Vi förskönar och förvränger våra bilder

Ibland när man tittar på porträtt av människor som levde i århundraden långt före vårt eget, kan man undra: hur såg de ut, egentligen?
Den tidiga konsten var omgärdad av en massa regler om vad som fick avbildas och inte, och varje epok hade sina ideal. Ibland har människorna på tavlorna påfallande lika ögon, ibland har de samma kroppsform och samma hållning, ibland har alla samma hy och så vidare.
Rika människor som ville förevigas för eftervärlden var förstås angelägna om att se så bra ut som möjligt. Ingen hovkonstnär skulle få fortsatt förtroende om kungens skäggiga vårtor, skrovliga hud och svarta tänder avbildades.

För några år sedan såg jag Nationalmuseums stora utställning med verk av Alexander Roslin (1718–1793), ni vet han som målade ”Damen med slöjan”, men även Gustav III, Katarina den stora och Carl von Linné, och som var en mästare på att avbilda dyrbara textilier som sammet, siden, praktfulla broderier och florstunna spetsar.
Jag gick igenom rum efter rum och såg den ena sammetsögda och rosenkindade personen efter den andra, och efter ett tag flöt många av dem ihop. Så många ansikten var liksom stöpta efter samma form, tyckte jag. Hur såg de egentligen ut när de levde?

Men det här var ju länge sedan, och numera är ju det allra vanligaste sättet att avbilda en människa att helt enkelt fotografera henne. Och ett fotografi, det ljuger ju inte. Det avbildar verkligheten precis som den är.
Fast frågan är vad man gör med bilden efteråt? Numera ska den ju ”photoshoppas”, som det heter på modern svenska. Verbet är bildat efter namnet på Adobes bildbehandlingsprogram Photoshop, som finns på varenda tidningsredaktion i hela världen och i förbluffande många hem också. Och det man kan göra med den moderna, digitala retuscheringstekniken på en riktigt högupplöst bild, det påminner inte så lite om trolleri.

Jag bläddrar i amerikanska Vogues septembernummer, det som alltid är årets tjockaste och absolut viktigaste (för ett par år sedan kom till och med en kritikerrosad dokumentärfilm som hette just ”The September issue”). Årets utgåva är på 916 sidor (!) och väger 1 970 gram (!!), så det tar sin lilla tid.
Efter ett tag infinner sig en märklig känsla av att det inte är fotografier jag ser i alla svindyra annonser för avancerad hudvård, eleganta couturekläder och glänsade väskor av färgat krokodilskinn.
Det är inte bara alla fotomodeller, i såväl annonser som de redaktionella modereportagen, som är så retuscherade att inte ens den minsta lilla por syns. Även alla exklusiva accessoarer är photoshoppade. Parfymflaskor gnistrar och färgen på vätskan är bärnstensdjup, metalldelar på väskor är så förföriskt blanka att det närmast är pornografiskt.
Och de hårt stajlade modereportagen känns mer som avancerade tablåer, där förmodligen både rekvisita och modeller fått andra proportioner än de hade innan bilderna fixades till i datorn.

Vill man se de allra värsta avarterna i branschen rekommenderar jag photoshopdisasters.com, där man kan se modeller som fått tre armar och midjor som gjorts smalare än halsarna.
Men hur gör vi själva, till vardags? Snart finns Instagram-appen installerad i alla mobiler, och där förskönar och förhöjer och förvränger vi våra egna bilder med hjälp av förinställda filter. En grå himmel blir mer
dramatisk, konstnärlig oskärpa ger spännande porträtt, bleknade färger ger en kul känsla av 1970-tal.

Vad är verkligheten? Var är ”sanning”?
Är ”sanning” något som jag skapar själv, min idé om hur jag vill att något ska vara?
Räcker det att ”sanningen” om den frans­förlängade mascaran vi köper är att den bygger på en dröm, en idé, ett ideal, inte vad produkten faktiskt åstadkommer?

När några skolfotografer i Östersund nyligen erbjöd sig att photoshoppa bort snorkråkor och blåmärken på eleverna höjdes kritiska röster, men jag gissar att de allra flesta i smyg tyckte att det var en bra idé.
Fåfängan är inte mindre i dag än den var 1768 när Alexander Roslin förevigade sin hustru, Marie-Suzanne Giroust, i den målning som kommit att kallas ”Damen med slöjan”. Möjligen oärligare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *