Väder har en förenande effekt
Vänern, Sveriges största sjö, är helt täckt av is.
SJ får inte fram sina tåg i tid eller så kommer de inte alls.
Runt om i landet rasar tak mest varenda dag på grund av allt för mycket snö.
Friluftsdagar i skidbackar skjuts på framtiden och ingen går ut utan mössa (utom 16-åriga tjejer som fixat med håret).
”Var är den där omtalade växthuseffekten när man som bäst behöver den?” undrar vi på Facebook och Twitter.
När man vrider om nyckeln i tändningslåset på morgonen känns det som att vinna på ett lotteri varje gång bilen startar. Hurra, det lyckades!
Men det är tungt att vrida om däcken …
Väder som avviker mot det normala har en förenande effekt på människor.
Det går liksom inte att undvika att prata om det och alla har en åsikt. Och det bästa av allt: Ingen kan skyllas för det! Man kan visserligen skälla på SJ och Banverket tills man blir blå i ansiktet, men det är ju inte deras fel att temperaturen kryper under minus 30 grader eller att snö och is belamrar spåren.
Mycket, mycket annat är deras fel, men inte vädret.
De flesta av oss vill gärna berätta om våra egna upplevelser av när vädret varit så där hårresande kallt eller varmt eller blåsigt eller blött eller torrt eller tryckande eller dimmigt eller alltihop på en gång.
Själv minns jag tydligt vintern 1986–87. I ÖP hade vi under flera veckor (minns jag det som) vinjetten ”Vargavintern” högst upp på sidorna som handlade om kylan och alla problem den förde med sig.
Jag kommer också ihåg att jag en kompis tyckte att det var en bra idé att gå på bio trots att det var minus 42 grader långt nere på stan (Storsjön bidrar ju alltid med några extra köldgrader). Vad det var för film har jag glömt.
Det första jag gjorde varje morgon så snart jag vaknat var jag att titta efter hur kallt det var. I en veckas tid låg kvicksilvret under 30-strecket i min termometer, men plötsligt en dag hade det krupit upp till minus 15. När jag klev ut ur huset för att gå till jobbet kändes det som att stiga rakt in i en ljummen vårdag.
Men vad tänkte Funäsdalsborna som klev utanför dörren 22 juli 1888 och 14 juli 1893 när det var 5 grader kallt? Möjligen att det kändes som en ljummen vårdag, men förmodligen helt utan den glädje som jag kände i januari 1987.
Då precis som nu verkar de flesta reagera på samma sätt när man måste gå mer än elva steg i kylan: Axlarna åker upp till öronen och man blir stel som en pinne. Oklart till vilken nytta, det känns inte som att man blir särskilt mycket varmare, men det är helt enkelt omöjligt att slappna av när det är riktigt kallt.
Bäst just nu:
• Den elektriska dynan under lakanet. Sätts på ungefär en halvtimme före sänggåendet för behaglig värme. Mmmmm!
• Fjärrvärmen som hann installeras innan vår 26 år gamla panna kastade in handduken för gott.
• Ångande varmt te i alla varianter, gärna Red Oolong, Studio 54 och Himlagott.
• Min äkta norska lusekofta som når till strax ovanför knäna (inhandlad i Geiranger för halva reapriset en sommar för många år sedan).
• Att det blir ljust så tidigt på morgnarna!
