Låtarna som fastnar

Varför är det så att låtar som fastnar i hjärnan och som är stört omöjliga att sluta nynna på, ofta är låtar som man faktiskt avskyr?

Handen på hjärtat: Visst har både du och jag kommit på oss själva med att sitta och gnola ”Nu blir det fredagsmys, hm-hm-hm-hm la-la-la-la, slut på veckan, da-da-da-da fredagsmyyys!” En reklamsång som man hört så många gånger att man nästan kräks, den tycker hjärna, stämband och tunga är något som bör ägnas ännu mera uppmärksamhet.

Oerhört konstigt.

På jobbet är vi ett helt gäng gnolare som omedvetet sitter och hummar fram den ena låten efter den andra. Utan att vi riktigt tänker på det ”ger” och ”tar” vi låtar av varandra, vilket kan få till följd att man en helt vanlig onsdag förbluffat ställer sig frågan – varför sitter jag och sjunger ”Alive” med Da Buzz? Inte är det för lyriken i alla fall: ”I’m alive for the first time in my life, I just know that I’m alive”.

På min standardrepertoar trängs så skilda verk som Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön”, Sparks ”Talent is an asset”, psalmen ”I denna ljuva sommartid”, i princip vad som helst från Anni-Frid Lyngstads soloplatta ”Frida ensam” (1975) och ”Only the lonely” med Frank Sinatra. Varför just de här sångerna för evigt etsat sig in i hjärnbarken har jag ingen aning om, jag vet bara att de ofta ploppar upp. De flesta tycker jag faktiskt om, men – ”Gamla Nordsjön”? Nej, det är helt obegripligt. Fullständigt vettlöst!

En teori om varför Låtarna-vi-avskyr sätter sig så lätt, är att de har så förföriskt enkla melodier att de fastnar på en gång hos lyssnaren. Men denna enkelhet gör också att man tröttnar mycket fortare – en låt vars refräng man kan utantill redan efter första gången bjuder liksom inget tuggmotstånd. Alltså fastnar den.

De så kallade sommarplågorna är ofta enkla och grymt effektiva på att kroka i hjärnan för tid och evighet. Vem minns inte ”Ingen sommar utan reggae” med Markoolio (2007), ”Boten Anna” med Basshunter (2006) och ”Macarena” med Los Del Rio (1996)?

Den som stått på Stortorget när Magnus Uggla och Tomas Ledin uppträtt under Yran, inser att de båda har skrivit låtar som hela svenska folket verkar kunna utantill. Ingen av dem kan anklagas för att vara särskilt ”svåra” kompositörer. Men effektiva.

På annan plats i den här Lördagsbilagan konstateras att rätt musik gör att man presterar upp till 20 procent mer under träningspasset. Men då krävs det att man gillar musiken och har valt den själv. På mitt gym dunkas rock, pop och techno i en evighetsslinga som för det mesta inte stör mig nämnvärt, utom vid ett tillfälle, och det är när ”Do you love me?” med Kiss från 1976 spelas.

Ja, ni läste rätt: ”Do you love me?” med Kiss! Då gäller det att hålla hårt i hantlarna så att man inte tappar dem, för ”Do you love me?” får mig nästan jämt att skratta rakt ut. Jag blir 13 år igen och sitter i flickrummet framför bandspelaren och tror knappt mina öron när Paul Stanley funderar över kärleken:

You really like rock ’n’ roll

All of the fame and the masquerade

You like the concerts and studios

And all the money, honey, that I make, but

Do you love me, do you love me?

Do you love me, really love me?

Så larvigt och töntigt att det blir lite härligt också på samma gång! Men knappast något som får mina muskler att spännas hårdare.

Vad som blir årets sommarplåga står ännu skrivet i stjärnorna. Men det är väl inte omöjligt att Lady Gaga släpper något nytt, och på Youtube har Sean Banan redan stora framgångar med ”Skaka rumpa”. Vad det än blir kommer vi att hata det i augusti men ändå gå och nynna på det fram till jul, för så funkar hjärnan. Oerhört konstigt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *