Trettio år sen det ringde ut

Jag förstod att det snart var på gång, men ändå blev jag överraskad när telefonen ringde förra veckan och en kvittrande röst undrade om det var jag som var Kristina.

Jo, det var det ju, men Kristina kallas jag så oerhört sällan, det var mest i grundskolan … 

Bingo! Nästa år är det ju 30 år sedan vi gick ut grundskolan! Det har gått 30 år sedan vi lämnade Parkskolan i Östersund bakom oss för att erövra världen. Nu är det dags att fira detta med en jubileumsfest!

Nuförtiden finns det företag som ordnar den här typen av klassfester, och det var förstås en representant för ett sådant företag som ringde mig. Själva behöver vi gamla niondeklassare inte lyfta ett finger, möjligen för att klia oss i huvudet en stund medan vi funderar över om vi ska gå på festen eller inte, och om vi går, kommer vi i så fall att känna igen varandra?

Välbekanta namn stiger upp från det förflutna likt metangas som frigörs från haven norr om Sibirien: Raffe, Leffe, Uffe. Anki, Maggi, Maggan. Carre, Caiza, Lollo. Vad gör de nu? Vilka bor kvar i stan? Har inte åtminstone två av oss flyttat till USA?

Hittills har inte 1979 års årgång av klass 9b haft någon återförening. Det gjordes ett lamt försök att samlas 1989, men det rann ut i sanden. Kanske hade inte tillräckligt lång tid gått för att vässa nyfikenheten?

Festen som markerar 30-årsstrecket ordnas inte bara för vår klass utan alla som gick ut Parkskolan. Eller om det rent av är en fest för alla nior i hela kommunen? Jag kom mig aldrig för att fråga, tagen som jag var av stundens allvar. Jag menar – 30 år! Tänk att man levt så länge att man kan fira 30-årsjubileum! Var det inte alldeles nyss som vi firade skolavslutningen med en fest på Sandviken? Jag minns det i alla fall som om det hände i går.

Att träffa sin gamla klass kan vara jättekul, men det finns även ett visst mått ångest med i bilden. Tänk på Björn Kjellman i tv-versionen av Jonas Gardells ”En komikers uppväxt”. I nutid är han en känd och framgångsrik ståuppkomiker, men i skolan var han en mobbad tönt. När en av de gamla klasskamraterna kommer back stage för att träffa honom ramlar de snabbt in i de gamla rollerna och den hyllade komikern trycks upp mot ett plåtskåp och tvingas sjunga en fjantig ramsa.

Klassmaktsordningen kvarstår.

Jag vill gärna tro att vi vuxit upp på riktigt nu när vi faktiskt har fyllt 45 år. Att vi kan träffas och ha kul utan att någon behöver bli upptryckt mot ett skåp. För vi som gick i samma klass från fyran till nian delar ju när allt kommer omkring stora delar av vår barndom och uppväxt. Vi betydde någonting för varandra. Vi äger samma minnen. 

I mars 2009 får vi se hur det går!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *