William Morris-gardiner

I många, många år drömde jag om att ha vardagsrumsgardiner med William Morris kanske mest klassiska tygmönster: Willow boughs i grönt, skapat 1887. Jag såg det hemma hos en inredningsintresserad företagare i Östersund någon gång under första hälften av 1990-talet. Även tapeterna i rummet bar samma mönster.

Men det skulle bli en dyr historia förstod jag. Tills jag lärde mig handla på Ebay.

I september 2015 köpte jag från England (Katsfabric på Ebay) vad jag trodde var 6 meter tyg för 747 kronor (dagens värde 9 februari 2017, men tror inte det skiljer så mycket från när jag köpte), men när jag hösten 2016 äntligen vecklade upp tyget och började mäta, visade det sig vara drygt 8 meter!

Med ett sådant pris är tyget förstås andrasortering, och det verkade också vara slutet på rullen (förmodligen därför det blev 2 meter extra). Hela trycket är aningen snett, vilket märks vid stadkanterna – ibland går trycket ända ut över stadkanten, vilket gör att det blir en vit rand längs med motsatt stadkant. Men vem märker sånt på en gardinlängd eller ett kuddfodral?

Ett nytt William Morris-tyg kan i Sverige kosta 1 000 kr/m eller mer!

Tyget är 137 cm brett, och jag har delat det mitt på så att jag fått två längder på 68 cm, och sedan har jag gjort smala, smala längsgående fållar. Jag sydde fyra längder till vardagsrummet, och det blev faktiskt jättebra!

Jag är inte så förtjust i det brittiska sättet att fösa samman gardinerna tätt, tätt så att man knappt ser mönstret. Den observante noterar att det står en kudde med William Morris-mönstret Chrysanthemum i soffan.

De svarta ringarna och nyporna har jag haft liggande i ett skåp i minst 20 år, så det var ju på tiden att jag äntligen fick användning för dem.

Jag har fortfarande ganska mycket tyg kvar, så det borde räcka till några väskor också…

Dukar i William Morris-tyg

Sommaren 2106 sydde jag dessa två dukar till vår nya altanmöbel. De runda bordens ytor är ganska fula, och jag hade ett William Morris-tyg i en färgställning som jag inte var så jättenöje med, så jag tänkte att det här får bli ett experiment.

Mönstret heter Golden Lily och finns i många olika färgställningar. Tyvärr var den beiga bakgrunden lite för mörk i min smak, och tillsammans med de gröna, röda och blå nyanserna kändes det för mycket 1970-tal. Men ute på altanen, där ljuset blir ganska skarpt, funkar det! Det är ett ganska stabilt möbel-/gardintyg, och planen är att sy några kuddar också i samma tyg.

Mina William Morris-tyger köper jag alltid på Ebay. Det är otroligt mycket billigare än att köpa nytt.

För att få dukarna riktigt släta och mer stabila har jag strykt på ett mellanlägg från Vilene. Kanterna har jag sytt med tät sicksack.

 

Handsydda nåldynan klar

IMG_4254

Så är då äntligen min handsydda nåldyna klar!

IMG_4255

Så här såg det ut i början. Man kan förstås klippa egna pappersmallar, men det tar ju en evig tid. Enklare då att köpa färdiga! Tygbitarna klipper man ut i samma form som mallarna , fast något större så att att man kan vika tyget om kanterna och fästa det med limpenna. Till höger på bilden specialtråden som jag berättade om i det första inlägget om denna nåldyna. Det är ytterst tveksamt om jag någonsin kommer att ägna mig så mycket åt English Paper Piecing att all tråd går åt, men den går utmärkt att använda i symaskinen också.

IMG_4259

Jag gjorde en pappersmall som hade 1/4-dels inch i sömsmån på varje sida och ritade runt den på tyget innan jag klippte ut bitarna.

IMG_4252

Så här ser ena sidan ut. Mönstren är William Morris som har dragits ned betydligt i storlek för att passa quilttyger.

IMG_4253

Andra sidan. Jag har fyllt dynan med syntetvadd, men det är inte helt lätt att fördela fyllningen så exakt att det blir alldeles jämnt överallt. Det stör mitt sinne för symmetri. Å andra sidan är det en nåldyna för privat bruk och inget utställningsföremål…

IMG_4251

Som man kan se smälter stygnen in rätt bra med specialtråden från Superior Threads.

IMG_4250

Jag använde samma sorts knapp till bägge sidorna, tycker att färgen funkar.

IMG_4249

Det går att sy igen öppningen snyggare med det som på engelska kallas ladder stitch (på svenska myrgång enligt ordlistan). Då sticker man in nålen en liten bit in i sömsmånen så att stygnen döljs när man sedan sträcker tråden, och man slipper den lite upphöjda kanten. Jag hade dock inte tålamod till att försöka mig på det (jag vet att övning ger färdighet, men…).

Det finns massor med förklaringar och bruksanvisningar (s k tutorials) på nätet som visar hur man syr med ladder stitch, bland annat på Youtube. Här är en sådan liten film.

 

 

Lite handsömnad och ganska mycket nörderi

I somras var jag ledig sex veckor och fick lust att sy lite för hand, så då började jag med en nåldyna av hexagoner. Pappersmallarna köpte jag färdiga från England från Sew and Quilt som specialiserat sig på området, och tygerna är William Morris-reproduktioner i mindre format.

IMG_3905

Metoden att vika tygbitar över pappersmallar så att man får skarpa kanter och kan skapa finurliga geometriska mönster heter English Paper Piercing (EPP). Den är flera hundra år gammal. Man syr samman bitarna med små stygn, så smått och tätt man kan. De ska helst inte synas alls!

Eftersom jag har en förmåga att nörda ner mig totalt i den här typen av projekt, gjorde jag grundlig research på nätet för att komma fram till vad som är den allra bästa tråden för EPP. Tack vare bland annat den omfångsrika och jättefina engelska bloggen Flossie Teacakes insåg jag att tråden jag behövde var Bottom Line från Superior Threads. Jag valde en silvergrå nyans som verkligen försvinner mot de flesta bakgrundsfärger.

Bottom Line är en polyestertråd som inte luddar det minsta lilla. Den är väldigt tunn och det tog ett litet tag innan jag vant mig med att sy med den. Jag är egentligen ingen handsömmerska, men eftersom jag för det mesta resonerar som så att det finns tusen olika sätt att göra en sak på men bara ett som är rätt, så fick det bli specialtråden.

EPP må vara gammalt som gatan, men en viss utveckling har ändå skett. Förut tråcklade man fast tyget runt papperet, nu är det snabbaste sättet att använda limpenna. Sewline gör en bra penna som jag köpte här i Östersund där jag bor. Annars är det ofta så att specialprodukter får man köpa på nätet.

Nåväl!

Nu är det januari 2016 och nåldynan som jag började på i somras har legat i min systudio och bara väntat på att jag ska fylla den med vadd, sy igen öppningen och sedan sy fast en knapp i mitten. För sådan är jag också – en sak som fångar mitt intresse till 100 procent kan från en dag till en annan plötsligt kännas tråkig och trist.

Men nu har jag höger fot i gips sedan snart tre veckor tillbaka och hoppar på kryckor. Jag är sjukskriven januari ut (till att börja med) och tiden går väldigt långsamt! Så i dag tog jag mig uppför trappen till min studio genom att sitta på ett trappsteg i taget och lyfta mig bakåt till nästa ända tills jag var uppe. Och så plockade jag fram nåldyneskalet! Nu är det fyllt med polyestervadd och nästan helt ihopsytt. I morgon ska jag göra klart den!

Handbageväska i fransk toile

Alltihop började med att jag flög till Skåne två gånger i våras. Mina handväskor är ganska slanka och rymmer inte t ex böcker och paraplyer. Tog därför den här gamla tygkassen som jag sydde för flera år sedan efter ett mönster av Lise Bergene.

ursprung

Men det finns ingen vidare stadga i den här kassen, vilket irriterade mig. Nog borde jag väl kunna sno ihop en stabilare väska?

prototyp

Sagt och gjort, jag ritade ett mönster och sydde en prototyp. Jag ville inte ha en väska som var helt fyrkantig, men såg på en gång att jag gjort botten allt för smal. Väskan gick också att kapa lite på höjden. Den här varianten har varken fickor eller stängning eftersom jag bara var ute efter att hitta rätt form. Trots att detta alltså bara är en dummy går den utmärkt att använda. Mellanlägget är Vildona, vilket ger bra stadga, men är ändå mjukare än Decovil, som jag sedan använde i den ”rätta” väskan.

Så här fick det bli! Väskan är fortfarande bredare upptill än nedtill för att ge ett lite snitsigare snitt. Tyget köpte jag i Aix-en-Provence, och mönstertypen kallas la Toile de Jouy. Det är ritat i slutet av 1700-talet, förmodligen av Jean-Baptiste Huet som gjorde flera sådana här motiv. Just det här tyget kommer från MFTA, Manufacture Française des Textiles d’Ameublement. Jag tycker det är ljuvligt!

På ena utsidan finns en ganska stor ficka som stängs med blixtlås. Bra för biljetter och liknande som man snabbt vill hitta. De fyrkantiga metallringarna (!) sitter fast med stabila linnetampar som orkar stå av sig själva utan stöd.

(I made this bag because I wanted something a bit sturdier as hand luggage when I travel. Something where I can put books, magazines, my iPad, an umbrella and stuff like that. I am no fan of big everyday handbags, but if you are, this bag will probably fit the bill.)

Här ser man på ett ungefär hur stor väskan är. Många tycker säkert att detta är en helt okej storlek för en väska som man använder varje dag, men jag tycker den är för stor. Men om man varje dag bär med sig mycket papper, surfplatta osv osv så funkar den ypperligt.

(Here you can see the size. The outside zippered pocket is perfect for flight tickets and other stuff that you want to have easy access to. The fabric is French with a Toile de Jouy pattern from the late 18th century, probably by the french artist Jean-Baptiste Hue. For interfacing on the bag front, back and bottom, I used Decovil by Freudenberg, which gives a leatherlike feel. It’s fantastic and you can buy it online. For interfacing on the lining, facing och pockets, I always use Vilene H250 which I simply love. You iron on both of these interfacings.)

Väskan stängs med blixtlås. Den lille fiskargossen klarade sig fint, men hans söta vän fick blixtlåset mitt i nyllet.

Blixtlåstamp med pastoral idyll. (Zipper tab.)

Ytterfickan har samma foder som inne i väskan. Det är William Morris klassiska Willow boughs som han skapade 1887. (The pocket and bag lining is William Morris classic ”Willow boughs” from 1887.)

Runt blixtlåsen har jag sytt med neutral färg på tråden. Det kan vara lite knöligt att sy här, och blå tråd skulle avslöja minsta lilla snedsteg.

Stabil botten med väskfötter som skyddar och ger ett proffsigt intryck. (Probably the prettiest bag bottom I’ve ever made!)

Insidan har två stora fickor för att man ska kunna hålla isär grejerna lite. (There are two large pockets inside for easier sorting of your stuff.)

För att ge en uppfattning om storleken la jag i min mobil här. (I slipped my mobile in so you can get a feel for the size of the pockets.)

Så här skulle det kunna se ut på flygplatsen.

Det var först när jag var klar med hela väskan som jag såg hur turligt det här ansiktet hade hamnat på hällan som sitter i ena sidosömmen.

I hällan kan man t ex hänga solglasögon, fina nyckelringar eller annat bling-bling. (This little loop can be used for sunglasses, nice key rings, decorative straps etc.)

bandmiss

När man syr intensivt blir man extremt närsynt. När jag sytt fast ena axelremmen och såg att den invikta änden inte låg helt i linje med remmen utan stack ut 1,5 mm, var jag nära att börja grina och tog fram sprättkniven. Men jag besinnade mig, bestämde att jag skulle sova på saken, och dagen efter kunde jag knappt se det!

snett

Här var jag också nära att sprätta och göra om, men sen tyckte jag att handgjorda/hemgjorda väskor måste få ha sina små egenheter. Det är en del av charmen.

 

(Edit 160106: Och varför skrev jag detta även på engelska? För att jag visade upp inlägget i en krets där ingen talade svenska.)