Ett ungt par får sitt första barn. Men sonen drabbas av svår cancer och den lilla familjen bor i åtta månader på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den sista tiden är de i princip isolerade på barncanceravdelningen.

Till slut vinner sjukdomen och sonen dör när han är 1 år och 7 månader. Detta inträffar i april 2009.

Det värsta som kan hända föräldrar har alltså skett, men den tunga vägen tillbaka till ett normalt liv ska bli oerhört mycket tyngre att vandra eftersom det visar sig att Försäkringskassan tänker göra allt vad man kan för att slå en redan svag och utsatt till marken.

I samma ögonblick som sonen avlider avbryts föräldraledigheten för vård av allvarligt sjukt barn. Kuratorn på sjukhuset sjukanmäler mamman dagen efter att pojken har dött. Men det räcker inte. För att få rätt till sjukpenning de första 14 dagarna efter sonens död skulle mamman redan samma dag – eller senast dagen efter – personligen ha infunnit sig på arbetsförmedlingen och anmält sig som arbetssökande. Detta eftersom hon arbetat som inhoppare vid kommunen och nu räknas som arbetslös. Regler är som bekant regler och just Försäkringskassans tycks vara huggna i sten.

Mamman överklagar beslutet och får rätt i länsrätten (som dock är oenig i sitt beslut). I domen konstateras att det inte var rimligt att kräva att mamman dagen efter hennes son dött skulle ha anmält sig till arbetsförmedlingen.

Men Försäkringskassan ger sig inte och driver ärendet till kammarrätten.

I tisdags kom domen: Det blir ingen sjukpenning.

Kammarrätten skriver i domslutet att den har förståelse för att Sofie inte anmält sig dagen efter det att hennes son avlidit, ”men att det inte finns någon laglig möjlighet att medge sjukpenning för de första 14 dagarna. Detta eftersom det inte finns någon bestämmelse om undantag från reglerna ens i så här ömmande fall”.

– Vi är måna om att reglerna tillämpas lika och utan godtycke. Och eftersom det finns en tidigare regeringsrättsdom som har tydliga paralleller till det här ärendet, hade vi goda skäl att få det här prövat, säger försäkringsdirektör Birgitta Målsäter på Försäkringskassan till TT.

Man tar sig för pannan. Kan detta verkligen vara sant? Är detta Sverige 2010? Vad är det för stelbenta paragrafryttare som befolkar myndigheter och domstolar?

Tror Försäkringskassan att landet skulle skakas av upprörda ramaskrin för att det töjs på reglerna för en mamma som mist sitt enda barn?

Eller händer detta så oerhört ofta att om man låter en praxis utveckla sig så töms skattekistorna på alla pengar?

Riskerna för det verkar mikroskopiskt små.

–  Problemet är att sorg inte betraktas som sjukdom, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) till TT.

Därför bereds just nu en utredning som föreslår förändringar i systemet och Husmark Pehrsson tror att ett förslag kan komma under våren.

Gott så. Men hur detaljerad måste egentligen lagstiftningen vara i Försäkringskassans ögon? Vad händer om en mamma som mister sitt barn en torsdag när månen är i nedan inte orkar att gå tre varv baklänges runt arbetsförmedlingen?

Det som är så skrämmande i det här fallet är att enda förklaringen till varför sjukpenningen inte kunde betalas ut är att ”regler är regler och det finns inga undantag”.

Har våra myndigheter och domstolar och de som jobbar där verkligen blivit så likstela i sin tjänsteutövning att all form av medmänsklighet raderats ut?

Vem är egentligen betjänt av att regler efterföljs så bokstavstroget?

Varför kunde man inte bara ge mamman sjukpenning och sedan konstatera att reglerna måste göras om så att inte fler drabbas?

Man tar sig för pannan. Igen, igen och igen.

This entry was posted on måndag 8 mars 2010 at 10:10 and is filed under ÖP-krönikor. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.