Januari var en månad som präglades av kovändningar

Årets första månad har lagts till handlingarna, vilket känns lätt overkligt. Jag har ännu inte fått någon relation till år 2013, ännu mindre har jag vant mig vid att skriva (och läsa!) 2-0-1-3. Rent mentalt är jag mera kvar någonstans kring 2010.

Vad kan vi då säga om januari? Att det var en månad som präglades av kovändningar, det tycker jag nog att vi kan slå fast.

I början av januari är det fortfarande jul- och nyårshelger, granar står så gröna och granna i stugor, men så, över en dag, plockas tomtar och julstjärnor och glitter och elljusstakar och dammiga knäckar undan och kvar blir bara en grå, grå vardag.

Dagsljuset bestämde sig redan 21 december för att vända tillbaka,­ men en så stillsam och försynt vändning kan nog inte kallas kovändning. Dock började det märkas ganska tydligt efter mitten av januari, att det faktiskt hade vänt. ”Herregud, tänk att vi tog oss igenom ett år till”, mumlade jag tyst för mig själv häromdagen.

Vi är faktiskt värda ett pris! Och det där priset, vad skulle det kunna vara …? Tja, många som angav heliga nyårslöften om att äta bättre och träna mer, kovände inför konditoridiskar som dignade av semlor. Man är ju inte mer än människa, trots allt.

En riktigt rejäl kovändning, en sådan där som det slår gnistor om, bjöd utskämde cyklisten Lance Armstrong på. Under hela karriären har ryktena om dopning förföljt honom, men Armstrong har envist nekat. Hans sju raka segrar i Tour de France var ärligt ihoptrampade, kritikerna var bara avundsjuka.

Men vad hände i januari? Han kovände! Efter att ha blivit över­bevisad och fråntagits Tour de France-titlar och OS-medalj, lät han sig intervjuas av tv-världens motsvarighet till katolikernas biktfader, nämligen Oprah Winfrey, och helt plötsligt var det ingen hejd på bekännelserna. Han hade tagit både det ena och andra, han ville ju så gärna vinna! Och efter testikelcancern kanske han inte hade så mycket testosteron kvar? Bäst att fylla på!

Här hemma i Östersund gjorde de socialdemokratiska skolpolitikerna en kovändning enligt konstens alla regler. Skolor som absolut måste bort, och som utretts inte bara en utan två gånger, fick otippat vara kvar.

Nu ska de utredas igen, ett helhetsgrepp ska tas, och sedan, om två år kanske … räddas skolorna ytterligare en gång.

Men det finns ju en fin gammal socialdemokratisk kovändartradition att luta sig tillbaka mot. Hur många blivande partiledare har inte sagt nej, nej, nej, ända fram tills att de faktiskt står där med en blomsterkvast på partikongressen och låtsas att de är både överrumplade och ödmjuka?

Centerns partiledare, Annie Lööf, sa inte att hon inte ville bli parti­ledare när hon ville bli det, däremot förnekade hon nu i januari att hon någon gång skulle ha varit förespråkare för månggifte. Så förargligt då att hon skrev på sin blogg 2006 att hon faktiskt var det! Hon fick kovända, förstås, om än mycket motvilligt. Hon hade inte ljugit, ansåg hon, men hon hade ju stått på en strand i Thailand när hon fick månggiftefrågan, och pratat i en mobiltelefon. Jaha? Ska vi skylla på solsting, då?

Arla höjde mjölkpriset till bönderna i november, men vad hände i januari? Man gjorde en mjölkkovändning (häpp!) och sänkte priset igen.

Vad kan vi vänta oss för kovändningar framöver? Får jag önska vore det fint om växthuseffekten försvann, om vindkraften var enkel och okomplicerad, om näthatet i kommentarsfälten vändes till glada smileys och om landstingsledningen, med Karin Strandberg-Nöjd i spetsen, häpet upptäckte att det där minustecknet framför summan 96 miljoner, det var ju bara en liten fluglort på det utprintade Excel-arket!

Hur är det det heter i reklamen? ”Plötsligt händer det”.

Fast sannolikheten för det är förmodligen mindre än den är för att bli miljonär på skraplotter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *