Grattis till alla oss 63:or! I år fyller vi 50!

Det går inte att komma från det – vi som är födda 1963 fyller 50 år i år. Ett halvt sekel, alltså.
Det är nu man står på krönet av det klassiska bildmotivet ålderstrappan som framställer människans liv
i tioårsintervall från 0 till 100 år, gärna utförd i kurbitsmåleri, gärna uppsatt på ett utedass. Den dag vi fyller står vi på toppen av den pyramidliknande trappan, men sedan bär det av nedåt.

Fyller man 50 måste det markeras på något vis. Frågan är vad som känns mest uppkäftigt – att skaffa sitt livs första tatuering eller säga upp avtalet för fast telefoni?
Men 50 är ju det nya 40 eller kanske rentav det nya 30, hör jag nu människor invända.
Vi är ju inte som våra föräldrar var när de fyllde 50, vi står inte med ena foten i graven! Vi skaffar inte kristallkrona till vardagsrummet och ny kaffeservis i lövtunt benporslin för att verkligen kunna bjuda utan att skämmas när uppvaktningen står utanför dörren.
Till oss kommer inga strama herrar från kontoret som knappt tar av sig kavajen trots att det bjuds både konjak och cigarr.

Nej, vi är ju fortfarande så ungdomliga av oss. Vi är mera kompisar med våra barn än föräldrar, mentalt känner vi oss som sköna ski bums som jobbar i Åre på vintern och Gotland på sommaren, och egentligen har vi inte riktigt bestämt oss för vad vi ska bli när vi stadgar oss. Herregud, många av oss kan fortfarande inte låta bli att utbrista ”snacka om vuxenpoäng!” när vi frostar av frysen eller byter till vinterdäck innan första snön har fallit.

Vi gillar musik och vi tycker att vi ligger lite i framkant sådär, men sanningen är att vi vill egentligen inte ha några nya favoriter, vi vill bara ömt vårda de gamla. Det är därför det är så turligt att David Bowie bestämde sig för att göra comeback just i år. Nya skivan ”The next day” känns nära besläktad med både ”Low” och ”Heroes” från Berlintriologin, och det gillar vi.
Inom oss kan vi när vi vill höra Bowies desperata skriksång från 1977: ”Standing by the wall, and the guns shot above our heads”. Både subversivt och avantgarde!

Berlinmuren, ja. Den revs ju visserligen för 24 år sedan, men vi som fyller 50 i år växte upp i Kalla krigets skugga, och muren glömmer vi aldrig.
Ibland tänker vi på att vi föddes blott 18 år efter andra världskrigets slut, och har lite svårt att hantera att dagens skolelever möter detta krig först i nionde klass. Fast Adolf Hitler verkar vara still going strong och är ständig omslagsgosse på alla populärhistoriska tidskrifter.

Men trots att vi är så ungdomliga och liksom på, måste vi ändå medge att tonåren känns väldigt långt borta. Det har hänt så mycket. Europas karta har ritats om flera gånger, Sverige är med i EU, vi har fler tv-kanaler än vi ids titta på, och internet och mobiltelefoni är science fiction som vi inte ens kunde föreställa oss när vi växte upp.
Och när vi tittar i gamla fotoalbum och ser bilder på oss själva när vi bildat familj undrar vi: Vilka är de där fruktansvärt unga människorna som sitter med en bebis i famnen?
De påminner lite vagt om oss själva, men det kan inte vara möjligt, för de nyblivna föräldrarna ser ju ut att vara obetydligt äldre än 12 år.
Och barnen som skuttar genom några års fotografier i datorn, vilka är de? De måste ju vara våra egna, men så här i efterhand känner vi knappt igen dem. Den tiden när barnen var små var så kort och gick så fort, och vi hade så mycket att göra.

Vi som föddes 1963 river oss nu i håret och funderar – ska vi ha en jättestor fest som när vi fyllde 40? Men det var ju alldeles nyss! Vi kanske reser bort i stället, till Thailand eller New York. Eller gör inget alls.
Vi skulle aldrig i livet sätta in en annons med texten ”All uppvaktning undanbedes, vänligen med bestämt. Bortrest.”, för det är verkligen inte coolt, men å andra sidan känns det inte helt fel att ta det lite lugnt heller.

”Ålder är bara en siffra.” ”Man är inte äldre än man känner sig.”
Ja, visst är det så. Men 50 är ändå 50. Ett halvt sekel. Vore det inte konstigt om det inte kändes? Och kan inte vi som föddes 1963 bestämma oss för att det är en bra känsla? Att vi är värda respekt för att vi nått så här långt och för allt som vi hunnit med?

Grattis till alla oss 50-åringar! Och må vi leva uti hundrade år!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *