All reklam är bra reklam. Eller?

Under det gångna året har Moderaterna putsat sitt varumärke hårt, faktiskt så hårt att man undrar om deras logotype snart byter färg från blått till rött. Först kom partiprogrammet, där det påstods att högern i alla tider kämpat för rösträtt, varit mot apartheid, stridit för jämlikhet och stått på all sköns barrikader var helst de funnits. Nu har finansminister Anders Borg utan att skämmas gjort Mona Sahlins gamla devis till sin, nämligen att det är ”häftigt” att betala skatt.
En liten stillsam undan: Hur smart är det att försöka lika Socialdemokraterna så mycket som möjligt? Är inte det ett parti i fritt fall? I Demoskops senaste mätning får S en ny lägstanotering: 26,1 procent av väljarstödet.
Å andra sidan fokuserar medierna mer än någonsin på partiet och dess rubrikvänlige partiledare, Håkan Juholt (”allt ljus på mig!”), och all reklam är bra reklam, brukar det ju heta.

Fast stämmer det? Är verkligen all reklam bra reklam? Det var ju inte direkt så att TV4-tittarna jublade av lycka när världscuptävlingarna i skidskytte kablades ut från Östersund. Det var mera så att folk blev högröda
i ansiktet av ilska, som jag minns det i alla fall.
I hockeyn har man löst det så att lagen tar en paus och åker runt, runt, runt tills reklamen är över. Är det värdigt? Är det sportsligt? Är det så att inom en snar framtid kommer idrotten att få finnas till enbart i de fall där det går att sälja reklam?
För mer är att vänta. Kulturdepartementet föreslår att reklam i tv som är kortare än en minut ska bli tillåtet i direktsända sportevenemang.
”I dag måste reklamavbrott vara minst en minut långa och många arrangörer väljer därför att inte sända reklam under korta avbrott”, skriver Sydsvenskan. Ja, herregud, vilket kommunistvälde vi lever under!
Går förslaget igenom kan det bli reklamavbrott när till exempel en spelare i en fotbollsmatch blir skadad. Smakfullt?

Förr i världen brukade inte rockstjärnor göra annat än obetald reklam för Jack Daniels och cigaretter, men numera kan man höra Rolling Stones-låtar i klädkrängarföretaget Dressmans tv-reklam. Känns det verkligen rätt och bra?
Det är knappast så att Mick Jagger är i behov av pengarna. Hans personliga förmögenhet uppskattades i fjol av brittiska Sunday Times till 190 miljoner pund, drygt 2 miljarder svenska kronor.
H&M, som i juletider ofta fått skäll för sina underklädeskampanjer, chockar i år med en kampanj med familjetema, där man bland annat kan se stilikonen Bryan Ferry tillsammans med näst yngste sonen, Tara.
Bryan Ferry, en man som får kostymerna skräddade på Saville Row och som helst bär handsydda italienska skor, skulle alltså dra på sig ett par brallor från H&M? Snälla nån …
Bryan Ferry är visserligen inte lika rik som Mick Jagger, men enligt Sunday Times är han i alla fall god för 30 miljoner pund, drygt 320 miljoner svenska kronor, och det är ju inte kattskit. Reklamgaget från H&M är säkert generöst, men torde ändå inte vara mer än kaffepengar för Ferry.

Så varför gör de det? Tja, i dessa tider, när det är så oerhört viktigt att höras och synas och att vara sitt eget varumärke, tycks medverkan i stora reklamkampanjer snarare betraktas som ett erkännande, ett adelsmärke. På 1970-talet skulle man ha anklagats för att ha sålt sin själ till Mammon, i dag är girighet en eftersträvansvärd egenskap. (Ni minns väl Michael Douglas som finanshajen Gordon Gekko i ”Wall Street”? ”Greed is good” blev ett bevingat citat som lever än. Meningen var att man skulle tycka att han var en hemsk person, i stället blev han idol för börsvalparna.)

Får man inga reklamkontrakt kan man ändå göra sig synlig på många olika sätt. Sociala medier är ett utmärkt arbetsredskap. På Twitter kan till exempel förtroendevalda politiker sitta och rapportera från ett pågående fullmäktige, och efteråt låtsas som man inte förstod att kommentarerna kunde uppfattas som sårande. Det viktiga är ju ändå att man placerat sig på kartan, att man talat om att man finns.

Popkonstnären Andy Warhol myntade en gång uttrycket ”i framtiden kommer alla att vara kända i 15 minuter”. I dag verkar vi sträva efter att vara kända i åtminstone 15 år. Syns man inte så finns man inte. Vi är alla våra egna varumärken. Och all reklam är bra reklam.
Eller?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *