När jag kom hem hade jag tagit 160 bilder

Minns ni hur det var förr när man åkte på semester? En veckas charter – då stoppade man in en filmrulle som rymde 24 kort i kameran. Ville det sig väl kunde ett 25:e foto också få plats, om man genom tur och stort mod lyckades få filmen att fästa med bara en liten, liten snutt lindad runt mataren, och sedan bara vred fram två varv.

Två veckors semester eller en vecka med ytterst exotiskt resmål som Borneos djungler eller Egyptens pyramider? Då kostade man på sig en 36-rulle.

En månads tågluff krävde två rullar med 24 kort, men ville man lyxa till det och verkligen slösa med bilder blev det ett par 36:or, trots att det var snudd på ren hedonism.

Så dök digitalkameran upp på marknaden och revolutionerade hela fotobranschen. Plötsligt kunde man ta hur många bilder man ville. Minneskorten var kanske inte tillräckligt stora i början för de verkliga entusiasterna, men produktutvecklingen var snabb.

I dag krävs det nästan att man tar bilder i tapetstorlek för att fylla ett normal stort minne.

Själv mötte jag våren i Prag förra vecko slutet. Under tre hela dagar vandrade jag och maken fram och tillbaka genom gamla stan, över Karlsbron och in och ut i ett oräkneligt antal kristallbutiker, för det mesta med kameran i hand.

De gånger kameran inte var med fanns alltid mobilen att tillgå, för Gud förbjude att ett ögonblick skulle passera som inte gick att dokumentera! Jag var inte ensam. Tusentals turister gjorde sitt bästa för att uppleva Europas sjätte mest besökta stad genom kameradisplayen och inte de egna ögonen.

När jag kom hem tankade jag över bilderna till datorn – 160 stycken visade det sig att jag hade tagit. Etthundrasextio. Det är 53,333333333333333 (kalkylatorn rymmer inte fler treor) bilder per dag. Är aningen osäker på vilken av bilderna som är 0,333333333333333, men de allra flesta föreställer i alla fall hus, för Tjeckiens huvudstad är en stad som är fullständigt nedlusad med vackra hus.

Staden blev inte så hårt bombad under andra världskriget som till exempel Berlin och London, så stora delar av den gamla staden är intakt. Milos Formans mångfaldigt Oscarsbelönade film om Mozart, ”Amadeus” (1984), är till stora delar inspelad i Prag, eftersom 1700-talsmiljöerna där är så välbevarade till skillnad från Wien (där handlingen utspelar sig).

När jag säger vackra hus så menar jag verkligen det. Det vimlar av hus, palats och kyrkor som är så imponerande att man bara måste stanna med hängande haka och peka på dem. Färgsättning, ornamentik, väggmålningar och mosaik, byster och portaler – man kan inte göra annat än ta bild efter bild efter bild och hoppas på att kameran kan fånga skönheten. Vissa hus, med vita stuckaturer och pudriga pastellfärger, gör att kvarteret påminner om en gräddig tårtbit. Andra, med mera respektingivande tinnar och torn, väcker frågor om sedan länge hädangångna grevar och baroner. Vilka var de? Vem ritade deras bostäder? Vilka byggde dem och hur lång tid tog det?

Prag grundlades i slutet av 800-talet och är en av dessa centraleuropeiska städer som varit med om att föda fram århundranden av kulturhistoria. Ett besök i Prag gör att man känner sig bildad och kontinental. Inspirerad av Carl Bildt vill man ställa sig mitt på Vaclavplatsen och skrika ”jag är jamt, svensk och europé!”. Sedan åker man hem och tankar över 160 bilder i datorn som man i bästa fall hinner titta på ett par gånger innan det är dags för nya färdmål och nya bilder.

Fotnot: ”Hallänning, svensk, europé” är en bok av Carl Bildt som publicerades 1991 på Bonniers förlag. Han var då nybliven stats minister och hade egentligen inte hunnit ut på den europeiska arenan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *