Så är då studentfirandet över för den här gången. På samma sätt som man noterar vårens ankomst, kan man här i Östersund bocka av alla de olika del momenten i studentritualen:

Hundradagarsfirandet (nu börjar ljuset verkligen att återvända).

Mösspåtagningen (tofsvipan anländer).

Balerna (dags att kratta alternativt klippa gräsmattan för första gången).

Festandet på Österängen (maskrosorna slår ut).

Diskussionerna i medierna om studenter och alkohol (musöron på björkarna).

Avslutningsdagen med tal i aulan, betygsutdelning, ”fy-fan-vad-vi-är-bra!”-skrålande från lastbilsflak i centrala stan, mottagning hemma och till sist erövrandet av Rådhustrappen vid tolvslaget (hägg en blommar om vädret är bra).

Det är inte utan att man undrar om det hinns med något skolarbete egentligen, den där sista terminen?

Dottern, som har en vecka kvar innan hon är klar med första året på gymnasiet, längtar redan till trean. Och visst, när man ser alla tjusiga klänningar som sys upp till studentbalerna, är det nästan så att man skulle vilja vara 19 år igen.

Fast när jag tog studenten 1982 (yngre bronsålder) hade inte det här med baler slagit igenom. Visst hade vi fester, men absolut ingen skulle drömma om att sy upp en klänning i sidenblankt tyg och få håret uppsatt på salong. Nej, nej, nej. Vi levde fortfarande i skuggan av studentrevolterna 1968 och det proggiga 1970-talet. Att bära studentmössa var visserligen något som de allra flesta gjorde, men det kändes ändå nästan lite uppkäftigt.

Själv hade jag samma klänning på festerna som på avslutningsdagen – en vit ”finklänning” med diskreta röda ränder. Till höger i halsringningen knöt man en rosett i samma tyg som klänningen – tänk knytblus, tänk Margaret Thatcher.

När jag tittar på foton från den dagen blir jag nästan lite rörd. Vi ser ut som små tanter, många av oss. En klasskamrat har folkdräkt, inte en kotte bär något som är djupt urringat eller särskilt avslöjande eller utmanande på något sätt. Ingen är heller särskilt sminkad, de flesta har sin naturliga hårfärg och ingen har kommit på idén att använda brun-utan-sol i ansiktet. Av skolkamrater som varit utbytesstudenter fick vi veta att alla tjejer i USA rakade benen, plockade ögonbrynen och drömde om att gifta sig. Så himla tokigt! Herregud, så skulle vi aldrig bli. Tidningen Seventeen, som fanns i skolbiblioteket, kändes som något från ett annat universum. Att de orkade hålla på så mycket med sitt utseende!

Men en sak hade vi verkligen gemensamt med alla dem som tog studenten i går: Världen var vår, och nu skulle den erövras. Aldrig har jag varit så livserfaren, vuxen, klok och tvärsäker i mina åsikter som när jag var 19 år och klev ut på Wargentins trappa just när solen bröt fram.

I dag, 28 år senare, är det lätt att skrocka åt alla vitklädda ungdomar och överlägset skämta ”välkommen till verkligheten, på måndag öppnar arbetsförmedlingen!”.

Men egentligen är jag lite avundsjuk. Den där övertygelsen om att vara oövervinnlig återkommer inte så värst många gånger i livet. Att nu kan jag göra allt. Så ta vara på den här tiden nu, alla studenter, och njut!

Själv funderar jag på att leta fram min gamla studentmössa och se om jag kommer ihåg alla som skrev sitt namn i den. Och kanske, kanske, i smyg, tar jag på mig den igen och sjunger ”Studentsången” – där de härliga lagrarna gro, hurra!