Sagan om den lilla, lilla gumman

Det var en gång en liten, liten gumma som hade en stor, stor mage.

Hon jobbade på en fabrik i lilla, lilla Gäddede, men nu nådde hon inte längre fram till sitt lilla, lilla bord eftersom den stora, stora magen var i vägen.

I magen på den lilla, lilla gumman låg det en liten, liten baby, och faktiskt en liten, liten baby till – det var därför magen hade blivit så stor.

Att vänta barn kan vara väldigt, väldigt tungt, och att vänta tvillingar tyngre ändå. Därför fanns det i det lilla, landet något som hette havandeskapspenning. Det kunde små, små gummor som skulle bli mammor få om de till exempel hade ett fysiskt påfrestande arbete, och inte kunde omplaceras av arbetsgivaren till ett lättare.

I det lilla, lilla landet, som hade en lång, lång statsminister, var det den stora, stora Försäkringskassan som bestämde vilken liten gumma som kunde få havandeskapspenning, och vilken liten gumma som hade sådana besvär av sin graviditet, att arbetsförmågan kunde anses vara nedsatt med minst en fjärdedel, och därför gav rätt till sjukpenning.

Nuförtiden fanns det bara en liten, liten chans, så liten att den nästan inte syntes, till att små gummor skulle få de här ersättningarna, för den stora, stora socialförsäkringen hade nämligen genomgått stora, stora förändringar på kort, kort tid.

Nuförtiden skulle den stora, stora Kassan inte bry sig om hur sjuka små gummor var (och små gubbar med, för den delen), utan bara ta reda på hur mycket de kunde jobba. Och det visade sig att nu kunde nästan alla i det lilla, lilla landet jobba! Även fast en liten, liten läkare skrev i sjukintyget att det inte gick! För vad kan väl en liten, liten läkare veta, trots den långa, långa utbildningen?

Nej, i stället var det handläggare på den stora, stora Kassan, som satt på ett stort, stort avstånd från dem som inte skulle få några pengar och som aldrig ens hade träffat dem, som bestämde. Den lilla, lilla gumman med den stora, stora magen, hade en handläggare som satt i Göteborg, och det är ju väldigt, väldigt långt bort, i alla fall om man bor i Gäddede.

Nu var det så att det var inte bara många, många små gummor som tyckte att det här var alldeles fel och tokigt, utan det gjorde även DO, Diskrimineringsombudsmannen. DO valde ut fyra små, små gummor med stora, stora magar och drev deras ärenden. Och till slut var det en liten, liten tingsrätt som höll med om att det var diskriminering att inte ge dem sjukpenning och dömde den stora, stora Kassan för det.

”Pytt!” sa Kassan och överklagade domen till hovrätten. ”Graviditet är ingen sjukdom”, morrade den stora, stora försäkringsdirektören Birgitta Målsäter.

Men har man sett! När stora, stora Svea hovrätt hade tänkt klart, och det hade den gjort nu i slutet av september, då kom den också fram till att gummornas graviditetsbesvär var så stora att de hade rätt att få sjukpenning!

Vad tror ni att den stora, stora försäkringsdirektören sa då …? Jo, nu ska ni få höra:

”Vi anser inte att vi diskriminerar gravida kvinnor utan att vi bara har tillämpat gällande lagstiftning. Enligt den är inte graviditet i sig att betrakta som sjukdom.”

Men då klev det lilla, lilla landets alla små, små gummor först upp på små, små pallar, och sedan på små, små stolar och till sist på små, små bord och skrek allt de orkade:

– Schas, försäkringsdirektör!!!

Och försäkringsdirektören sprang till skogs och kom aldrig mer igen.

(Men kanske ändå att hon kom tillbaka till slut, för Försäkringskassan ska troligen överklaga  domen till Högsta domstolen.)

En kommentar till “Sagan om den lilla, lilla gumman”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *