Do re mi fa so la si do!

Jag sjunger i kör. Det gör mig till medlem i Sveriges näst största folkrörelse efter idrotten – vi lär nämligen vara runt 600 000 korister i landet.

Det finns undersökningar som tyder på att körsångare är gladare och lyckligare än personer som inte sjunger. En studie visade att immunförsvaret ökade påtagligt efter en timmas sjungande, och man kunde också konstatera förhöjda halter av oxytocin (hormon som skänker lugn och välbefinnande) och sänkta nivåer av stresshormoner. Många korister känner sig helt enkelt gladare och mer avslappnade när de sjungit.

Fasen vet om vi inte är snyggare också och har ett bättre sexliv!

 

Det är bara enstaka gånger som jag har gått hem -efter en körrepetition och varit på sämre humör än när jag kom. Har jag det så har det inte berott på sången utan förmodligen något tjafs om vad vi ska ha för kläder på konserten (”nej, jag tycker inte att vi ska ha svarta strumpbyxor, det är mycket, mycket snyggare med grått, men det får inte
vara en grå färg som drar åt blått”) eller om alla måste sjunga utantill trots att de egentligen inte kan.

 

Få saker kan kännas så befriande som att sjunga i kör. Mindfullness är ju ordet för dagen, och körsång kräver absolut närvaro i ögonblicket. Börjar man fundera på morgondagen riskerar man att missa sin insats och det vill ingen körsångare uppleva.

Mina största musikaliska upplevelser som körsångerska har varit när kören är så samsjungen och smidig att dirigenten kan spela på oss som ett instrument. Tid och rum och det egna jaget upphör att existera. Allt det buddhisterna pratar om blir plötsligt glasklart när vi uppgår i en större helhet och slipper förtöjningen vid vardagen. Amen!

 

Ibland blir musiken så gripande att man måste bita sig i kinden för att inte börja gråta. När man som sopran verkligen får bre ut sig med mistlursstyrka i Morten Lauridsens fantastiska verk ”O, magnum mysterium” är tårarna nära. Men man måste ju tänka på publiken också. Det skulle se illa ut om man står och gråter på gradängerna, därav bettet i kind-en.

 

Alla människor kan sjunga. Jo, det kan de visst det! Sluta säg emot! Verklig tondövhet (när man inte kan höra skillnad mellan olika ljudfrekvenser) är så sällsynt att den knappt existerar. Alla människor kan inte låta som Birgit Nilsson eller Luciano Pavarotti, men alla kan öva sig på att sjunga och kommer efter ett tag att låta bättre, och på vägen dit får man umgänge med trevliga människor.

Den fysiska aktivitet som sången faktiskt medför rensar -inte bara kraniets alla håligheter utan även själen.

Ta vara på den chansen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *