Sömn är för tonårspojkar en oemotståndlig drog

För precis en vecka sedan utsatte jag vår snart 17-årige son för ett medicinskt experiment.
Nej, det är inte så otäckt som det låter. Jag lät honom helt enkelt sova tills han vaknade av sig själv, i stället för att göra som jag brukar på helgerna: skrika uppför trappen till över­våningen vid 12-tiden att nu är det dags att kliva upp, om inte hela dagen ska gå förlorad.

Ni som har tonåriga pojkar i hemmet, och ni som en gång var tonåriga pojkar, känner till fenomenet – tonåriga pojkar kan sova hur länge som helst. Sömn är för dem som en helt oemotståndlig drog som man
bara inte kan få nog av. Sömn kan faktiskt slå ut tv-spel ibland, åtminstone tolkar jag det så, eftersom sonen faktiskt hittats sovande i soffan med spelkontrollen liggande i knät.

Med stigande spänning tittade jag på klockan allt eftersom lördags­eftermiddagen fortskred i det gustafssonska hemmet. Vid ett par tillfällen gläntade jag försiktigt på dörren till pojkrummet för att försäkra mig om att sonen verkligen sov och inte låg där totalt medvetslös, men eftersom han hade vänt sig utan problem, hade fin färg och andades lugnt, bedömde jag det som riskfritt att låta experimentet fortsätta.

När klockan närmade sig 16 trädde jag symaskinen, som står någon meter utanför sonens rum, och började sy lite försiktigt. Jag ville inte lägga i högsta växeln eftersom ljudet kanske skulle väcka honom, och då skulle ju mitt experiment tappa i vetenskapligt värde. Meningen var ju trots allt att sonen skulle vakna av sig själv, men å andra sidan började jag vid det här laget tycka att måttet snart var rågat. Alltså iddes jag inte längre tassa runt på tå.

Prick klockan 16.55 öppnades dörren till sonens rum, och där stod han, äntligen. Med skrovlig röst och håret på ända förkunnade han att nu hade han minsann lärt sig en läxa, och tillsammans räknade vi ut att han hade sovit i 16 timmar. S-e-x-t-o-n.
”Alltså … det här är ju helt sjukt. Sjukt!” konstaterade han, ungefär 16 gånger. Symaskinen hade han inte hört, och bara det var ju en prestation.

Men det är inte bara i våra två tonåringar som hormonerna far åt alla håll och kanter – även jag befinner mig i en brytningstid, fast i motsatt omloppsbana, så att säga.
Om drygt tre månader fyller jag 49 år, och jag undrar vem som får mustasch först, jag eller sonen? Redan nu kan jag konstatera att kroppen strävar efter att nå en rundad äppelform, vilket känns sådär lagom kul.

En gång, för tusen år sedan tror jag det var, läste jag i en amerikansk damtidning ett löjligt påstående som jag inte kan glömma, hur mycket jag än försöker: ”There comes a time when a woman has to choose between her body and her face (det kommer en tid när en kvinna måste välja mellan sin kropp och sitt ansikte)”.
Innebörden av denna fras är alltså att om man försöker hålla igen på maten och ökar på motionen, kommer visserligen kroppen att se bättre ut, men kring ansikte och hals blir rynkor och andra ålderstecken mer tydliga. Om du i stället satsar på att behålla lite underhudsfett i kinderna, ja, då kommer fettet även att samlas på dina medelåldriga lår och magen.
Det finns ett annat påstående som stämmer in här: Hur man än vänder sig har man ändan bak.

När jag fyllde 39 inleddes ett år som kändes som en enda lång golgata­vandring fram till 40. Jag kände mig vansinnigt gammal. I mitt huvud var det fortfarande så att den som var född 1963 var en ung person, ofta den yngsta. Att det inte längre förhöll sig så gick inte att förstå.
Kommer det att bli likadant när jag fyller 49?
Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror jag skiter lite mer i oviktiga saker nu än för tio år sedan, och om jag ser ut som 49 år när jag är 49 år, så är det så det är. Det känns inte som ett problem.
Skulle jag vilja vara tonåring igen? Få se nu, låt mig tänka efter en nanosekund – nej, aldrig i livet.
Inte ens om jag fick sova 16 timmar varje natt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *