Vi skulle ju ha rest till Paris och mött våren i helgen, maken och jag. Men det kom ett askmoln från Island emellan… När jag gick och la mig på torsdagkväll fanns vår flight fortfarande uppsatt på SAS sida, men när jag vaknade hade den “cancellerats”, som det så fint heter. Ack ja, ack ja. Paris finns fortfarande kvar, men kastanjerna lär vara utblommade innan jag kommer dit.

Vad gjorde vi då i stället? Tog bilen till Trondheim, det är ju bara 26 mil från Östersund. Bodde på SAS Radisson Royal Garden, där jag måste ha bott minst tio gånger vid det här laget. Men det var första gången vi var dit på tu man sedan barnen föddes, så det var lite lyxigt. Och så slog vi på stort och gick på restaurang Credo och åt femrättersmiddag med speciellt anpassade viner. Helt fantastiskt! Tog faktiskt kort på alla rätter, så jag tänker lägga ut dem här senare i veckan.

—

Besökte min naprapat i dag. Min rygg protesterar. Jag måste börja träna regelbundet! Inte som nu, ibland! Jag skyller på att det varit ett ganska tufft och råddigt år, då jag ofta känt att jag inte orkat ta mig iväg till gymmet. Jag har inte prioriterat det. Men det gör jag alltså inte ostraffat…

Läget har i alla fall lugnat ned sig, jag har lediga måndagar nu och bör kunna fixa träningen. GET A GRIP, Kicki!

– Hur länge har ni varit ihop?

Frågan ställdes på Facebook häromdagen. Tja, få-se-nu … drygt 20 år är det visst. Vännerna som deltog i diskussionen svarade 18 respektive 35 år på samma fråga.

Jisses. Är jag verkligen så himla gammal nu att vi börjar snacka förhållanden som sträcker sig över decennier, inte enstaka månader eller år? Ja, tydligen. Okej, visst vet jag att jag är 47 år, en månad och fem dagar gammal, men ändå. Ofta tycker jag att jag lever i ett enda pågående jättestort NU som började ungefär 1999/2001. Barnen har visserligen blivit större och maken har fått mindre hår, men själv är jag precis likadan som jag alltid har varit. Exakt. Klockrent. På pricken.

Fast kanske ändå, om jag ser rent objektivt på det hela … vissa dagar (ganska många, faktiskt) är det en kärring som möter min blick i spegeln. Det där med Botox kanske inte är en så dum idé ändå? Man kanske borde testa innan det gått så långt att man kan kila fast enkronor i vecken i pannan? Och den där bekymmersrynkan mellan ögonbrynen – hur dyrt är det med Restylane och hur länge varar effekten?

På Facebook (ständigt detta Facebook!) kommer också frågan om läsglasögon upp. Själv har jag + 1 i styrka, men det känns som att det inte kommer att räcka länge till. Och vart tar alla läsglasögon vägen? Man vet ju aldrig var man lagt dem! Är det dags att kapitulera och hänga dem i ett senilsnöre om halsen?

Och så alla dessa miljarder tillfällen när man inte kan få fram vad någon heter, eller vad en film eller en bok har för titel. Man vet att man vet det, men hjärnan kan helt enkelt inte accessa den lagrade datan. Hårddisken är för full.

Tur då att den nya tekniken är så lättillgänglig! Här kommer ett tips: När du sitter i soffan och kollar en film och vet så väl att du sett killen som spelar huvudrollen i en annan, tidigare film, men inte kan komma på vilken det var, hugg genast tag i din mobil (för du har väl en smartphone?) och gå till Internet movie database (imdb.com). Leta upp skådisen och du hittar hela hans filmografi. Kommer du inte ihåg hans namn? Leta rätt på filmen du just tittar på, så har du hela rollistan där.

Hur klarade 40-plussarna av vardagslivet innan internet fanns? En fråga man kan fundera länge på. Hur var livet över huvud taget innan internet och mobiltelefoner fanns? Förra sommaren läste jag om några gamla spionromaner från 1970-talet av den engelska författarinnan Evelyn Anthony, och slogs av hur mycket av handlingen som upptogs av jakten på en telefon. Dessutom rökte alla karaktärer unge fär ett paket cigaretter om dagen. Det ser man inte i Dan Browns böcker nuförtiden.

Men det kanske allra tydligaste tecknet på att jag blivit gammal, är att jag tycker att det är så roligt att prata om hur det var förr. Och att jag så lätt hamnar i diskussioner med vänner och kollegor där det kan låta så här:

l Tänk att Helan & Halvan-filmer faktiskt gick på bio i Östersund så sent som 1980!

l Kommer ni ihåg när man aldrig missade den lilla filmen om solens upp- och nedgång bara för att man då fick se tecknat på tv?

l Är det inte upprörande att ungarna nuförtiden inte får lära sig någonting om andra världskriget förr än i nionde klass?

l Minns ni att man kunde köpa antistatmedel som man gned in i LP-skivor med en sammetsborste? Och tänk alla skivomslag som man satt och undersökte med lupp, och koderna som var inristade i vinylen alldeles intill den runda pappersetiketten.

l Innan man hade bankomatkort var man tvungen att gå på post eller bank på fredag och försöka beräkna hur mycket man skulle göra av med under helgen, men på den tiden räckte ju pengarna någon vart också …

Ja, så där håller vi på. Vi minns och vi minns.

Men trots att jag egentligen skulle behöva rensa min hårddisk för att få plats med allt det nya, så vill jag inte det.

Jag vill fortsätta att tro att jag är den jag alltid har varit.

Det har varit många turer fram och tillbaka om var den nya arenan i Östersund ska ligga. Ja, det har varit många turer fram och tillbaka om vi ska ha någon över huvud taget – diskussionen har böljat fram och åter, ända sedan gamla ishallen Z-kupolen brann ned 1989 (bilden till höger).

I veckan beslöt kommunstyrelsen att arenan ska ligga på området bortanför Jämtkraft arena, det så kallade R3-alternativet. Den 28 april ska så det slutliga beslutet tas i kommunfullmäktige, och om gudarna är med oss kan den nya arenan stå färdig hösten 2012 till en kostnad av 245 miljoner.

Nu vet man ju hur det är med byggprojekt. Det är sällan de blir billigare än beräknat (det vet alla som haft hantverkare i huset)! Kanske borde man för säkerhets skull redan nu räkna med att kostnaden blir det dubbla (tänk renoveringen av badhuset), alltså 490 miljoner. Eller ska vi säga 500 jämnt? 750? En miljard? Va? Det är väl något att skryta med, ett miljardbygge. Och då får ändå inte curlingen plats!

Men bygget och verksamheterna som ska rymmas där i all ära, minst lika viktig är ju namnfrågan. Vad ska arenan heta? Hittills har jag inte hört några förslag, men jag ser med spänning fram emot namntävlingen. Jämthallen, Storsjöhallen, Z-arenan eller Östersundsarenan tippar jag kommer att vara flitigt förekommande. Vi jämtar är ju förtjusta i våra geografiska prefix.

Å andra sidan kan det ju bli så att något företag går in med stora slantar och kräver att arenan ska heta något i stil med SAS OSD-ARE Arena, eller varför inte The Persson Family Sports and Recreation Ice Arena? Eller Arena Maths O Sundqvist? I själva logotypen byter man ut bokstaven O mot en stiliserad bild av den ovala hockeyrinken. Mycket snärtigt.

Vill man verka litet kulturell och bildad och dessutom få med Jämtlandsanknytningen kan ju Peterson-Berger-arenan kanske vara ett alternativ. Eller 220 Volt-hallen. Eller varför inte Hardda ku, hardda geit-arenan? Gångbart även internationellt eftersom det inte behövs några å, ä eller ö:n.

Om man söker inspiration i namnfrågan kan man till exempel vända blicken mot Göteborg och se hur man där gick till väga. Jag tänker förstås på Gamla Ullevi.

Ullevi var en fotbollsarena som invigdes 1916. Åren gick, och 1958 var det dags att inviga en ny och större arena, som även den fick namnet Ullevi, eller Ullevi Stadion. Under byggtiden kallades den Nya Ullevi, och så säger många än i dag. Gamla Ullevi kallades just så, Gamla Ullevi.

Tiden gick, och 2007 revs Gamla Ullevi. På platsen finns i dag en ny arena, invigd 5 april 2009. Vad skulle då den arenan heta? Språkprofessorn och bygdens son, Sture Allén, en gång ständig sekreterare i Svenska Akademien (med valspråket ”Snille och smak”) anlitades. Ett av många namnförslag som det talades om var Gunnar Gren-stadion, men Sture Allén gick en annan väg. Den nya arenan fick namnet – håll i hatten! – Gamla Ullevi.

Hängde ni med? I Göteborg kan man alltså prata om gamla Gamla Ullevi, nya Gamla Ullevi samt Nya Ullevi. Lätt förvirrande, men det går.

Och då kommer jag äntligen fram till mitt förslag. Borde inte den nya arenan heta Gamla Z-kupolen? Den kommer visserligen inte att stå exakt på den gamla platsen, och den kommer heller inte att vara en kupol, men i alla fall. Kan man vara tokig i Göteborg kan vi väl vara litet tokiga här också! Och tänk vilken konversationsöppnare! ”Jaså, du är från Östersund? Är det inte där ni har det där konstiga namnet på ishallen? Hur kommer det sig?”

Jag sätter tio spänn på att det i slutändan blir Storsjö Arena eller Storsjöhallen. Men man kan väl få drömma…

Vad är ditt förslag? Tänk stort! Tänk vilt! Tänk crazy!

Vad använder du internet till? En hel del, gissar jag. E-post, betala räkningar, kolla nyheter, ladda ned musik (lagligt förstås!), hålla kontakt med vänner via Facebook … kan det stämma? Kanske har du till och med en blogg där du lägger ut bilder på din familj eller din hobby? Inget ovanligt alls.

Men ställ frågan till ton åringarna. Vad blir svaret? I många fall vet de inte vad de ska säga, därför att för unga är internet en så självklar del av allas liv.

De är uppväxta med internet. De minns ingen tid då nätet var nytt och alltid omtalades som ”det världsomspännande datanätverket Internet” på Rapport och Aktuellt. Det är vi, de äldre, som skiljer på livet i verkligheten och livet på nätet.

För de unga är frågan ”vad använder du internet till?” ungefär lika vettig som om vi andra skulle få frågan ”vad använder du kylskåpet till?” eller ”vad använder du telefonen till?”

Det här är ju ingen revolutionerade upptäckt utan en helt logisk insikt till följd av utvecklingen. Ändå kan en rektor för en grundskola i Sverige år 2010 försvara varför man från skolans sida har så dålig koll på de trakasserier som två våldtäktsoffer på orten utsatts för på nätet, med att ”det här med internet är en arena som alla inte är inne på, så är det”.

Det är förstås rektorn i Bjästa jag tänker på, men hon är långt ifrån unik. ”Det här med internet” verkar för många fortfarande vara något oerhört krångligt och svårbegripligt som kräver examen i systemvetenskap för att man ska våga sig på det. Trycker man på fel tangent lär visst hela datorn kunna explodera. ”Har jag hört.”

Men hur kan det då komma sig att ungdomarna lyckas? De är ju inte ens färdigutbildade ännu. Borde man inte kunna kräva av rektorer, lärare och andra som jobbar inom skolan att de åtminstone kan det som eleverna kan? Ingen skulle acceptera en fransklärare som inte läst ett ord franska, eller en matte lärare med sifferfobi, men när det gäller ”det här med internet” får kunskapsluckorna vara hur stora som helst.

Internet kommer inte att släckas ned. Skitsnacket, skvallret, trakasserierna, mobbningen – allt det där finns i livet utanför internet också, i alla länder och i alla kulturer och i alla tider, men det sprids på ett annorlunda sätt i dag. Man behöver inte vara Nobelpristagare för att fatta det. Där emot kanske man måste vara Nobelpristagare för att lösa problemet med hur vi använder de sociala medierna utan att förvandlas till en mobbande pöbel.

Anders Mildner, journalist och medieanalytiker, skriver så här i Svenska Dagbladet: ”Internet är inte längre ett medium som är skilt från resten av världen. Det går inte att betrakta nätet som en separat företeelse som det går att gå in i, rota runt, fixa till och därmed tro att man har löst några samhällsproblem. Just här ligger också vuxenvärldens stora nederlag. Den har fortfarande inte förstått på djupet att internet har vuxit, förändrats och bytt skepnad, och i dag kan ses som ett ständigt närvarande filter som inte längre går att skilja från det som i sådana här sammanhang ibland kallas för verkligheten.”

Själv är jag nätanvändare sedan 15 år tillbaka. På våren 1995 fick alla ÖP-anställda e-postadresser, och även om jag aldrig lärde mig att skicka fax via mejlen, tycker jag mig ändå kunna ta mig fram på nätet utan större problem.

Jag vet till exempel att det är hur lätt som helst att bli medlem på Facebook och Bilddag- boken. Jag vet att datorn inte exploderar om jag trycker på fel knapp.

Kan ingen tala om det för rektorn i Bjästa och hennes kolleger?

Från och med i dag jobbar jag 85 procent. Ledig tre av fyra måndagar, dvs måndagarna i mina dagveckor. Det känns toppen! Bofinkarna sitter i rönnen utanför mitt fönster, jag tog en timmes promenad i strålande solsken och jag har sett två avsnitt av “Vita huset” med min älskade make. Härligt!

Hade tänkt att jag skulle börja med ny vår/sommarväska, men nöjde mig med att torka golvet i min systudio på övervåningen. Vi håller på att göra om badrummet uppe med hjälp av hantverkare, och de är inte klara. När jag skulle flytta på en sopsäck som de skjutit in under mitt sybord såg jag att de rasat ut lite byggskräp, och då kändes det inget kul att börja sy. Tror jag väntar tills allt är klart där uppe… Vi får se.

I lördags hade Jämtkvilten en av årets fyra stora sammandragningar, den här gången med Östersundsgruppen som värd. Där fick jag välbehövlig inspiration! Kanske, kanske kan jag komma i gång den här veckan i alla fall med väskan? Den som lever får se.

—

Om knappt två veckor åker vi till Paris! Ser verkligen fram mot det.

Dagarna tycks vara räknade för 20-kronorssedeln. Riksbanksfullmäktige har visserligen sagt nej till att ersätta sedeln med ett mynt, men Riksbankens direktion vill få bort tjugan (TT påstår att sedeln kallas ”Selman” i folkmun, men det har jag aldrig hört – har ni? Tjugan verkar vara betydligt mer förekommande) eftersom man anser att sedlarna slits ut för snabbt. Det blir riksdagen som slutgiltigt avgör frågan.

Jaha, tänker jag. Tjugan blev inte långlivad! För den infördes ju alldeles nyss, eller hur?

Nej, inte riktigt. Efterforskningar ger vid handen att 20-kronorssedeln infördes redan 1992. Fem år senare ersattes den av en något mindre lila tjuga (den gamla var blå).

Och vips har jag inlett vandringen längs minnenas allé.

Kommer ni ihåg när femman och tian var papperssedlar? Femman var liten och gick i lila och gult och pryddes av Gustav Vasa (om jag minns rätt). Tian var grön och hade en bild av Gustav VI Adolf i profil.

Minns ni de gamla hundralapparna?

När jag var liten fanns det 1- och 2-öringar i koppar. De försvann 1971. Då ersattes även den stora 5-öringen mot en betydligt mindre, men även den fick gå i pension 1984.

Minns ni 10- och 25-öringarna? Kommer ni ihåg 50-öringarna? Ja, de silverfärgade, alltså. De kopparfärgade har vi ju fortfarande kvar, fast inte så länge till. De upphör att gälla 30 september.

När jag ändå går där i allén passar jag på att minnas några gamla börsar jag haft (ofta smala historier som krävde att sedlarna veks minst två gånger för att få plats), för att inte tala om den tiden när jag tyckte att handväskor var larviga och därför fick ha pengarna i skon om jag saknade fickor. Gick bra det med.

Innan jag motvilligt letar mig tillbaka till vår egen tid, minns jag även när man kunde gå till kiosken och be om ”blandat för en krona” och gå därifrån med en relativt välfylld påse.

Ack ja, ack ja.

Så levererar TT nyheten att en dansk framtidsforskare hävdar att konsten att skriva för hand är på ut döende. Johan Peter Paludan heter han, och jobbar på Instituttet for Fremtidsforskning i Köpenhamn. Större delen av vår skriftliga kommunikation sker redan med hjälp av tangentbord och Paludan spår att det bara är en tidsfråga innan handskrift försvinner som skolämne.

Jag blir så upprörd att jag nästan storknar! Att skriva för hand måste väl vara det mest självklara och naturliga som finns?! En genialisk förlängning av munnen, helt enkelt.

Och genast slungas jag tillbaka i det förflutna igen. Tänker på alla tusentals brev jag måste ha skickat under barn- och tonåren, alla dagböcker jag fyllt för att inte tala om hela skolgången som var helt proppfull med anteckningar – prov, läxförhör, övningsuppgifter, uppsatser, uträkningar, hemliga lappar till bänkgrannen … ja, ni minns väl själva hur det var.

Och visst minns ni väl när man skulle lära sig att skriva skrivstil? I lågstadiet fick jag lära mig av fröken Elna att forma snirkliga bokstäver som alla skulle sitta ihop med hjälp av bågar.

I fjärde klass blev det till att lära om, då skulle den nya, senare hårt kritiserade, så kallade SÖ-stilen präglas in. Mindre snirklar, mindre bunden. Grunden för min handstil än i dag.

Och nu säger alltså en dansk snubbe att allt det här bara är historia! Det verkar ju helt sjukt!

Men egentligen. Hur ofta skriver jag för hand nuförtiden? Lappar på köksbordet någ on enstaka gång. När jag behöver göra en minnesanteckning vid telefon en. När jag ska skriva under någonting. Brev? Inte ens en gång om året.

Mina barn ger dansk en helt rätt. Han verkar ha alla hästar hemma.

Själv känner jag mig precis som 20-kronorssedeln redo att strax tas ur bruk.

• Det var länge sedan jag skrev något vettigt i den här bloggen nu. Men det har varit en ganska tung vinter. Nu är det bättre, och jag känner lust inför saker igen. Jag hoppas det får fortsätta så!

• Om jag syr nåt? Inte mycket. Har ett projekt som ligger på sybordet, men annat har kommit emellan. Känner att det börjar bli dags för en ny väska, men tiden har inte funnits. Men det ska bli! Man kan ju inte gå med en höstväska när våren är i antågande…

• Tre konserter med ombildade Octava sistlidna helg. Puh! Men det var kul. Vi har vuxit från tio till sjutton personer nu. Allt gick mycket bra och vi fick mycket fina recensioner, framför allt i LT. Läs den här. Sedan hade vi en mycket trevlig middag efter den sista konserten.

• Men det kanske viktigaste som hänt är att jag äntligen, efter många års funderande, vågat ta steget att gå ned i arbetstid! Från och med 12 april kommer jag att jobba 85 procent – i mitt fall blir det så att jag är ledig tre av fyra måndagar (när jag har dagvecka, kvällsveckan jobbar jag 100 procent). Det ska bli så himla, himla skönt! Jag behöver längre tid för återhämtning än när jag var yngre, och jag vill inte att livet bara ska vara jobb+tv-soffa. Visst, det kostar att jobba mindre, men det är jag beredd att ta. Och downshifting är ju så modernt i dag…

Till skillnad från de flesta kvinnor har jag nästan enbart jobbat heltid. Det första året efter barnledigheten jobbade jag 91 eller 93 procent, sedan blev det heltid igen. Jag är tacksam att jag fått chansen att göra något annorlunda nu! Enda risken jag ser just nu är att jag kommer att börja planera för att göra alldeles för mycket och sedan bli besviken när det inte blir av… En person som jag träffar ibland konstaterade att jag har ett väldigt strängt överjag. Well, don’t I know it…

• Jag har fyllt 47 år (19 mars) och det var väl mindre kul, men alldeles helt fantastiskt underbart var det att världens bäste make, Lassegubben, har bokat en weekendtripp till Paris i april! April in Paris! Oh la la! Vi ska bo på hotell Plaza Opera som ligger precis mitt i smeten. Det ska bli så kul!

Spritpartiet, Landsbygdspartiet och Norrländska samlingspartiet.

Det är bara några av alla nya partier som hoppas på en plats i riksdagen efter höstens val.

Här i länet är vi inte främmande för att bilda nya partier – Vox humana, Rättvis demokrati och Bergspartiet är alla exempel på en väl fungerande demokrati: Hittar man inte det parti man skulle vilja rösta på bildar man ett eget. Man kan i och för sig ligga på sofflocket också och strunta i att rösta, men det känns som ett ganska passivt val.

Många av de nya partierna är så kallade enfrågepartier – de koncentrerar sig på frågor som till exempel upphovsrätt, pensionärernas framtid och skatternas avskaffande. En del grundar nya partier för att de vill slänga ut alla invandrare och absolut inte ta in några fler, några vill öka friheten och toleransen, andra vill se mer av moral och sunt förnuft (som om det vore exakta och precis likadana värden för alla människor).

För att registrera ett parti för riksdagsval krävs 1 500 namnunderskrifter. Det är ju inte så hemskans mycket. Om man beger sig ut på gator och torg och dessutom utnyttjar internets sociala medier (Facebook, Twitter) – hur svårt kan det vara?

Tyvärr har tiden gått ut för att registrera parti beteckningar, så risken finns att någon annan bildar ett parti med samma namn.

Här kommer ändå i all enkelhet några förslag till nya partier att bilda inför valet:

Torvalla-partiet

Partiet för dig som bor i Östersunds folkrikaste stadsdel och som tröttnat på att snart all offentlig service monterats ned. Ej att förväxla med den opolitiska (möjligen anarkistiska) sammanslutningen Torvalla kickers.

Stortorgs-partiet

Vad ska vi göra med torget? Hur ska de gula stenarna behålla sin gula färg? Hur undviker vi utspottade tuggummin som bildar en äcklig, smutsgrå matta? Vad ska vi göra de 363 dagar som Storsjöyran inte har en stor scen här? Partiordförande redan utsedd: Göte Murén.

Muffins-partiet

Eldrimner och blåmögelostar i all ära, men vem tar vara på och förädlar det behag och den goodwill som bara en riktigt fullmatad och nypudrad muffins ger? Det är dags att återerövra detta klassiska bakpulverbakverk från de profithungriga amerikanska cafékedjorna Starbuck’s och Wayne’s. Partiets motto: Spara inte på glasyren!

Lika för alla-partiet

Så här: Samla ihop alla (och då menar vi verkligen alla) pengar som finns i Sverige. Dela sedan upp dem exakt lika mellan landets 9 340 682 invånare. Snacka om solidaritet!

Bättre väder-partiet

Hällregn på skolavslutningen, snålblåst från fjällen vareviga dag och snömodd som fryser till orubbligt ispansar och äventyrar trafiksäkerheten – är det verkligen så här vi vill ha det? Varför gör inte samhället något åt det? Se upp för kulingvarningen.

Säg det med en sång-partiet

Samtalstonen mellan landets offentliganställda och övrig offentlighet (du och jag) måste förbättras. Tråkiga besked från till exempel Försäkringskassan blir trevligare om de framförs som små musikalnummer:

”Som Monalisa har sitt leende, så döljer också jag en hemlighet;

Pengar du ber om, men jag inte ger dom, till deee–eej.”

Valsedlar beställs hos länsstyrelsen. Beställ senast 15 april! Då är det garanterat att ni får era valsedlar levererade senast 5 augusti. Priset för varje lista är 650 kronor i startavgift och valsedlarna kostar sedan 40 kronor per 1000 stycken.

Lycka till!

Jag vet inte om ni märkt det än, men Beach 2010 närmar sig med stormsteg. Ja, det kanske fortfarande är fullt med snö ute och det kanske finns utomhusgranar kvar i trädgårdarna, men snabbare än ni anar är det dags att byta dunjacka och täckbyxor mot linnen och shorts. Det som göms i snö kommer upp i tö. Ni fattar, va?

Det är alltså hög tid att börja tukta kvinnokroppen så att den tål att visas upp på stranden (eller i alla fall i en kortärmad klänning).

För så är det ju. Vi är våra egna varumärken och smal och snygg är bättre än tjock och ful. Det finns faktiskt undersökningar som visar att den smala och snygga får bättre jobb än den andra typen.

Ja, jag tycker också att det låter läskigt. Men vi lever i en tid när ytan tycks bli allt viktigare, och just kvinnors yta kan som vi alla vet aldrig bli bra nog. Allting går att förbättra, och inga är bättre på att trumpeta ut detta än damtidningarna med kvällstidningarna hack i häl.

Gå ned i vikt med LCHF, Atkins, Viktväktarna, lågkaloridiet, pulverdrycker, ägg och grapefrukt eller lev bara på vatten och bröd. Håll andan riktigt länge så kanske det går. Motionera! Långpromenader, joggning, Friskis & Svettis, gym, cykla till jobbet och ta alltid trapporna. Tjejvasa, Tjejmil, Tjejgåing. Tjejpanik.

Raka hår kan göras lockiga, lockiga rätas ut med plattång. Gråa hår färgas, gula tänder bleks, rynkor bekämpas med Botox och Restylane. Trimmade triceps hjälper mot gäddhäng och muffinsmidja försvinner med strikt diet eller riktigt styva korsetter (det finns även stadiga baddräkter med slimline-effekt).

Ben, armhålor och bikinilinje ska ansas eller varför inte behandlas med laser så att den generande (detta fantastiska epitet) hårväxten för evigt raderas ut. Kroppen ska peelas och smörjas och varför inte torrborstas och sedan smörjas på nytt, fast den här gången med brun utan sol-kräm eftersom riktig solbränna ger hudcancer, leverfläckar samt rynkor och krokodilhud.

Har jag glömt något? Fötterna! Här ska det också peelas och skrubbas för hälsprickor ser inte trevligt ut i sommarens läckra sandaletter, och matcha gärna nagellacket på tånaglarna med det du har på fingrarna. Vill man vara säker på att manikyren ska hålla gör man det på salong, och acryltippar är faktiskt att rekommendera även på tånaglarna, särskilt om dina egna naglar är lite gula och fula.

Men hur mycket vi än fejar och donar så blir det aldrig tillräckligt bra. Bilderna vi ser i tidningarna är retuscherade och förbättrade i datorn. Även 19-åringar med 18 i BMI fixas till. Missklädsamma hudveck försvinner, håliga kinder fylls ut och hyn görs så perfekt att en persika skulle gråta vid en jämförelse.

Vi matas med andra ord med ouppnåeliga ideal som går rätt in i hjärnbarken vare sig vi vill det eller inte eftersom de dyker upp överallt.

Om, jag säger om, ni nu mot förmodan skulle lyckas banta till er drömkroppen och få till makeupen så att ni är nöjda, låtsas då för guds skull inte om det! För vad är det vi nedlåtande brukar säga om våra medsystrar som ser riktigt bra ut och inte skäms för det?

– Ja, visst är hon snygg, men hon vet ju om det (följt av ett lismande leende).

Och sen upprörs vi över att ätstörningar drabbar allt yngre flickor.

Hjääälp, den här karusellen går för fort!

Ett ungt par får sitt första barn. Men sonen drabbas av svår cancer och den lilla familjen bor i åtta månader på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den sista tiden är de i princip isolerade på barncanceravdelningen.

Till slut vinner sjukdomen och sonen dör när han är 1 år och 7 månader. Detta inträffar i april 2009.

Det värsta som kan hända föräldrar har alltså skett, men den tunga vägen tillbaka till ett normalt liv ska bli oerhört mycket tyngre att vandra eftersom det visar sig att Försäkringskassan tänker göra allt vad man kan för att slå en redan svag och utsatt till marken.

I samma ögonblick som sonen avlider avbryts föräldraledigheten för vård av allvarligt sjukt barn. Kuratorn på sjukhuset sjukanmäler mamman dagen efter att pojken har dött. Men det räcker inte. För att få rätt till sjukpenning de första 14 dagarna efter sonens död skulle mamman redan samma dag – eller senast dagen efter – personligen ha infunnit sig på arbetsförmedlingen och anmält sig som arbetssökande. Detta eftersom hon arbetat som inhoppare vid kommunen och nu räknas som arbetslös. Regler är som bekant regler och just Försäkringskassans tycks vara huggna i sten.

Mamman överklagar beslutet och får rätt i länsrätten (som dock är oenig i sitt beslut). I domen konstateras att det inte var rimligt att kräva att mamman dagen efter hennes son dött skulle ha anmält sig till arbetsförmedlingen.

Men Försäkringskassan ger sig inte och driver ärendet till kammarrätten.

I tisdags kom domen: Det blir ingen sjukpenning.

Kammarrätten skriver i domslutet att den har förståelse för att Sofie inte anmält sig dagen efter det att hennes son avlidit, ”men att det inte finns någon laglig möjlighet att medge sjukpenning för de första 14 dagarna. Detta eftersom det inte finns någon bestämmelse om undantag från reglerna ens i så här ömmande fall”.

– Vi är måna om att reglerna tillämpas lika och utan godtycke. Och eftersom det finns en tidigare regeringsrättsdom som har tydliga paralleller till det här ärendet, hade vi goda skäl att få det här prövat, säger försäkringsdirektör Birgitta Målsäter på Försäkringskassan till TT.

Man tar sig för pannan. Kan detta verkligen vara sant? Är detta Sverige 2010? Vad är det för stelbenta paragrafryttare som befolkar myndigheter och domstolar?

Tror Försäkringskassan att landet skulle skakas av upprörda ramaskrin för att det töjs på reglerna för en mamma som mist sitt enda barn?

Eller händer detta så oerhört ofta att om man låter en praxis utveckla sig så töms skattekistorna på alla pengar?

Riskerna för det verkar mikroskopiskt små.

–  Problemet är att sorg inte betraktas som sjukdom, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) till TT.

Därför bereds just nu en utredning som föreslår förändringar i systemet och Husmark Pehrsson tror att ett förslag kan komma under våren.

Gott så. Men hur detaljerad måste egentligen lagstiftningen vara i Försäkringskassans ögon? Vad händer om en mamma som mister sitt barn en torsdag när månen är i nedan inte orkar att gå tre varv baklänges runt arbetsförmedlingen?

Det som är så skrämmande i det här fallet är att enda förklaringen till varför sjukpenningen inte kunde betalas ut är att ”regler är regler och det finns inga undantag”.

Har våra myndigheter och domstolar och de som jobbar där verkligen blivit så likstela i sin tjänsteutövning att all form av medmänsklighet raderats ut?

Vem är egentligen betjänt av att regler efterföljs så bokstavstroget?

Varför kunde man inte bara ge mamman sjukpenning och sedan konstatera att reglerna måste göras om så att inte fler drabbas?

Man tar sig för pannan. Igen, igen och igen.

Den här veckan har solen skinit varje dag. Och det droppar från taken! Härligt.

På eftermiddagen (jag jobbar kväll) satt jag en halvtimme ute på altanen i en korgstol med en fleecefilt om benen och gonade mig. Det var så underbart! Fåglarna kvittrade som besatta och det gick inte att tänka på någonting än nuet. En övning i mindfullness utan att jag ens behövde försöka.

Efteråt kände jag mig klart mycket piggare och utvilad. En stund att minnas!

Vänern, Sveriges största sjö, är helt täckt av is.

SJ får inte fram sina tåg i tid eller så kommer de inte alls.

Runt om i landet rasar tak mest varenda dag på grund av allt för mycket snö.

Friluftsdagar i skidbackar skjuts på framtiden och ingen går ut utan mössa (utom 16-åriga tjejer som fixat med håret).

”Var är den där omtalade växthuseffekten när man som bäst behöver den?” undrar vi på Facebook och Twitter.

När man vrider om nyckeln i tändningslåset på morgonen känns det som att vinna på ett lotteri varje gång bilen startar. Hurra, det lyckades!

Men det är tungt att vrida om däcken …

Väder som avviker mot det normala har en förenande effekt på människor.

Det går liksom inte att undvika att prata om det och alla har en åsikt. Och det bästa av allt: Ingen kan skyllas för det! Man kan visserligen skälla på SJ och Banverket tills man blir blå i ansiktet, men det är ju inte deras fel att temperaturen kryper under minus 30 grader eller att snö och is belamrar spåren.

Mycket, mycket annat är deras fel, men inte vädret.

De flesta av oss vill gärna berätta om våra egna upplevelser av när vädret varit så där hårresande kallt eller varmt eller blåsigt eller blött eller torrt eller tryckande eller dimmigt eller alltihop på en gång.

Själv minns jag tydligt vintern 1986–87. I ÖP hade vi under flera veckor (minns jag det som) vinjetten ”Vargavintern” högst upp på sidorna som handlade om kylan och alla problem den förde med sig.

Jag kommer också ihåg att jag en kompis tyckte att det var en bra idé att gå på bio trots att det var minus 42 grader långt nere på stan (Storsjön bidrar ju alltid med några extra köldgrader). Vad det var för film har jag glömt.

Det första jag gjorde varje morgon så snart jag vaknat var jag att titta efter hur kallt det var. I en veckas tid låg kvicksilvret under 30-strecket i min termometer, men plötsligt en dag hade det krupit upp till minus 15. När jag klev ut ur huset för att gå till jobbet kändes det som att stiga rakt in i en ljummen vårdag.

Men vad tänkte Funäsdalsborna som klev utanför dörren 22 juli 1888 och 14 juli 1893 när det var 5 grader kallt? Möjligen att det kändes som en ljummen vårdag, men förmodligen helt utan den glädje som jag kände i januari 1987.

Då precis som nu verkar de flesta reagera på samma sätt när man måste gå mer än elva steg i kylan: Axlarna åker upp till öronen och man blir stel som en pinne. Oklart till vilken nytta, det känns inte som att man blir särskilt mycket varmare, men det är helt enkelt omöjligt att slappna av när det är riktigt kallt.

Bäst just nu:

• Den elektriska dynan under lakanet. Sätts på ungefär en halvtimme före sänggåendet för behaglig värme. Mmmmm!

• Fjärrvärmen som hann installeras innan vår 26 år gamla panna kastade in handduken för gott.

• Ångande varmt te i alla varianter, gärna Red Oolong, Studio 54 och Himlagott.

• Min äkta norska lusekofta som når till strax ovanför knäna (inhandlad i Geiranger för halva reapriset en sommar för många år sedan).

• Att det blir ljust så tidigt på morgnarna!

Varför har man en blogg om man inte skriver i den varje dag eller ens varannan? Ja, det undrar jag med. Vet bara att jag vill ha kvar det här stället för att skriva när andan faller på, och för att lägga ut bilder (mest på det jag sytt).

Jag har funnits på nätet i snart tolv år, och varje gång jag tar beslutet att dra mig tillbaka ångrar jag mig. Så. Här är jag. Ibland!

Det har inte blivit mycket skrivet här (bortsett från krönikorna) på grund av att det mesta varit upp- och nedvänt, men nu börjar jag hamna på rätt köl igen…

Vi har renoverat båda barnens rum nu. Fattas gardiner och lite andra textilier, men i stort sett är det klart. Tänker lägga ut lite bilder här senare.

Vinter-OS pågår som bäst i Vancouver. Det åks skidor på längden och tvären, skidskyttar skjuter både bom och träff och puckar går till icing. Det stånkas och stönas längs spår och banor men kanske allra mest framför tv-apparaterna.

Själv kan jag inte låta bli att tycka att många av sporterna känns väldigt konstruerade, och det gäller inte bara vinteridrotterna. Ta gång, till exempel: En sport som är som ett tyst skrik.

I puckelpist räcker det inte med att skidåkarna förstör knän, höfter och diverse andra kroppsdelar, de ska också utföra vinterakrobatik iförda bylsiga skidkläder. Det sker med ungefär samma grace som en pingvin på landbacken.

Vissa grenar verkar helt enkelt ha tillkommit efter att arrangörerna suttit och groggat litet för länge. Därför vill jag i all enkelhet tipsa om några andra områden som det borde gå att tävla i, områden som ligger litet närmare det verkliga livet:

1) Tvätta och sortera

Deltagarna får varsin tvättkorg med plagg som kräver både 30, 40 och 60 graders tvätt. Utmaningen är att inget ska krympa. Efter tvätt och torktumling ska allt sorteras, strykas och vikas ihop. Udda strumpor kan innebära diskning. Svarta och röda plagg som färgar av sig tillsätts i finalen. Handtvätt är utslags­givande. Pluspoäng för manglade lakan.

2) Garagestädning

Vad ska återvinnas och vad ska slängas? Vad ska sparas och vad kan säljas på Blocket? Hur förvaras vinterdäcken bäst och var ställer man cyklarna? Vilka verktyg ska hängas på väggen och vilka ska läggas i lådor? En lagtävling som sträcker sig över flera dagar. Det lag som får in mest pengar samt har utrymme nog att parkera en Nissan Micra när allt är klart vinner.

3) Middag mitt i veckan

Individuell tävling där varje deltagare kommer till ett kök med halvtomt kylskåp och igenfrostad frys. Efter startskottet har varje tävlande 40 minuter på sig att fixa middag för en tvåbarnsfamilj samt två kompisar till ungarna. Delmoment är att röja på diskbänken, tömma diskmaskinen samt duka bordet. Det är inte tillåtet att ringa efter pizza. Halvfabrikat är okej, dock inte pulvermos.

4) Utrusta barnen inför friluftsdag med skolan

En 15-årig pojke och en 11-årig flicka ska förses med skidor (längd och alpint + stavar), skridskor, svart sopsäck eller madrass, täckbyxor, jacka, vantar, mössa, sockar, hjälm, extravantar, extrasockar, extramössa, matsäck, busskort, laddad mobiltelefon samt skalade apelsiner i klyftor. Görs på tid och poängsätts efter hur väl kläder/utrustning passar. Bytesrätt gäller ej.

5) Köra bil hem från jobbet

Här gäller det att komma fortast hem utan att krocka eller meja ned gångtrafikanter. Att bryta mot trafikreglerna kan innebära diskning, men bara om domaren ser dig. Förutom att anpassa farten efter väglaget ska de tävlande även hitta den snabbaste vägen hem – en kortare sträcka kan ta längre tid på grund av trafikljus, farthinder och långa köer. Det är därför viktigt att deltagarna läser kartan ordentligt innan tävlingen börjar.

Till sist: Gamle Pierre de Coubertain hade fått allt om bakfoten: Det viktigaste i livet är inte att kämpa väl, utan att segra!