Det finns ett ljud som följer mig vart jag än går. Tjipp, tjipp, låter det – ett glappande ljud. Men det är inte skorna som är för stora, det är mina visioner om vem jag vill vara. De glappar mot den person som jag i verkligheten är.
• Jag ser mig gärna som en kvinna som enkelt och lätt snor ihop en laddning nyttiga frukostbullar efter eget recept. För några år sen gjorde jag faktiskt ett eget recept på rågbullar, och eftersom det blev bra skrev jag ned det i min receptpärm. Men har jag bakat dem igen? Nej. Men jag har många gånger tänkt att jag ska göra det.
• Jag anser vidare att jag är en person som noggrant läser Dagens Nyheter från första till sista sidan, medan jag i själva verket bara lägger krutet på
Kulturdelen och nästan helt hoppar över Ekonomi. (Något kan det väl ha att göra med att man i Ekonomidelen så ihärdigt predikar hur livsviktigt det är att ha råkoll på sitt sparande och den framtida pensionen att man slår bakut genom att direkt förpassa bilagan till pappersinsamlingen.)
• På bokrean plockar jag åt mig de så kallade klassikerna och tänker att i sommar, då ska läsa Dostojevskij och Thomas Mann. Märkligt nog händer inte det utan jag väljer Sophie Kinsella och Liza Marklund.
• Jag föreställer mig ofta hur jag kliver upp en timme tidigare än jag behöver så att jag hinner med en motionsrunda innan det är dags att göra sig i ordning och åka till jobbet, men vet ni vad? Det har aldrig inträffat. Kan jag borra ned näsan i kudden och ligga en minut längre så gör jag det.
• Jag fantiserar även om att skriva brev på det gamla sättet – med vackert brevpapper, behaglig penna och tjusig handstil. Men sen måste man ju skaffa frimärke också och hur mycket väger brevet och vart tog egentligen den gamla posten vägen och så blir det e-post som vanligt i stället.
• Hur svårt kan det egentligen vara att fräscha upp tyskan som jag med framgång läste som C-språk på gymnasiet? Jag har ju faktiskt sparat böckerna (om jag bara kunde komma ihåg var …).
• När hösten kommer önskar jag verkligen att jag kunde piska ut mig själv i skogen och plocka blåbär, men det längsta jag kommer är till trädgården där krusbärsbusken står (men den plockar jag faktiskt ren och kokar sedan läcker krusbärssylt).
Kan jag alltså aldrig kryssa av de här punkterna (det finns flera) på min livslivsta? Jo, ibland. Men inte så ofta att jag på allvar är den där kvinnan som jag i mitt huvud föreställer mig att jag är.
Kanske är det listan som är för lång. Eller är det jag som är för kort?
(Kicki Gustafsson är redigerare och krönikör på ÖP. Hon mäter bara 163 centimeter.)