I garaget står det som ”kan vara bra att ha”

Har ni ett garage? Får ni plats med en bil därinne? Nej, inte vi heller. Vi gör som de allra flesta – vi använder garaget som förråd och avställningsyta. Någonstans ska ju cyklar, mopeder, skidor, trädgårdsmöbler, grillar, häcksaxar och verktyg ha sin plats, och i det som faktiskt är vårt förråd trängs gräsklipparen med snöslungan och diverse redskap som krattor, snöskovlar, spadar och spett.
Garaget får också tjäna som mellanlagringsanstalt för skrymmande sopor, ni vet de där wellpappkartongerna som tv:n låg i, de svarta sopsäckarna som fylldes med burkar och pet-flaskor efter sommarfesten, och den där jobbiga högen med blandat bråte som blev kvar efter att ni renoverade badrummet.

Garaget är också platsen för tusen och en pryttlar som vi har på känn att vi kommer att slänga, men inte riktigt kan fatta beslut om ännu eftersom det kan vara så att grejerna ”kan vara bra att ha”. Eller att de har ett så högt sentimentalt värde.
Jo, tjena.
Varje sommar är det samma visa när den stora garagestädningen äger rum – man får åka minst tre vändor med släp till återvinningscentralen i Odenskog, och då finns det ändå lådor kvar med saker som bara står och står och står, men som man bara inte kan förmå sig att slänga.
I år hittade jag till exempel en låda och flera kassar där jag tycks ha lagrat varenda blomkruka jag någonsin ägt, och då menar jag inte bara fina ytterkrukor eller lerkrukor, utan även de små odlingsbyttorna av plast som växterna står i hos blomsterhandlaren.
Jag kliade mig i huvudet och försökte räkna ut hur jag egentligen tänkt – kommer det en dag när det kan vara bra att ha 94 krukväxter inomhus? Förmodligen inte. Alltså blev det ajöss med säkert hälften.

Gamla skrivare och en kaffebryggare, stolsdynor till stolar som inte längre fanns kvar och en bensindriven kantgräsklippare som vi ärvt men aldrig använt, fick också möta sitt öde i Odenskog.
Lådan med barnens mjukisdjur fick stå kvar, och så himla mycket barnkläder har jag faktiskt inte sparat. Eller har jag det? Jag dök ned i en av pappboxarna och insåg att här låg ju bara grejer som jag planlöst slängt ned för att få ut dem ur huset. Behövde något sparas för att det kunde ”vara bra att ha”? Fanns det något sentimentalt värde förknippat med en barnjacka som jag inte längre visste vems det var, eller ens kom ihåg att vi köpt? Vad tror ni?

Ibland gör vi oss lustiga över vikingarna och Egyptens faraoner för att de lastade in så mycket grejer i sina gravar, i tron att de skulle kunna använda dem i livet efter detta.
Men hur många prylar finns det inte i ett svenskt genomsnittshem? Hundratusentals, om man ska räkna varje enskild legobit, krita, cd-skiva, sladd, bok, strumpa, gaffel, plastbytta, tandborste och så vidare. Är det inte så att vi är hotande nära att begravas av alla våra prylar medan vi fortfarande är i livet?
Vi lever ju i konsumismens tidevarv, och det enda som sägs kunna rädda oss från ättestupan är att tillväxten växer till sig. I en debattartikel i ÖP i veckan om barnfattigdom, pläderar riksdagsledamoten Marie Nordén (S) för höjt barnbidrag med bland annat följande argument: ”Det är också väl känt att barnfamiljerna får fart på konsumtionen. När barnbidrag och studiebidrag höjs används pengarna för kläder, mat eller annan direkt konsumtion.”
Säkert ett helt riktigt påstående, men det känns ändå lite tomt i bröstet. Kan lyckan verkligen köpas för pengar?

Men min filosofiska sinnesstämning varar inte särskilt länge. På lunchrasten rusar jag runt på skobutikerna i hopp om att det rätta paret ska skutta upp och bita mig i baken och säga ”köp oss!”, eftersom det massiva utbudet gör det så svårt att välja.
Behöver jag verkligen ett par nya stövlar? Vad ska jag då göra med dem som jag redan äger?
Jo, nu vet jag: Jag ställer ut dem i garaget.
De kan ju vara bra ha.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *