Det viktigaste är att skorna är fina att se på

Klädföretaget Zara fick i onsdags dra tillbaka en randig barntröja som försetts med en gul ”sheriffstjärna”.
Det var bara det att en gul, sexuddig stjärna på en blåvitrandig tröja inte alls förde tankarna till Vilda Västern, utan snarare tyska koncentrationsläger under andra världskriget.
Zara ändrade sig efter att en storm brutit ut i sociala medier och bad så mycket om ursäkt. Självfallet ville inte företaget att svenska barn skulle se ut som judiska lägerfångar!  De hade inte alls reflekterat över att gul Davidstjärna skulle kunna ge några andra associationer än sheriff.
I vilka västernfilmer bär sheriffer randiga tröjor, kan man då fråga sig? Har de inte oftare vita skjortor och svarta västar? Bar John Wayne någonsin en randig tröja förutom när han var barn och sov i sin säng? Är det inte snarare skurkarna som sheriffen burar in som bär randiga tröjor?
Det skiter väl Zara i. I deras ögon var det här tuffgulligt.
Men det är inte första gången som Zara utmärker sig på det här sättet. 2007 fick man kritikerna på halsen när det visade sig att det i väsksortimentet fanns en modell med ett hakkors i mönstret.
Då försvarade man sig med att väskan kom från en extern leverantör. Den plockades senare bort.
Är det tillfälligheter, båda dessa incidenter? Eller speglar de något annat, den slapphet som numera tycks gälla när vi betraktar nazismen? För många är det i dag bara en politisk åskådning bland många andra, och herregud, andra världskriget är ju skitlänge sen! Hur länge ska vi hålla på och älta? Kan vi inte bara släppa och gå vidare? Hitler är ju faktiskt död!
Tycks i alla fall fler än man tror resonera.
Coop fick också skämmas i veckan. Det visade sig att den hederliga, gamla kooperationen sålde högklackade gympaskor till småflickor.
”När jag ser min 3-åriga dotter stappla runt i högklackade skor inne på Coops barnavdelning är det något som brister inom mig”, skrev journalisten Joakim Lamotte på SVT Opinion, och även denna gång blev kritiken hård och ymnig på sociala medier.
Precis som Zara drog Coop tillbaka produkten. Främsta anledningen verkade vara att den högklackade gympaskon inte var tillräckligt funktionell (flickor kunde inte gå i skorna utan ramlade), men Coop påstod sig heller inte vilja ”cementera könsstereotypa värderingar”.
Man kan ju bara stillsamt undra hur en sådan produkt i så fall kunde hamna i Coops sortiment. Eller hur en skotillverkare över huvud taget kan tycka att 3-åriga flickor ska ha högklackat.
Men det är väl som vanligt. Alla de stora klädjättarna, som till exempel Lindex, H&M och KappAhl, har någon gång drabbats av hård kritik när de sålt bh och stringtrosor för flickor som inte ens hamnat i puberteten och bikiniöverdelar till 1- och 2-åringar.
Bevara könsstereotypa värderingar? Nej, nej, det är ju tjejerna själva som vill ha de här grejerna, de och deras mammor, brukar företagen försvara sig.
Ja, jo. Det är väl viktigt att flickorna så snart som möjligt lär sig att kläder, det är något man har för att se attraktiv ut, och helst ska de vara så små och tajta som möjligt. Och att det är viktigare att skorna är
fina att se på än sköna att gå i.
Pojkarna då? De behöver inte sexa till sig lika mycket, men könsstereotyperna kommer de inte undan. Det är ett känt faktum att pojkkläder är större än flickkläder, även om de är märkta med samma storlek. Pojkar ”ska” ju vara stora och starka, trots att skillnader i längd och vikt inte börjar märkas förrän i puberteten.
Den finlemmade lille gosse vars byxor ramlar ned hela tiden får alltså skaffa ett bälte eller be någon förälder att sy om dem. Att handla på tjejavdelningen är ju kränkande.
Skillnaden i storlek brukar slätas över med att pojkar ju busar på ett annat sätt, deras lek kräver en annan rörelsevidd i plaggen. Och kamouflagemönster i grönt och grått, precis som militärens, det är det som alla killar förväntas gilla. Pang!  Är det 2014 eller 1914 nu?
”Mmmmh – och nu vädret”, som de brukar säga på tv när de avannonserar ett inslag som så att säga har talat för sig självt. Kan man vara annat än nöjd med sommaren?
På midsommarafton föll visserligen snön på vissa ställen, men ingen svensk förväntar sig på allvar att midsommarafton ska vara varm och fin.
Men resten av sommaren var som ett enda lyckorus. Värme och sol, värme och sol. Det kändes helt okej att börja jobba igen, och i höst är det fullt möjligt att sjukskrivningarna går ned med 20 procent. Folk är nöjda och fulltankade med D-vitamin.
Välkommen, kära höst!

En gång var sommaren ett kärleksrus

En gång var sommaren lång som ett ljusår vars slut var omöjligt att se.
En gång var sommaren en cykelfärd till badplatsen som gick längs tallrotsknotiga stigar, och det starkt doftande Salubrin som rengjorde skrubbsåret sved värre än gruset som slet hål på skinnet.
En gång var sommaren en sandstrand utanför Sundsvall som framstod som den mest exotiska av playor, och ett ställe där hav och himmel möttes för allra första gången.
En gång var sommaren ”Den blomstertid nu kommer”, blockflöjtsensembler med vattenkammade luggar och betyg från 1 till 5.
En gång var sommaren nya badskor som doftade gummi och gav skavsår mellan tårna innan vinterhuden hade härdats.
En gång var sommaren en glasburk fylld med rödklöver och humlor och ett lock som perforerats med en syl.
En gång var sommaren att plocka sju sorters blommor, lägga dem under kudden och morgonen efter inte komma ihåg vad man hade drömt, men möjligen var det om pappa.
En gång var sommaren att åka virvelvinden på ett nöjesfält och sedan sitta med hårt ihopknipna ögon och händerna för öronen under hela färden med spöktåget.
En gång var sommaren att alltid drabbas av halsfluss och tvingas svälja vidrigt penicillin i en kur som aldrig tycktes ta slut.
En gång var sommaren att blöt och med blåa läppar stå och huttra i kön till kiosken på badet för att köpa en Top Hat som kostade 1 krona och 85 öre.
En gång var sommaren det sista året man följde med sina föräldrar på semestern.
En gång var sommaren ett sommarjobb där man tjänade riktiga pengar och kunde köpa sin första stereoanläggning.
En gång var sommaren ett kärleksrus som slutade i tårar.
En gång var sommaren en tid när målet var att bli så brun som det bara gick, helst med kokosdoftande sololja under stekande Medelhavssol.
En gång var sommaren en resa till många olika länder, där alla unga män talade olika språk men ändå ville samma sak.
En gång var sommaren dunkande musik i mörka klubbar i stora städer dit framtiden redan hade kommit.
En gång var sommaren att komma hem efter ett år i utlandet och förundras över att Carola fortfarande var det enda folk pratade om, med tv:s beslut att inte visa tjuren Ferdinand  på julafton som god tvåa.
En gång var sommaren att vara färdig med sin utbildning och känna både lycka och panik.
En gång var sommaren ett kärleksrus som aldrig tog slut.
En gång var sommaren barnvagnspromenader genom ett alltmer prunkande landskap där varje dags förändring noterades, varje gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
En gång var sommaren en osannolik fotbollsfest där brons som genom ett trollslag förvandlades till den ädlaste metallen.
En gång var sommaren att springa bakom en liten barncykel och sedan släpa taget och hoppas att allt skulle gå bra.
En gång var sommaren en tid när det alltid var bröllop eller barndop.
En gång var sommaren en tid när det alltid var en skolavslutning eller studentexamen.
En gång var sommaren en tid när målet var att hitta skuggan vart man än kom, särskilt under stekande Medelhavssol.
En gång var sommaren en tid som var kall och blöt och tog slut alldeles för fort.
En gång var sommaren en tid som var solig och varm och tog slut alldeles för fort.
En gång var sommaren en tid när så mycket som möjligt skulle upplevas och varje dag skulle fyllas med äventyr, helst så långt hemifrån det bara gick.
En gång var sommaren en tid när ingen upplevelse kunde övertrumfa smaken av jämtländska jordgubbar eller lyckan över att kunna äta dem till efterrätt vid en middag som avnjöts utomhus på altanen.
Alla gånger var sommaren en tid med ljusa kvällar som övergick i mörkljusa nätter då man aldrig ville gå och lägga sig, oavsett vad mamma sa och oavsett att man själv visste att man skulle få betala priset nästa dag.
Och efter varje sommar följde alltid hösten.
Då ses vi igen!

48 år var vi vänner

Jag kryper på knä längs med vår häck och river ursinnigt bort maskrosor och revsmörblommor.
Jag sitter på huk vid rabatterna och sliter och drar i kvickrötter som infiltrerar mina perenner inifrån.
Jag vet att kampen egentligen är lönlös, för om jag struntar i mina nästan dagliga inspektionsrundor så är ogräset där och tar över. Och den förvildade aklejan som envisas med att växa tätt, tätt intill husgrunden är envisare än en gris, trots att jag hela tiden gör min bästa för att förinta den.
Men jag planerar studentfirandet hemma, och eftersom jag ibland i stressade lägen blir en sjuklig perfektionist som helst hade sett att vi hunnit måla om huset och bytt ut hela gräsmattan, vill jag att trädgården åtminstone på håll ska se acceptabel ut.
Jag sticker planteringsspaden djupt i jorden för att kunna komma åt avgrundsdjupa rötter, allt medan pollen från björkar och andra växter gör sitt bästa för att brotta ned mig.
Varför är det just maskrosor som är så starka och förökar sig så oerhört lätt? Varför är det inte rosor eller pioner? Fast om rollerna vore ombytta skulle vi väl tycka att rosor såg för gräsliga ut och att den känsliga maskrosen var något man bara kunde drömma om.
Hela tiden medan jag gör detta snurrar Lalehs vackra ”En stund på jorden” på ständig repeat i min hjärna: ”jag var nära, jag var nära, jag var där en stund på jorden, en stund på jorden”.
Den tecknar en så fin, nästan naivistisk bild av livets uppkomst och erövring av vår planet.
Men medan jag kryper på knä i den saftiga grönskan, i den utslagna och knoppande natur som den här tiden på året jublande spränger sig fram i ett lyckligt crescendo av växtkraft, är det inte livet som mest upptar mina tankar utan döden.
Lalehs ”En stund på jorden” framfördes när en mycket nära vän till mig begravdes i Lund förra veckan. Då blommade kastanjerna som allra vackrast, och koltrastarna bildade med sin ljuvliga sång en sorts ständigt pågående soundtrack i bakgrunden. Hur kunde egentligen döden finnas mitt bland allt detta?
”jag fick hålla dig i handen
när du fick lämna dina drömmar
och försonas sen med tiden
jag fick se dig tacka livet
trots allt
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden”
I 48 år fick vi vara vänner. Ska jag få uppleva en lika lång vänskap med en ny vän vill det till att jag får vara lika stark och livskraftig som maskrosen, för då måste jag sega på tills jag är 99 år.
På Valborgsmässoaftonen flög jag ned till Skåne för att ta farväl. Då blommade fortfarande magnolian i Lund, och utanför fönstret på det hospice där min cancersjuka väninna låg, hade grönskan hunnit en bra längre än i Östersund. Koltrastens sång silade in genom ventilerna.
Skillnaden mellan det som pågick inne på hospicet och det som skedde i naturen var vid som oceanen.
Vi hann säga det som skulle sägas, vi grät tillsammans och jag åkte hem till Östersund där björkarnas musöron började skönjas. Tre dagar senare dog min vän.
Och när jag ligger där vid rabatten och tänker att jag fortfarande är kvar på jorden medan hon inte är det, väter mina tårar irisens blad.
Jag har aldrig trott att vi varit odödliga, men att förlora en person som blivit en del av mig själv gör ont och känns så fel. Det var en del av mig som dog också.
Det gör ont att sticka sig på rosor trots att de är så vackra, och det gör ont att möta döden. Men utan döden skulle vi inte kunna uppskatta livet, och utan höstens vissnade och bruna blad skulle vi inte kunna glädjas så åt våren, när livet börjar om.
Jag sörjer min väninna, men sjukdomen och döden får inte bli det som jag minns mest. Det är inte döden som ska slå rot när jag nu bevarar henne i mitt hjärta, utan livet, allt det roliga vi gjorde tillsammans.
Jag la mig på marken
och tackade himlen
att vi fick stiga på land
att vi fick känna på sanden
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden

ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där

en stund på jorden,
en stund på jorden
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden
(Laleh 2013)

Det drar ihop sig till studenten

Snart är båda barnen utflugna (ut på webben fredag morgon, kanske med en mer lockande rubrik??)
Om två veckor tar sonen studenten. Tanken svindlar. Den där lille, lille killen som när han var 6 år knappt orkade trampa runt pedalerna på sin stora röda plasttraktor – är han alltså vuxen nu?
Det var länge sedan han växte om oss i längd, och enligt passet fyllde han 19 redan i januari. Om det nu verkligen är sant alltså. Ibland lutar jag åt att det är en bortbyting som flyttat in på övervåningen och att sonen nog sitter i en sandlåda någonstans.
Jag vet precis hur hans händer och knän ser ut när han kommer hem, och jag känner doften av både svett och damm från hans hår.
För två år sedan var det syrran som stod där i vit mössa på ett flak och tjöt av glädje. Snart är hon klar med första året vid Umeås universitet.
Men? Det var ju alldeles nyss som hon kom tassandes till våra sängar varje natt och intog hedersplatsen i mitten.
Det var ju bara i går som veckans höjdpunkt för hela familjen var ”Småstjärnorna” på tv. Då när sonen absolut skulle byta om till sina svarta ”snygga” jeans och ha massor av gelé i håret så att luggen stod rakt upp, och när dottern bara måste upp och dansa och kråma sig.
Jag minns allt det här så väl så att det nästan känns som att det fortfarande pågår, men jag vet ju att det inte stämmer. Jo, kanske om man lyssnar till högt begåvade teoretiska fysiker, för då kan det kanske vara så att det existerar ett oräkneligt antal universum samtidigt, och i något av dem är vi fortfarande småbarnsföräldrar.
Men i vårt vanliga vardagsuniversum är vi faktiskt ett medelålders, gift par med snart två utflugna barn.
Ju mer jag tänker på det känns nästan den teoretiska fysiken enklare att förstå!
Men vad vill jag säga med det här nu då? Att jag längtar tillbaka till tiden när barnen var små? Till föräldrafika på dagis, vårfester och höstfester, lucia och ”Den blomstertid nu kommer”, nya gummistövlar och borttappade vantar, tv-spelsförbud, döda akvariefiskar, vattkoppor, matvägran, blöta overaller, skjutsningar och hämtningar?
Nej, jag längtar inte tillbaka dit. Det är en ynnest att få se sina barn växa upp och förvandlas till alldeles riktiga människor. Tydligen har man som förälder gjort någonting rätt i alla fall när de helt frivilligt stannar kvar vid middagsbordet för att diskutera EU-valet, och det ska bli så spännande att se vad som händer längre fram under resans gång.
Det är som är svårt att förstå är att det gick så fort. För själv är jag ju mer eller mindre exakt samma människa nu som då när jag blev mamma. Jag har ju inte förändrats lika mycket som barnen.
Eller har jag det? Kanske utanpå, men inte så himla mycket inuti.
På tal om EU-valet så börjar det verkligen dra ihop sig nu. På söndag är det dags, om det inte är så att ni redan har röstat.
Själv är jag lite svag för det där att gå och rösta på själva valdagen. I vårt fall är röstlokalen Torvallaskolan där båda barnen har gått, så det är en fin liten maräng av sentimentalitet och Europapolitik som väntar för oss.
Men vad de svenska politikerna egentligen vill med EU är inte helt lätt att veta alla gånger, för det är ju – som jag sagt så många gånger att jag snart är blå i ansiktet – supervalår i år! EU-valet blir mera en sorts genrep inför Det Stora Viktiga Och Enda Intressanta Valet som är i höst.
Om ni lyssnar noga ska ni höra att såväl gröna som röda och blå politiker egentligen inte säger något mer än det de brukar, men genom att haka på den lilla kroken ”och det som är bra för Sverige är även bra för Europa”, får man det att låta som att här har vi verkligen tänkt internationellt.
Att väljarna inte är så särskilt intresserade av valet till Europaparlamentet är ingen hemlighet, men partierna själva verkar inte heller brinna för frågan. Jag menar – Nya Moderaterna kickade ut den gamle uven Gunnar Hökmark till EU 2004, och där har han kunnat sitta i orubbat bo. Ingen verkar på allvar vilja ersätta honom.
Och Socialdemokraterna är inte mycket äventyrligare. Marita Ulvskog, hello?
Påfallande ofta hör man dessutom svenska politiker prata om huruvida Sverige ska införa euron eller inte, om vi ska vara kvar i EU eller inte och om Sverige ska få fortsätta att sälja snus eller inte.
Det är bara det att det här är exempel på frågor som EU-parlamentet inte har medbeslutanderätt i, eller där det inte är något förslag på gång som parlamentet kan besluta om.
Häpp!
Men gå och rösta på söndag, även om det kanske känns lite svårt och långt bort.
Ta det som ett genrep inför hösten om inte annat!

Utan mobilen känner jag mig naken

Jag har sagt det förut men jag säger det igen: mobiltelefoner. Det verkar som om vi bara inte kan få nog av dem.
Jag reste till Skåne nyligen och kan bara konstatera att man ser samma beteende överallt, vare sig det handlar om Åre Östersund flygplats, Bromma eller Skurup, Stockholms central eller Malmös, bussen till Lund eller bussen till Fåker – mobilen hålls i handen hela tiden.
Är resan lite längre än tre hållplatser halar många fram surfplattan.
Förvisso, tågbiljetter existerar i dag ofta som sms, och få bryr sig om att printa ut flygbiljetter, men ändå. Det är ju inte för biljetternas skull som alla står där och pekar på den tryckkänsliga skärmen. Nej, det är ju för att se om det har hänt någonting!
• Under de 40 sekunder som gått sedan jag klev av flygbussen och kom in i avgångshallen kan jag ju ha fått ett viktigt mejl, eller åtminstone ett oviktigt mejl.
• Någon kanske har gillat det jag skrev på Facebook? Eller i alla fall gjort en tumme upp?
• Finns det något på Twitter som jag borde kolla vidare på?
• Har det hänt något i mina pågående Wordfeud-spel?
• Ska jag ta en självis vid bagagebandet och lägga ut den på Instagram?
• Har någon kommenterat min kommentar eller åtminstone gillat den?
Egentligen är vi kanske inte så otroligt himla superjätteintresserade av att få svaret på de här frågorna, men vi har gått in i smarttelefonernas och datorplattornas värld och fastnat därinne.
Vi har blivit missbrukare av hjärnans eget belöningssystem och signalsubstansen dopamin. Det känns tillfredsställande att kolla om det har hänt något och något faktiskt har hänt, även om det bara är så att ett reklammejl har ramlat in. Då kan man radera det och känna sig lite duktig på köpet: Jag har minsann full koll på min inbox och låter den inte slamma igen av en massa oviktigt.
Det här begäret efter att vara ständigt uppkopplad är ett beroende precis som när man inte kan få nog av mat, knark,
alkohol eller sex. Och det går att få hjälp, även om det förmodligen skulle kännas väldigt skämmigt för de flesta. Vadå, beroende av min telefon? Inte jag, inte!
En undersökning gjordes förra våren där ett antal studenter gick med på att inte använda mobil, dator och liknande tekniska apparater under ett dygn. Efteråt såg man att flera av studenterna uppvisade samma symptom som den som till exempel försöker sluta röka.
Själv tillhör jag den värsta sorten – jag gnäller och klagar och förundras och skojar och skriver krönikor om att vara ständigt uppkopplad, men går jag till exempel ut på restaurang, vad gör jag då i nio fall av tio? Lägger ut en bild på Fejjan på vad jag äter förstås.
Hemma i soffan märker jag att jag allt som oftast avbryter läsningen av en bok eller tidning för att jag måste kolla om det hänt något, eller för att jag kanske vill veta lite mer om en person som jag läser om och inte kan motstå frestelsen att googla.
Jag lägger ned för mycket tid på fåniga mobilspel som Candy crush och Jelly splash, och ibland betalar jag 7 spänn för att låsa upp nästa nivå (jag rodnar medan jag skriver detta).
Amerikanska nättidningen Huffington Post sammanställde för ett halvår sedan en lista på 19 tecken som tyder på att man borde lägga ifrån dig mobilen oftare. Den är både rolig och skrämmande på samma gång.
Jag konstaterar förnöjt att jag inte brukar ta med mig mobilen på toa, men glömmer jag den hemma känner jag mig naken. Det har hänt att jag åkt hem från jobbet och hämtat den.
Jag tror faktiskt att jag har lärt mig nya telefonnummer utantill någon gång under de sista tio åren, men säker är jag inte. Men det kanske beror på åldern?
Jag brukar inte känna att mobilen vibrerar när den faktiskt inte gör det, men om någon i närheten har samma pling-pling som jag när det kommer ett sms tar jag alltid upp telefonen. Det kunde ju ha varit till mig.
En intressant punkt på listan är den som handlar om att inte kunna hitta någonting utan att använda Google maps. Där är jag inte ännu, men jag märker att taxichaufförer nästan undan undantag numera kör efter gps. Åka från Arlanda till Globen? Knapp-knapp-knapp-knapp-knapp. Okej, då kör vi.
Ibland tänker jag på det fascinerande faktum att det långt, långt innan det fanns smarttelefoner, ja, långt innan mobilerna ens kunde ta den lågupplös­aste av bilder, fanns tidningar som bara handlade om mobiltelefoner. Vad stod det i dem?
Vänta lite bara så ska jag googla på det.