Yoghurtchock på redaktion

Det är en helt vanlig dag på jobbet. Lunchtimmen har ägnats åt att springa på stan för att uträtta en massa ärenden, så för att kompensera blir det en så kallad skrivbordslunch som äts framför datorn. En macka, ett par bananer och en drickyoghurt står på menyn.

Fåsehärnu … där är de där sidorna som jag gjorde på förmiddagen och som jag bara ska fixa några små ändringar på …

PANG! En kaskad av kall, våt och slemmig materia träffar mig, skrivbordet, golvet, bildskärmen, telefonen, almanackan, ett par pärmar, kassen på golvet med lunchtimmens klädinköp … 

Vad har hänt? Har jag blivit attackerad av terrorister? Har en handgranat exploderat? Är jag inte på jobbet utan ligger hemma i sängen och drömmer en mardröm?

Nej, nej, nej. Det är bara jag, som i min medelålders tankspriddhet greppat yoghurtflaskan och börjat skaka om den, men glömt att jag fyra sekunder tidigare skruvat av korken och lagt den bredvid tangentbordet.

Hur mycket drickyoghurt kan man pressa in i en plastflaska? Av den bedövande jordgubbsdoften som snabbt sprider sig över centralredaktionen att döma skulle jag gissa på 5-6 liter, men det visar sig inte vara mer än 350 milliliter. Kan det verkligen stämma? 

Insikten om vad jag har gjort börjar sjunka in och jag kan inte göra annat än skratta åt eländet. Hur kan man vara så fantastiskt klantig? Jag hämtar servetter och börjar svabba upp det värsta, men räddaren i nöden är vår städerska Maggan. Tacksam över att kunna lämna över yoghurtkatastrofen i någon annans kapabla händer åker jag hem för att byta kläder – i bilens begränsade utrymme stinker jeans, tröja, blus och bh så starkt att jag blir yr i huvudet. 

Förutom chocken av att bli indränkt med jordgubbsyoghurt är jag även chockad över min egen dumhet. Men jag är inte ensam, visar det sig. Nästan alla som får höra min patetiska berättelse har varit med om något liknande, och alla är generösa med att dela med sig av sina egna magplask. Vår 15-åriga dotter är mest deltagande av alla, och kräver ett stopp för den här typen av flaskor. De borde absolut ha ett sånt där munstycke som till exempel sportdrycker brukar ha!

– Ja, verkligen, instämmer jag, medan jag funderar på om man kan kräva av sin arbetsgivare att det köps in galonförkläden till lunchrummet.

Men visst vore livet tråkigare om vi fungerade perfekt hela tiden. Om inte vardagen tryfferades med överraskningar som fjärrkontroller i kylskåpet, handväskor i soptunnor och bärbara telefoner som helt enkelt bara försvinner Och visst går det att skratta åt att man som i trans klickar ”nej” och inte ”ja” när datorn frågar om man vill spara ändringarna i det dokument man ska stänga efter fem timmars pillande – fast kanske inte på en gång.

Men drickyoghurten tror jag att jag ska avstå från ett tag.

En kommentar till “Yoghurtchock på redaktion”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *