Mitt Londonår blir bättre och bättre

En höstdag för 30 år sedan åkte jag med min bästa vän till London för att jobba som au pair.
Vi delade samma anglofila drag och var ett par odrägliga språksnobbar som ansåg oss prata bättre brittisk engelska än många infödda. Att få 98 av 100 på ett prov såg vi som ett misslyckande.
Det tog ett tag för oss att komma iväg, eftersom vi först inte ville åka till London utan en mer typiskt engelsk stad, som Peterborough eller Reading, där man inte riskerade att springa på andra svenskar stup i kvarten.
Nu blev det London ändå, eftersom det var så svårt att hitta två typiskt engelska familjer i samma typiskt engelska stad som ville anställa två typiskt svenska 19-åringar som trodde att de visste mest och bäst om i stort sett allting.
Så vi suckade lite och sa fine, det får väl bli London trots allt. It can’t be helped.

Första kvällen på puben träffade jag en engelsk kille som hette Phil. Han sa att jag lät väldigt ”posh”, och det var inte en komplimang. Jag var helt enkelt fis­förnäm, tyckte han.
Jag höjde på ena ögonbrynet och förklarade att brittisk engelska med Oxfordaccent, ”The Queen’s English”, var vad vi fick lära oss i Sverige, och antydde inte så lite att han i stället borde vara grymt imponerad.
Att han inte bara hällde sin öl över mig och gick därifrån!

Jag minns det här lika tydligt som det hände i går, och min man sa en gång att mitt au pair-år måste ha betytt väldigt mycket för mig eftersom jag pratar så ofta om det.
Det hade han helt rätt i, även om jag blev lite sur, eftersom jag faktiskt också gjort andra saker i mitt liv som varit spännande och utvecklande.
Men mitt Londonår var verkligen alldeles speciellt och blir en bättre och bättre upplevelse för varje år som går.
Jag minns det som en skimrande tid när allt var möjligt och världen låg för mina fötter, en tid när jag befann mig i Universums absoluta mittpunkt och hade fullständig kontroll på den bästa musiken och de snyggaste kläderna. Vi var stammisar på den bästa klubben (Camden Palace) och vi fick högsta betyg (naturligvis) när vi klarade The Cambridge Exam of Proficiency in English.
Jag kommer inte längre ihåg de grå och trista dagar som jag samvetsgrant rapporterat om i min dagbok – till och med anteckningar som ”i dag har jag inte varit ute någonting förutom att jag satte ena foten utanför köksingången när jag tog in mjölkflaskorna i morse”, känns som levande beskrivningar av en tid som jag gärna skulle vilja vara med om igen.

Man kan inte leva om sitt liv. Men man kan få en dotter som väljer att följa i sin mammas fotspår!
Förra helgen fick jag den stora förmånen att följa med dottern till norra London och hennes au pair-familj, och jag gjorde mitt allra bästa för att inte tjata sönder henne om vad jag gjorde för 30 år sedan och hur samhället fungerade då, men kan jag få påpeka några saker för er?
• För 30 år sedan var det otänkbart att flyga reguljärt utomlands eftersom det var så vansinnigt dyrt, i stället åkte vi färja med DFDS Tor Line från Göteborg till Ipswich och tog sedan en buss till London – i dag är det ofta billigare att flyga till London än till Stockholm.
• För 30 år sedan devalverades den svenska kronan 16 procent några veckor innan jag åkte, vilket innebar att resekassan plötsligt blev mycket mindre utan att jag lyft ett finger – i dag är kronan som bekant stark och ett pund kostar drygt 10 spänn, inte nästan 14.
• För 30 år sedan hade vi med oss pengar i form av resechecker som måste lösas in på bank, och jag hade ännu två år kvar innan jag skulle skaffa mitt första bankomatkort – i dag kan man handla med kort tamejfan överallt.
• För 30 år sedan ringde vi collect call hem vid enstaka tillfällen, oftast från en telefonkiosk, övrig kommunikation med Sverige skedde genom pappersbrev som skrevs för hand – i dag har vi internet och umgås dagligen tack vare de sociala medierna och ringer gratis med Skype.

Man kan undra – kan det verkligen vara något att jobba som au pair i London i dag? Är inte nutidens unga allt för blasé, har inte världen blivit för liten?
Härligt nog har jag ett expertutlåtande om att vissa saker är sig lika trots att det gått 30 år. Min dotter tittade nämligen på mig när vi klev av planet, skrattade lyckligt och sa: ”Tänk att jag är här nu!
Tänk att jag faktiskt ska BO här!”
Och då visste jag.
Det är det här som blir mitt bästa au pair-år.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *