Livet är som en filmtrailer som inte håller sitt löfte

Länge såg jag fram emot filmpremiären av Ridley Scotts science fiction-epos ”Prome­theus”. Ridley Scott är ju mannen bakom skräck­klassikern ”Alien” från 1979, som lanserades under devisen ”I rymden kan ingen höra dig skrika” (eller i svenska Mads version: ”I rymden kan ingen höra­ dig kräkas”).
”Prometheus” är en så kallad prequel, en uppföljare där handlingen utspelar sig före originalet, vilket får den lite märkliga följden att all teknik är mycket mera avancerad i den nya filmen än i den som alltså utspelar sig flera år efter det vi nu ser på bioduken.
Men det är sådant som man får köpa, och jag är inte knusslig.

Jag vet inte hur många gånger jag förhäxat tittade på den fantastiskt snygga trailern under vintern och våren – all dator­animering såg otroligt häftig ut, tempot var högt, musiken skrek ödesmättat att nu var domedagen här, och vår egen Noomi Rapace sprang för livet för att komma undan en mjölkvit, hårlös jättemänniska som kanske var svaret på hela mänsklighetens ursprung.
Oj, oj, oj! Klart att jag längtade!
Men när jag gick ut från biografen kunde jag inte göra det utan en känsla av besvikelse. Filmen levde helt enkelt inte upp till sin egen trailer.
Jo, datoreffekterna var skitsnygga, och den där scenen när Rapace opererar sig själv är mäktig, men resten? Varför är historien så full av logiska luckor, varför slarvas så många bra uppslag bort, varför springer de rakt fram på slutet och inte åt sidan?

Förra helgen hade jag en liknande upplevelse när jag såg ”Margin call”. Även den trailern lovade mycket – det är hög puls, det är finanskrisen 2008, det är snabba klipp och man förstår att här kommer hårresande
beslut att fattas i högt tempo, massor av människor kommer att förlora sina jobb, andra får gå från hus och hem, men de stormrika, totalt skrupelfria höjdarna kommer givetvis att klara sig helskinnande.
Men filmen har nästan ingenting med trailern att göra. Tempot är långsamt, ingen förklarar egentligen vad det är som händer och allt är oerhört abstrakt.
Jag blev besviken igen. Men så slår det mig – är inte hela livet fyllt av trailrar som aldrig upp­fyller sina löften?

Hos mig är en ständigt återkommande trailer den som visar hur nästa vecka ska bli. För mitt inre öga spelas en film upp där jag kliver upp en timme tidigare varje morgon och tar en rask promenad före frukost, styrketränar tre gånger, byter gardiner, syr nya kuddfodral, bakar bröd, lägger mig i tid och ändå hinner läsa ut boken som jag ska recensera samt de olästa böcker som ligger på tvärkant i bokhyllan, och avslutar veckan med att bjuda de närmaste vännerna på en härlig middag.
Mums!
Men jag blir besviken ännu en gång. Inte hinner jag allt det där! Men det såg ju möjligt ut på trailern. Jag var så snygg där, så stark och snabb. Välorganiserad och strukturerad. Jag somnade så fort jag lagt mig, och vaknade aldrig två timmar innan klockan skulle ringa utan att kunna somna om. Om någon annan såg den där trailern och sedan såg hur min vecka blev, skulle hen kanske fråga; men varför bakade hon inte det där brödet i stället för att sitta i soffan och spela Wordfeud?
Varför började hon titta på sjunde säsongen av ”Vita huset” för nittonde gången i stället för att äntligen byta de där gardinerna?
Kanske var det så att trailern visade vad jag skulle hinna (och framför allt orka) på en månad, inte en vecka.

Valrörelser är också en sorts trailrar. Det levereras attraktiva budskap, det ges löften om hopp och förändring och ”tillsammans kan vi” och alla ingår vi en jättestor och härligt varm gemenskap där ingen vill varandra något ont.
Inte ett knyst om cancerpatienter som slungas ur sjukförsäkringen eller trupper som skickas till Afghanistan.

Hur såg era egna semestertrailar ut? Sken solen hela tiden, följde barnen med er in i vackra medeltidskyrkor utan minsta lilla protest, var svärföräldrarna glada och lättsamma trots att ert besök blev fyra dagar kortare? Nej, de delarna föll väl bort när den riktiga filmen skulle klippas ihop.

Men det är väl så det är. I livet har vi inga specialeffekter att ta till när det ser mörkt ut, och inte heller kan de rädda en film där historien inte håller ihop.
Men det kanske kommer en ”director’s cut”-version av våra filmer?
Man kan alltid hoppas. Jag tror vi behöver det, både Ridley Scott och jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *