Håglösa gick vi tillbaka till jobbet och nös på varandra

Och så blev det höst. Det gick snabbare än den tid det tar att säga ”oktoberfest” – är det inte märkligt?
Själv har jag precis varit hemma från jobbet två dagar med illröd och ond hals. Eftersom det var andra gången på bara en månad som bacillerna slog till började jag leta efter samband – vid bägge tillfällena hade jag varit ute och rest med flyg. Flygplatser och flygplan är fantastiska förädlingslaboratorier för bakterier och virus, så den förklaringen kändes rimlig.
En annan kan vara att folk i min närhet är förkylda, både privat och på jobbet, och det är väl kanske inte så konstigt att ett immunförsvar som inte riktigt hunnit hämta igen sig efter en första infektion golvas på nytt.

Men varför är människor till höger och vänster och framför och bakom mig sjuka? Är det inte ovanligt många just den här hösten? Tänk efter själva – visst är detta ett av samtalsämnena i fikarummet på jobbet just nu? ”Ja, herregud, Nisse fick gå hem i dag efter lunchen, han var helt igentäppt, och Lisa har hostat konstant i två veckor!”
Så funderade jag lite till och kom att tänka på det där som det började mumlas om redan vid midsommar, nämligen att vi har haft en kall sommar. Solsken har varit en bristvara, och vad händer då? Jo, vi får för lite D-vitamin, men framför allt ställs vi om mentalt från det förväntade ”Vad härligt det har varit med sol och sommar och semester!” till ”Var det här lilla pisset det man fick? Och nu är det ett år tills nästa gång och jag som knappt har varit ute i t-shirt en enda dag!”.
Håglösa och modfällda traskade vi tillbaka till jobbet och nös på varandra. Och eftersom vi mer eller mindre redan hade gett upp hade bacillerna så att säga halva inne.

Ja, det är verkligen förkylningsvirusens högtid nu. De trivs, går samman och bildar band, hänger på sig gitarrer, slår E7-ackord och skriker in i mikrofonen:
– Tjena Östersund! Kul att vara här igen! Vi är The Rhinovirus och vi kommer att köra över er hela hösten! Faa-an va’ najs! Så skit i att tvätta händerna, let’s kick some ass!
Själv sitter man framför tv:n och känner hur det darrar i armen när man försöker lyfta fjärrkontrollen för att man är så svag. Toalettbesök är förenade med livsfara eftersom lårmusklerna skälver så av frossbrytningarna – man kan lätt halka av ringen och slå huvudet i kaklet.
Ja, ja, jag vet, ni killar snackar om att man blir helt utslagen av ett karateslag på pungen, men ni vet inte hur det känns när en tjej är riktigt förkyld!

Som om inte detta vore nog är det också dags för den årliga invasionen av bananflugor. Alltså – vad är det egentligen som har hänt i de svenska hemmen de senaste åren? Visst minns jag att mamma satte tändstickor i blomkrukorna för att svavlet påstods jaga undan blomflugor, men bananflugor fanns det icke, säger icke, i Sverige när jag växte upp! Är det växthuseffekten som ligger bakom? Fruktimporten? EU-medlemskapet?
De är hårda på sponken. Lämna ett vinglas framme eller en ölburk, och efter 20 sekunder är de totalt luddiga av flugor. Man kan låta dem dränka sina sorger och sig själva i alkoholen, men det enda vin jag skulle kunna tänka mig att förära dessa förhatliga flugfän är Beyaz, och det säljs ju inte längre på bolaget.
Hemma hos oss står det därför två gula porslinsskålar med äppelcidervinäger, en droppe diskmedel och en droppe kolasås (sirap, honung eller något annat sött går också bra) i köket. Gula skålar anses mer lockande, oklart varför, men de funkar, för flugorna drunkar i parti och minut
i vinägern.
Varför fortsätter de att föröka sig? Vi har ingen frukt hemma, vi sköter komposten minutiöst och håller rent i slasken. Jag känner mig för närvarande positivt inställd till uranbrytning i länet, för då kanske man kan hitta något att lägga under diskbänken som strålar lite skönt och tar död på flughelvetena.

Ja, ni ser ju själva, ni förstår hur jag har det – det är ett elände utan dess like. Men nu kan jag i alla fall svälja utan att det känns som att jag försöker få ned en tändsticksask genom halsen varje gång, så kanske finns det ljus vid horisonten trots allt – fast just det var ju en dum liknelse, eftersom det är hela 165 dagar kvar till vårdagjämningen …

Prosit på er och trevlig helg!

En kommentar till “Håglösa gick vi tillbaka till jobbet och nös på varandra”

  1. Hej Kicki! Jag från Finland som för hundra år sedan mailade dig och erkände att jag lurkade på din blogg, måste nu komma ut och erkänna att jag fortfarande läser här och skrattar så gott varje gång. Du är ju så rolig! Jag kommer nog att fortsätta läsa tills du bloggar från pensionärshemmet, för jag hoppas du fortsätter så länge. Hälsningar från Vasa, Finland. 🙂

Lämna ett svar till Majvor Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *