var det inga problem för en 11–12-åring att tillbringa en hel lördag här på 1970- talet.

Minns ni den rödmålade, fruktansvärt hala spiraltrappan som gick från damernas omklädningsrum upp till duschar och bastu? Tänk att jag aldrig ramlade och bröt benen av mig där fast det var så nära många gånger.

Minns ni de speciella duscharna för hårtvätt? Dem kan jag sakna.

Minns ni raderna med små duschar där man kunde skölja ur baddräkten och tvätta sig ”för hand” om man inte ville bli blöt i håret? Minns ni den inglasade damturken där man aldrig såg någon enda människa och aldrig kunde fatta vad den egentligen var till för? Den saknar jag inte.

Minns ni omklädningsrummet med dess militäriskt strama inredning och hårfläktarna som var placerade så obändigt till? En av dem torkade mitt hår när jag i sexan eller sjuan för första gången provade på nymodigheten hårbalsam.

Ibland kommer jag på mig med att sakna det gamla Länsbiblioteket, så som det såg ut på 70-talet. Minns ni apparaten som läste av lånekortet och bokens kort som satt i en liten ficka längst bak? När jag vill kan jag höra ljudet av den apparaten i mitt huvud.

En bit bortom lånedisken satt alltid en rad herrar och läste dagstidningar och i rummet innanför fanns långa bord där man kunde läsa tidskrifter. Engelska Melody Maker var alltid flera veckor gammal, men kändes ändå exotisk.

I Damernas Värld läste jag om de nya kajalpennorna som revolutionerade ögonmakeupen, och i en intervju med Maria Scherer förklarade den grånande skådespelaren och gentlemannen Georg Rydeberg att det var en ren synd av en kvinna att täcka den sköna pannan med hellugg. Är det därför jag inte haft lugg sedan 1982?

Ibland kommer jag på mig med att sakna Fruktcentrum som låg vid Stortorget. Såldes där frukt? Det var ju godiset som hägrade. De kilometerlånga lådsystem med plockgodis som finns i varenda livsmedelsbutik i dag var ännu icke uppfunna. Fruktcentrum var paradiset där tomteklubbor, godishalsband och märkvärdig lakrits trängdes på hyllorna.

Ibland kommer jag på mig med att sakna glasshörnan på Temporestaurangen där man kunde köpa mjukglass för en krona, och Ringbaren där jag alltid, alltid valde samma rätt: Grillkorv med pommes fritt.

Hösten 1978 hade den oerhört glättade 50-talsfilmen ”Grease” med John Travolta premiär. En klasskompis anförtrodde mig att hon önskade att hon hade fått leva på 50-talet, ”för det verkade så mysigt då”. Jag tyckte hon var stendum, men vad är det jag gör nu, ett år innan vi skriver 2010? Jag romantiserar 70-talet och önskar att jag fick leva då, för det verkade så mysigt. Och då var jag ändå med om det!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *