Är detta slutet på en livslång kärlek med den möraste av degar?

Vissa saker är så självklara att man knappt reflekterar över dem.

Som att käka en macka till frukost eller ta lite flingor på filen. Kanske göra både och. Njuta av en semla på fettisdagen. Slafsa i sig en pizza, suga i sig spaghetti, frossa i falukorv.

Men medan man rör sig mellan hem och arbete och försöker hinna med att träna och åka på semester, så pågår ett hemligt arbete i kroppen.

I mitt fall bestämde sig kroppen för att utveckla en glutenintolerans och jag hade ingenting att

säga till om. Jag hade inte misstänkt något eller haft minsta lilla aning om vad mina tarmar bestämt sig för, utan beskedet kom via några blodprover som tagits i andra syften.

Vad är gluten, kanske ni undrar? Ordet kommer som allting annat från latinet och betyder lim, klister. Det är den ”dominerande proteinkomponenten i sädeskorn och mjöl från vete, råg och korn” (tack Nationalencyklopedin för definitionen).

Gluten ger en elastisk deg med förmåga att hålla kvar den gas som bildas under jäsningen och ger ett poröst inkråm (och möra småkakor). Gluten är med andra ord bagarens bästa vän, men den glutenintolerantes värsta. Gluten förstör tarmluddet vilket gör att kroppen inte kan ta upp näringsämnen som den ska (jag fick till exempel lågt kalkvärde).

När beskedet kom att det nu var glutenfri kost som gällde för mig, kändes det oöverstigligt jobbigt. Det var inte långt kvar till jul och det enda jag kunde tänka på var: Ska jag inte längre få äta kungens pepparkakor som jag bakar själv varje år? Ett liv utan kungens pepparkakor kändes outsägligt tomt och trist. Ett liv i svartvitt i stället för färg.

Jag bestämde mig för att börja det glutenfria livet

1 januari i stället, då jag ju ändå skulle börja ett bättre liv i största allmänhet (äta bättre, träna mera, bla bla bla).

Att äta glutenfritt framstod i början som väldigt krångligt. När jag letade mig fram på nätet verkade det som att vetemjöl fanns i nästan allting. Man måste läsa innehållsförteckningarna på vad man än köpte minutiöst noga, och räkna med att ett normalt besök i livsmedelsaffären tog minst 20 minuter längre än annars.

Det finns glutenfria produkter att köpa (pasta, bröd, kex och så vidare), men alla tycktes eniga om att de var fruktansvärt dyra.

Dessutom fick jag intrycket att man nog helst skulle vara utbildad bagare för att klara av att baka med glutenfritt mjöl – degen kladdar, håller inte ihop, bröden blir inte lika luftiga, de blir gamla och torra fortare än vanligt bröd, de smakar inte lika gott.

Jag är ingen storbakare i vanliga fall, men nu närmast hallucinerade jag om muffins och cupcakes, morotskakor, grahamslimpor och de små kuvertbröd med vallmofrön på som jag brukar baka till festligare middagar.

Det var helt enkelt gräsligt synd om mig! Livet var orättvist! Bu och hu!

Nu, snart tre månader efter att jag stigit in i den glutenfria världen, kan jag konstatera att såååå himla svårt att klara av vardagen är det inte. Jag har gjort några försök att baka matbröd, varav det första blev en smärre katastrof och det andra ett av mina bästa bröd någonsin.

Glutenfritt knäckebröd smakar annorlunda, men man vänjer sig. Pastan är okej, müslin rent av god och jag har låtit mig förföras av en speciell sorts ostkex. Visst är det dyrare, men å andra sidan är det ju bara en persons förbrukning det handlar om.

Men hur blir det till jul? Törs jag prova receptet på kungens pepparkakor och bara byta ut det vanliga mjölet mot glutenfritt? Eller är detta slutet på en livslång kärlekshistoria med den möraste av degar?

I skrivande stund är mitt öde skrivet i stjärnorna.

Eller åtminstone stjärnformade pepparkakor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *