Ingen kan veta hur man kommer att reagera i en extremt ovanlig och pressande situation.

En gång för många år sedan, när jag gick på Journalisthögskolan och gjorde min praktiktermin på nyhetsprogrammet Sydnytt i Malmö, råkade jag ut för en blottare.

Jag var 21 år gammal och vis och erfaren på det sätt som blott 21-åringar kan vara. Mycket lite imponerade på mig, jag hade liksom sett och gjort det mesta.

Tyckte jag.

En kylig höstdag, när den sena eftermiddagen redan hade blivit riktigt vintermörk, åkte jag som vanligt bussen från Jägersro och hoppade av vid Gustav Adolfs torg mitt i stan. Sedan promenerade jag bort till lägenheten på Erik Dahlbergsgatan som jag hyrde i andra hand av den numera välkända Italien­korrespondenten Kristina Kappelin.

Precis när jag skulle korsa kanalen skuttade en man ut från kyrkogården som låg rakt framför mig. När jag säger skuttade så menar jag verkligen det, för han dök upp som en gubben-i-lådan från ingenstans.

Han stirrade maniskt på mig, drog upp täckjackan över magen och började ivrigt demonstrera hur oerhört snabbt han kunde masturbera. Jag vet förstås inte om det just var snabbheten han ville imponera med, men jag minns handen som rörde sig med blixtens hastighet över lemmen.

Trots att jag var så gammal och hade varit med om så mycket, hade jag inte förrän nu fått uppleva att det gamla uttrycket ”ögon som tränger sig ur sina hålor”, faktiskt var en helt adekvat beskrivning av vad som händer i rent bokstavlig mening när man drabbas av extremt stor förvåning.

Mina ögonlock spärrades upp så att det knakade, och själva ögongloberna gjorde sitt bästa för att hoppa ur huvudet i sin iver att komma närmare den fullständigt osannolika synen av en man som stod och runkade mitt i Malmö.

Jag fortsatte emellertid på min inslagna väg, och ögonen sjönk tillbaka i sina normala positioner. Men hela vägen hem gick jag med ett undertryckt skratt bubblandes i halsen – det hela var ju bara så sjukt dumt att man inte kunde göra annat än skratta åt det!

Fast lite rädd var jag att han skulle följa efter mig. Hur var det nu med blottare; är de bara ute efter att chockera, eller kan det eskalera till våldtäkt?

Jag hann hem utan att få något svar på frågan.

I flera veckor efteråt funderade jag över vad jag borde ha sagt till den här snubben om jag hade haft tillräcklig sinnesnärvaro. Här följer ett snävt urval:

– Jaså, en kokt med bröd?

– Nämen titta, en dresserad hamster!

– Ursäkta, ville du något?

– Nej tack, jag föredrar kvinnor.

– Varför är den grön och varför luktar den så illa?

– Hörrudu, den där kan du inte dra loss med bara händerna, du måste ha en kniv.

– Men herregud, var har du varit i hela mitt liv? Kom så går vi hem till mig! Inte bryr du dig väl om att jag har genital herpes i hela underlivet?

– Jag äter bara kosher.

Varför berättar jag det här? Jo, för att peka på det faktum att ingen kan veta hur man kommer att reagera i en extremt ovanlig och pressande situation.

En dansk man som överlevde Estoniakatastrofen blev helt knäckt av upplevelsen att han, i stället för att ädelt hjälpa andra, klättrade över såväl kvinnor som barn för att rädda sig själv. Så stark var hans överlevnadsinstinkt.

Komikern och skådespelaren Robin Williams har sagt att det bästa vapnet mot en våldtäktsman är att peka finger och sedan brista ut i ett riktigt asgarv, men vem klarar av det när det verkligen gäller?

Ändå kan till exempel en 51-årig kvinna som intervjuades i fjol om händelserna i Bjästa, då en 14-årig flicka våldtogs av en 15-årig pojke, säga: ”Man undrar ju hur någon kan tvingas till att suga av någon, det är väl bara att bita ifrån.”

Och sådant får våldtagna och misshandlade kvinnor höra hela tiden.

Varför skrek du inte?

Varför sprang du inte?

Varför slogs du inte?

Varför klöste du inte ut ögonen på honom?

Varför slet du inte av honom håret?

Varför knäade du inte honom i skrevet?

För det skulle man ju såklart ha gjort själv! Eller hur?!

Men faktum är att ingen kan veta hur man kommer att agera förrän man hamnar i den där situationen själv.

Ibland är det när man möter en blottare i Malmö och inte har tillräckligt med mod för att slänga ur sig en bitande sarkasm.

Ibland är det något mycket, mycket värre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *