Baka, baka kaka

Alltihop började med min namnsdag i somras när jag fick en bok som jag redan hade i present av min man – ”Dianabiografin” om prinsessan Diana av Tina Brown. Boken var inte särskilt bra på originalspråk och jag betvivlade att den skulle vara bättre på svenska. Alltså bestämde mig för att byta. Men till vad?

Någonstans i bakhuvudet hade jag registrerat att det fanns en ny bakbok på marknaden som verkade intressant. Skriven av hon-den-där Leila vad-hon-nu-heter (Lindholm, visade det sig).

Jag är inte särskilt intresserad av matlagningsprogram i tv, så Leila hade jag bara sett sådär i förbifarten när man slöbläddrar mellan kanalerna. Men en dag hamnade jag rakt in i ett reprisavsnitt av ”Leila bakar”. Där stod hon med chokladbruna ögon och marsipanrosskära kinder och snodde ihop något som kallades för fransk royale och såg jättegott ut.

Den bilden ville inte lämna mig. Jag är svag för det som är gott, det som man doftat florsocker över och som bakats av någon som ser supersnäll ut och som klär sig i blommiga klänningar. Någon som inte är rädd för vetemjöl och som talar sig varm för ekologiska ägg. Alltså bytte jag min namnsdagsbok mot ”A piece of cake – Leilas favoritbröd och bakverk” (Natur & Kulturs förlag). 

Och vilken bok det är! Jag kan bara inte sluta att läsa den. Leila står inte bara för recepten utan även matstylingen. Det betyder att det är hon som har bestämt hur alla bilder ska se ut, vilka fat kakorna ska ligga på, vilka dukar det ska dukas på, vilka färger det ska vara på den goda kräm med socker och philadelphiaost som kallas frosting som toppar maffiga muffins, vilka burkar skorporna ska ligga i … 

Om det här låter som matporr är jag den första att instämma i det. Men det är mer än så, det är helt enkelt ljuvligt befriande att förlora sig i en värld av bullar, pajer och spröda småkakor. I dessa tider när mantrat för dagen är GI och lågt kolhydratintag känner man sig smått rebellisk när man sätter in en plåt muffins i ugnen. Doktor Dahlqvist och Fredrik Paulun får ursäkta, allting här i livet kan inte kretsa kring hur vi ska äta för att gå ned i vikt. Nej, socker är inte det nyttigaste att sätta i sig, men när man vispar ägg och socker riktigt fluffigt och sedan blandar i mjöl, bakpulver, någon form av fett och smaksättning, då blir det guldkant på tillvaron.

Vad är det då jag skjutsat in i ugnen så här långt? Cupcakes har det blivit och fantastiska morotsmuffins som var så goda att jag nästan föll i gråt. 

Kanelbullens dag firades i lördags, men hemma hos oss hyllades blåbärsbullen i söndags. Och snart är första omgången av det rent sinnliga smörgåspålägg som kallas lemon curd slut. 

Det sägs att man blir snäll av att äta pepparkakor. Jag tror det gäller bullar och muffins också. Strö litet florsocker över Wall street så ska ni se att världens börser stiger igen!

Vi vill ju bara hjälpa till!

Det drar ihop sig till gymnasieval för länets niondeklassare – en av dem tillhör vår familj. Skolan har skickat ut ett första informationsbrev, och vi föräldrar är välkomna till särskilda träffar där man ska förklara hur ansökningarna går till, vad det finns för program, hur betygs- och, tror jag, ämnespoängen räknas ut och annat smått och gott som man kan tänkas ha frågor kring. 

Just det här med poängen gör mig nervös. Jag valde humanistisk linje (det hette inte program på medeltiden) och hade bara matte första året. Då satt jag mest och skickade lappar till mina klasskamrater, så det här med avancerade uträkningar är inte min grej. 

En gymnasielärare i min närhet gjorde i somras ett ädelt försök att ge mig lite förhandsinformation. Läste min 15-åring ett språk och tänkte hon i så fall fortsätta med det? Det kunde vara bra att göra det om man valde programmet si eller så, för då åkte ens poäng upp en smula, men tar man inte med sig språket kan man ändå, om det är en onsdag och månen är i nedan, få upp poängen om man springer runt Rådhuset baklänges tre varv. Åtminstone kändes det som att det var så hon sa. 

Det jag verkligen tog till mig var: Huvudsaken är att er dotter väljer något som hon är intresserad av och tycker verkar kul. Man måste inte bestämma sig nu för vad det är man vill jobba med! Detta har jag försökt framföra hemma, men för totalt döva öron. 

Utan att jag egentligen begriper det och verkligen aldrig avser det blir det nästan alltid höjda röster, irriterade tonfall och röda kinder så fort vi ska prata gymnasieval (det är inte alltid så praktiskt när kvinnorna i familjen visar sig ha exakt samma temperament).

Den största frågan för 15-åringen är nämligen: Vad har vi föräldrar över huvud taget att göra med hennes gymnasieval? Det är ju inte vi som ska gå! 

Här försöker jag då gjuta olja på vågorna genom att lägga huvudet på sned och med min snällaste, lenaste röst säga att vi ju är jättejätte-intresserade av våra barn och deras framtid, intresserade av dem som människor, inte bara barn! Och vi vill ju bara vara ett stöd och en hjälp för dem. 

Jag tror inte jag behöver beskriva hur detta tas emot.

Försöker minnas hur det var när jag själv skulle välja linje. Jag minns det som att det var min fråga. Jag minns att jag i åttan bestämde mig för samhälle men i nian valde hum. Jag minns inte ett enda dugg av vad mamma och pappa sa eller tyckte. Sa de någonting? Om de sa någonting, lyssnade jag? Vad tror ni? 

Annars är jag mest upprörd över det rykte som mitt alma mater Wargentinsskolan fått. Tydligen anses det i vida kretsar som en ”snobbskola”. Va? Snobbig? Pas du tout! Kan jag aldrig tänka mig, vraiment! 

Men oavsett var min dotter hamnar hoppas jag ärligt och innerligt att det ska gå bra. För det är sådant som vi föräldrar gör. Sjukt mycket!

(Kicki Gustafsson är redigerare och krönikör på ÖP. Hennes specialarbete i trean handlade om Jack the Ripper.)

Nu är det bara blått

Om min mamma fortfarande hade varit i livet och inte dött för snart tre år sedan, vet jag precis vad hon hade sagt om jag ringt nu och frågat hur läget var:
– Det är bara blått.
Med ett ganska bistert tonfall.
Att allting bara är blått var en referens till redovisning av aktiekurserna på text-tv. Stigande kurser: Gul text. Sjunkande: Blå. Och nu när USA:s ekonomi verkar vara på väg att kollapsa dras förstås hela världen med i fallet. Alltså blir Stockholmsbörsen blå på text-tv. Alltså har börsen fått bluesen.

Min mamma var alls ingen daytrader eller riskkapitalist eller kompis till Peter Wallenberg, långt ifrån, men några aktier ägde hon och dem följde hon med en hjärnkirurgs precision. Varje dag antecknade hon slutkursen i ett block, litet grand på samma vis som när hela svenska folket satt och skrev ned Ingemar Stenmarks mellantider i Madonna di Campiglio på 1970-talet.

”Det är bara blått” har blivit ett ordspråk i vår familj, det var det för övrigt redan medan mamma levde. Men det finns andra saker hon sa som vi också upprepar, till exempel:
– Ibland är det som att man längtar efter mjölmaten!
Det betyder att man är litet sugen på pannkaka. Så värst mycket annan mjölmat kommer inte jag på, möjligen vetemjölsgröt, men den var hon aldrig sugen på. Klimp? Nej. Vitsås? Kanske.

Ett annat uttryck, sagt med glädje:
– Det är som något annorlunda!
Annorlunda i betydelsen; på ett annat sätt jämfört med hur saker och ting brukar vara, annorlunda mot vardagen, upprepningen. Annorlunda var alltid bättre – att till exempel sitta i skuggan i vår trädgård i stället för hemma i lägenheten på Körfältet. Att åka på bilbingo i stället för att titta på Bingolotto. Att få regn efter tre veckors sol. Sol efter tre veckors regn.

Hon sa många bra saker, min mamma. Här är en av de allra bästa, en fras som även den innehåller en färg:
– När det har blivit grönt är det ingen idé att spara längre.
Detta sagt i ett milt och upplysande tonfall efter att hon i vårt kylskåp upptäckt en kastrull med grönt och luddigt innehåll. Det kan ha varit resterna av en älggryta, det kan ha varit en risgrynsgröt – eftervärlden får aldrig veta.
Trots detta inträffar det fortfarande i det Gustafssonska hushållet att sådant som blivit luddigt och grönt påträffas i plastlådor och fruktskålar. Då tittar vi på varandra och säger: Hur var det nu med sådant som blivit grönt – kan man använda det?

Fast det snart har gått tre år hör jag min mammas röst varje dag. Och jag är glad över att jag faktiskt fick till en fras själv som jag sa till henne innan det var för sent: Jag älskar dig.

Det glappar i mitt liv

Det finns ett ljud som följer mig vart jag än går. Tjipp, tjipp, låter det – ett glappande ljud. Men det är inte skorna som är för stora, det är mina visioner om vem jag vill vara. De glappar mot den person som jag i verkligheten är.

• Jag ser mig gärna som en kvinna som enkelt och lätt snor ihop en laddning nyttiga frukostbullar efter eget recept. För några år sen gjorde jag faktiskt ett eget recept på rågbullar, och eftersom det blev bra skrev jag ned det i min receptpärm. Men har jag bakat dem igen? Nej. Men jag har många gånger tänkt att jag ska göra det.

• Jag anser vidare att jag är en person som noggrant läser Dagens Nyheter från första till sista sidan, medan jag i själva verket bara lägger krutet på
Kulturdelen och nästan helt hoppar över Ekonomi. (Något kan det väl ha att göra med att man i Ekonomidelen så ihärdigt predikar hur livsviktigt det är att ha råkoll på sitt sparande och den framtida pensionen att man slår bakut genom att direkt förpassa bilagan till pappersinsamlingen.)

• På bokrean plockar jag åt mig de så kallade klassikerna och tänker att i sommar, då ska läsa Dostojevskij och Thomas Mann. Märkligt nog händer inte det utan jag väljer Sophie Kinsella och Liza Marklund.

• Jag föreställer mig ofta hur jag kliver upp en timme tidigare än jag behöver så att jag hinner med en motionsrunda innan det är dags att göra sig i ordning och åka till jobbet, men vet ni vad? Det har aldrig inträffat. Kan jag borra ned näsan i kudden och ligga en minut längre så gör jag det.

• Jag fantiserar även om att skriva brev på det gamla sättet – med vackert brevpapper, behaglig penna och tjusig handstil. Men sen måste man ju skaffa frimärke också och hur mycket väger brevet och vart tog egentligen den gamla posten vägen och så blir det e-post som vanligt i stället.

• Hur svårt kan det egentligen vara att fräscha upp tyskan som jag med framgång läste som C-språk på gymnasiet? Jag har ju faktiskt sparat böckerna (om jag bara kunde komma ihåg var …).

• När hösten kommer önskar jag verkligen att jag kunde piska ut mig själv i skogen och plocka blåbär, men det längsta jag kommer är till trädgården där krusbärsbusken står (men den plockar jag faktiskt ren och kokar sedan läcker krusbärssylt).

Kan jag alltså aldrig kryssa av de här punkterna (det finns flera) på min livslivsta? Jo, ibland. Men inte så ofta att jag på allvar är den där kvinnan som jag i mitt huvud föreställer mig att jag är.
Kanske är det listan som är för lång. Eller är det jag som är för kort?

(Kicki Gustafsson är redigerare och krönikör på ÖP. Hon mäter bara 163 centimeter.)

Berusande kvinnokraft

I lördags var jag ordentligt berusad nästan hela dagen. Så där så att man blir yr i huvudet och rejält trött dagen efter. Så där så att man pladdrar okontrollerat och blir röd om kinderna. Vad som berusade mig? Varken alkohol eller andra droger, faktiskt. Utan kvinnogemenskap och kvinnlig kreativitet.

Jag är medlem i föreningen Jämtkvilten där vi ägnar oss åt att sy i lapp- och kviltteknik (till exempel lapptäcken men även dukar, väskor, pärmfodral och en miljard andra saker). Fyra gånger per år träffas alla lokalföreningar i länet en hel lördag för att sy efter samma tema och för att utbyta erfarenheter, bli inspirerade, få svar på frågor och så vidare.
Det är skönt och coolt att tillsammans med likasinnade kunna grotta ned sig i livets stora frågor – synålarnas olika dimensioner, att tvätta eller inte tvätta tygerna innan man börjar sy, internetsajterna man inte bör missa, vilka speciallinjaler som är värda att lägga ned pengar på och så vidare i all oändlighet.

Men de här lördagsträffarna innehåller så mycket mer. När drygt 90 kvinnor i blandade åldrar träffas så där i klump uppstår det märkliga och häftiga synergier. Det där med reell ålder upphör liksom att gälla – alla hamnar i ett skönt 20-årstillstånd där man och barn och jobb och hus och hem inte längre är något annat än samtalsämnen. I och för sig väldigt intressanta samtalsämnen, men i den där stora kvinnoklumpen har vi på något sätt kapat förtöjningarna från vår vanliga verklighet. Här bara är vi.

Verkar det flummigt? Det tycker jag med, men jag älskar det. Den stora massan med endast kvinnor gör på något vis att gränsen för det tillåtna flyttas mycket längre bort.
• Plötsligt flashar en kvinna som enligt papperet är pensionär sin bh, bara för att illustrera just den modell hon trivs bäst med.
• Vid ett annat bord sitter en kvinna som med tårarna rinnande lyssnar när en väninna berättar om en dramatisk sommar.
• Längre bort sitter en grupp där alla skrattar så mycket att det rinner både här och där.
• Någon förstår äntligen hur man ska sy specialhörn och blir så lycklig att hon lyser upp hela rummet.
• En annan inser efter att avbördat sig för någon hon aldrig träffat förut att hon måste byta jobb om hon ska behålla sitt förstånd.

Så kommer man hem och ska försöka rekapitulera dagen. Orden snubblar ur munnen och meningarna kommer huller om buller – samtliga förblir oavslutade. Resten av familjen utbyter erfarna blickar och rycker litet på axlarna. Det går snart över, är den gemensamma slutsatsen.
Och det gör det. Men jag längtar redan till nästa gång när jag utan flytväst ska hoppa från den högsta trampolinen och dyka rätt ned i kvinnohavet. Sen guppar vi tillsammans på vågorna och skålar med våra mentala paraplydrinkar. (Publicerad i ÖP 9 september)

(Kicki Gustafsson är redigerare och krönikör på ÖP. Hon lever i villfarelsen att hon en dag ska kunna sy en röd julklänning i sammet.)