Författare: Kicki

Det finns ett ljud som följer mig vart jag än går. Tjipp, tjipp, låter det – ett glappande ljud. Men det är inte skorna som är för stora, det är mina visioner om vem jag vill vara. De glappar mot den person som jag i verkligheten är.

• Jag ser mig gärna som en kvinna som enkelt och lätt snor ihop en laddning nyttiga frukostbullar efter eget recept. För några år sen gjorde jag faktiskt ett eget recept på rågbullar, och eftersom det blev bra skrev jag ned det i min receptpärm. Men har jag bakat dem igen? Nej. Men jag har många gånger tänkt att jag ska göra det.

• Jag anser vidare att jag är en person som noggrant läser Dagens Nyheter från första till sista sidan, medan jag i själva verket bara lägger krutet på
Kulturdelen och nästan helt hoppar över Ekonomi. (Något kan det väl ha att göra med att man i Ekonomidelen så ihärdigt predikar hur livsviktigt det är att ha råkoll på sitt sparande och den framtida pensionen att man slår bakut genom att direkt förpassa bilagan till pappersinsamlingen.)

• På bokrean plockar jag åt mig de så kallade klassikerna och tänker att i sommar, då ska läsa Dostojevskij och Thomas Mann. Märkligt nog händer inte det utan jag väljer Sophie Kinsella och Liza Marklund.

• Jag föreställer mig ofta hur jag kliver upp en timme tidigare än jag behöver så att jag hinner med en motionsrunda innan det är dags att göra sig i ordning och åka till jobbet, men vet ni vad? Det har aldrig inträffat. Kan jag borra ned näsan i kudden och ligga en minut längre så gör jag det.

• Jag fantiserar även om att skriva brev på det gamla sättet – med vackert brevpapper, behaglig penna och tjusig handstil. Men sen måste man ju skaffa frimärke också och hur mycket väger brevet och vart tog egentligen den gamla posten vägen och så blir det e-post som vanligt i stället.

• Hur svårt kan det egentligen vara att fräscha upp tyskan som jag med framgång läste som C-språk på gymnasiet? Jag har ju faktiskt sparat böckerna (om jag bara kunde komma ihåg var …).

• När hösten kommer önskar jag verkligen att jag kunde piska ut mig själv i skogen och plocka blåbär, men det längsta jag kommer är till trädgården där krusbärsbusken står (men den plockar jag faktiskt ren och kokar sedan läcker krusbärssylt).

Kan jag alltså aldrig kryssa av de här punkterna (det finns flera) på min livslivsta? Jo, ibland. Men inte så ofta att jag på allvar är den där kvinnan som jag i mitt huvud föreställer mig att jag är.
Kanske är det listan som är för lång. Eller är det jag som är för kort?

(Kicki Gustafsson är redigerare och krönikör på ÖP. Hon mäter bara 163 centimeter.)

I lördags var jag ordentligt berusad nästan hela dagen. Så där så att man blir yr i huvudet och rejält trött dagen efter. Så där så att man pladdrar okontrollerat och blir röd om kinderna. Vad som berusade mig? Varken alkohol eller andra droger, faktiskt. Utan kvinnogemenskap och kvinnlig kreativitet.

Jag är medlem i föreningen Jämtkvilten där vi ägnar oss åt att sy i lapp- och kviltteknik (till exempel lapptäcken men även dukar, väskor, pärmfodral och en miljard andra saker). Fyra gånger per år träffas alla lokalföreningar i länet en hel lördag för att sy efter samma tema och för att utbyta erfarenheter, bli inspirerade, få svar på frågor och så vidare.
Det är skönt och coolt att tillsammans med likasinnade kunna grotta ned sig i livets stora frågor – synålarnas olika dimensioner, att tvätta eller inte tvätta tygerna innan man börjar sy, internetsajterna man inte bör missa, vilka speciallinjaler som är värda att lägga ned pengar på och så vidare i all oändlighet.

Men de här lördagsträffarna innehåller så mycket mer. När drygt 90 kvinnor i blandade åldrar träffas så där i klump uppstår det märkliga och häftiga synergier. Det där med reell ålder upphör liksom att gälla – alla hamnar i ett skönt 20-årstillstånd där man och barn och jobb och hus och hem inte längre är något annat än samtalsämnen. I och för sig väldigt intressanta samtalsämnen, men i den där stora kvinnoklumpen har vi på något sätt kapat förtöjningarna från vår vanliga verklighet. Här bara är vi.

Verkar det flummigt? Det tycker jag med, men jag älskar det. Den stora massan med endast kvinnor gör på något vis att gränsen för det tillåtna flyttas mycket längre bort.
• Plötsligt flashar en kvinna som enligt papperet är pensionär sin bh, bara för att illustrera just den modell hon trivs bäst med.
• Vid ett annat bord sitter en kvinna som med tårarna rinnande lyssnar när en väninna berättar om en dramatisk sommar.
• Längre bort sitter en grupp där alla skrattar så mycket att det rinner både här och där.
• Någon förstår äntligen hur man ska sy specialhörn och blir så lycklig att hon lyser upp hela rummet.
• En annan inser efter att avbördat sig för någon hon aldrig träffat förut att hon måste byta jobb om hon ska behålla sitt förstånd.

Så kommer man hem och ska försöka rekapitulera dagen. Orden snubblar ur munnen och meningarna kommer huller om buller – samtliga förblir oavslutade. Resten av familjen utbyter erfarna blickar och rycker litet på axlarna. Det går snart över, är den gemensamma slutsatsen.
Och det gör det. Men jag längtar redan till nästa gång när jag utan flytväst ska hoppa från den högsta trampolinen och dyka rätt ned i kvinnohavet. Sen guppar vi tillsammans på vågorna och skålar med våra mentala paraplydrinkar. (Publicerad i ÖP 9 september)

(Kicki Gustafsson är redigerare och krönikör på ÖP. Hon lever i villfarelsen att hon en dag ska kunna sy en röd julklänning i sammet.)