Ett strömavbrott i Östersund brukar inte vara så långvarigt
Prick klockan 18.15 på nyårsaftonen blev det mörkt i hela vårt hus och på hela vår gata och i hela vårt område i Torvalla där vi bor.
Det skedde i precis det ögonblick när Luigi hoppade upp på samma hylla som Mario i tv-spelet och julklappen ”New Super Mario Bros” för Wii. Förmodligen hade det inget som helst samband med varandra, men vad vet man?
Asch, strömavbrott har man väl varit med om förut, det kan vara litet mysigt att sitta med tända stearinljus och tänka på hur det var förr i världen innan det fanns el eller fotogen. Ett strömavbrott i Östersund brukar inte vara så långvarigt, annat är det för stackarna som bor i någon avkrok på landet.
Men där bedrog vi oss. När klockan blev 19.45 och vi hade ställt in oss på att se ”Grevinnan och betjänten” för sjuhundrafemtielfte gången, hade vi fortfarande inte fått tillbaka strömmen.
Men hallå, hur svårt kan det vara? undrade vi som inte gick 4-årig teknisk och blev gymnasieingenjörer och följaktligen inte hade en aning om någonting.
Vi plockade fram ett gammalt Trivial Pursuit-spel ur garderoben. I stearinljusets sken var det stundtals svårt att se skillnad mellan de blå och gröna plupparna, men det gick att läsa frågorna i alla fall. Jag vann och det var ju det viktigaste.
Tiden sniglade sig fram. I stället för att vänta på tolvslaget tog vi de raketer vi köpt och knallade ut för att bränna av dem. Till det behövs ju ingen ström. Pang och poff, oj, vad vackert!
Sedan gick vi hem längs vår mörka gata till vårt mörka hus (det var i och för sig inte helt becksvart ute eftersom fullmånen tittade fram bakom molnen) och tände stearinljusen igen.
Nu började innetemperaturen sjunka och det var inte riktigt lika mysigt längre med stearinljus.
Men skam den som ger sig! Ur bokhyllan plockade jag fram Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år” och läste högt några kortare bitar för maken och sonen som kurade under ett täcke i vardagsrumssoffan (dottern som hellre skulle dö än att vara hemma på nyårsafton var borta på fest). Jag kände mig svårt kulturell och tyckte mig ana Charles Dickens närvaro.
Via mobilen kunde jag på ÖP:s hemsida läsa att en transformator gått sönder och måste bytas ut. Vid 22.30-tiden borde strömmen vara tillbaka, försäkrade en representant för Jämtkraft. Skönt! Sonen, som har känsla för traditioner, ville gärna se Jan Malmsjö i tv dramatiskt deklamera ”rrrrring, klocka, rrrring i bistra nyårsnatten”, och skåla i kolsyrad äppeldryck av ciderkaraktär.
Men icke sade Nicke. Att byta en transformator är inget man gör i en handvändning, förstod vi, och noterade att temperaturen sjunkit till 18 grader. Ute var det drygt 10 minus. Jag bytte klänningen mot fleeceställ och raggsockar och virade in mig i en filt. Gott så. Men hur skulle vi göra med själva tolvslaget? Tv var ju inte att tänka på, och en batteridriven radio fanns inte att uppbåda.
Men, eftersom vi lever i den modernaste av världar, kom vi på att makens bärbara dator faktiskt var laddad och utrustad med mobilt bredband. Tack vare Sveriges Radios webbsändningar kunde vi lyssna till traditionsenligt orgelspel, skådespelerskan Kristina Adolphson som läste Esaias Tegnérs ”Det eviga”, tolvslaget (oklart vilka klockor) samt Stenhammars ”Sverige” med Radiokören.
Det var riktigt, riktigt högtidligt!
Genom fönstren såg vi fyrverkerierna blomma ut i alla väderstreck. Sedan skålade vi i den kolsyrade äppeldrycken av ciderkaraktär och gick och lade oss, bara för att tvingas kliva upp igen klockan halv två när strömmen kom tillbaka och släcka alla lampor som vi glömt att vi hade tänt.
Men vid det laget var det en kär syssla.
