Vi säger inte: ettusensexhundrafyrtiofem
Knappt hade man hunnit lära sig att 00-talets år skulle uttalas tjugohundraett, tjugohundratvå och inte tvåtusenett, tvåtusentvå, innan det rasslade till i almanackan och vi gick in i det nya millenniets 10-tal. Vi har alltså landat i tjugohundratio (inte tvåtusentio).
Språkvårdare och en rad andra myndighetspersoner vill att vi förhåller oss till tjugohundratalet på samma sätt som vi gjorde med seklerna dessförinnan. Det har visst att göra med att om vi pratar om tvåtusentalet så inkluderar det alla de tusen år (2000–2999) som börjar med tvåtusen, och inte bara de första hundra åren (2000–2099).
Det blir lite svårare i text – där måste läsaren förstå av sammanhanget om det är tjugohundratalet som avses med 2000-talet eller tvåtusentalet.
Det här är väl inga större konstigheter egentligen. När blev Jämtland svenskt? Vid freden i Brömsebro sextonhundrafyrtiofem. Vi säger inte ettusensexhundrafyrtiofem.
Fast … När stod slaget vid Hastings? Tusensextiosex, brukar vi väl säga, va? Inte tiohundrasextiosex. Och pratar vi om tusentalet avser vi oftast de första tusen åren (0–999), inte år 1000–1999. Fast tänkte jag efter betyder nog tusentalet mest 1000–1009. Sedan börjar elvahundratalet (trots att vi lagt det bakom oss för ganska länge sedan).
Ursäkta mig, men jag blir litet yr i huvudet just nu. Det här med konsekvens är inte lätt!
Men nu är det alltså 2010 som gäller och plötsligt en dag fick jag höra vår statsminister uttala sig i tv-rutan. Vad det gällde har jag glömt, men jag minns klart och tydligt att han uttalade det nya året tjugotio.
Tjugotio! Om någon frågar när han är född, svarar han nittonsextiofem då? Det tror jag knappast (trots att det är sant – vi har alltså en statsminister som är två år yngre än jag är). Att säga tjugotio i stället för tjugohundratio tyder på två saker: Dels ett inflytande av ekonomer och tjänstemän vars byråkratprosa ofta peppras med uttryck som ”kilokronor” när man pratar om tusen kronor, dels det engelska sättet att uttala år – nineteen sixtyfive heter det utan att hundra behöver nämnas.
Själv ryser jag lätt av obehag när jag hör uttrycket tjugotio. Det låter som när barn som nyss lärt sig räkna inte vet att bortom tjugo kommer trettio. Det är för övrigt inte ovanligt att 20-åringar tror att livet tar slut vid 30, men de har lika fel de.
•••
Att kalla fastigheten i hörnet av Prästgatan-Biblioteksgatan för Lindexhuset är fullt förståeligt, men jag tycker nog att det förminskar huset en aning. När huset var nytt i början av förra seklet hette det Centralpalatset, och kanske klingar det litet väl grandiost i dag, men … Lindexhuset? Jag har alls inget emot butiken, men själva fastigheten och dess historia är så mycket mer än bara Lindex. Inte minst för de människor som bodde där före branden och kallar huset rätt och slätt: Hem.
