Tjena-hej

Hej på er! Eller vill ni hellre mötas av ett Tjena-tjabba-hallå?

Det är faktiskt litet intressant vad som ramlar ur munnen när man hälsar på varandra.

Sonen har tre olika sätt att säga hej när han svarar i telefonen och hör vem det är. Då hör även vi andra i familjen ganska lätt vem som ringer, eftersom vi lärt oss att avkoda hälsningen enligt följande system:

1) Tja.

I 99 fall av 100 gissar man rätt om man tror att det är en av kompisarna som ringer. Detta ”tja” yttras lite halvslappt, utan överdriven entusiasm. Det är viktigt att vara cool, hålla litet distans. Förmodligen har sonen och kompisen redan kommit överens om tidigare om att de ska ringa varandra, eller så har de träffats på nätet i ”World of warcraft”, men känner att de måste prata på riktigt. Ingen vuxen och framför allt ingen okänd person möts av ”tja”. De har inte tillträde till tonårsrummet.

2) Tjena!

Sägs litet mer glatt och öppet. Troligtvis är det någon vän till pappa som säger något litet småtokigt (”Har du pappa hemma eller ligger han och sover mitt på blanka förmiddagen?!”), eller kanske en vuxen lagledare som ska meddela ändrad träningstid eller så. ”Tjena” är mer vårdat än ”tja”, men signalerar också att även här finns en sorts kompisband.

3) Hej!

Då är det nästan 100 procent säkert att det är mormor eller farfar eller någon av oss föräldrar som ringer. Eller en främmande vuxen som man aldrig pratat med tidigare. ”Hej” är vårdat och lite artigt, men ”hej” är även ett neutralt hälsningsord helt utan attityd. Säger man bara ”hej” försöker man inte framstå som tuffare än man är. ”Hej” kan vara ljust och glatt men även en fråga.

Vad säger jag själv egentligen i telefonen? Hm. Det blir nog ”hej” i nio fall av tio. Om jag säger ”tja” så är det sagt litet på skoj, samma med ”tjabba”. Men ett ”tjena” kan nog slinka förbi.

Men när jag träffar människor öga mot öga, eller kommer till jobbet på morgonen, då säger jag nog för det mesta ”hallå”, inser jag när jag funderat en stund.

Varför säger jag ”hallå” och inte ”hej”? Är inte ”hallå” ett typiskt telefonord? Hur kommer det sig att jag inte sällan använder det minst sagt dammiga uttrycket ”halloj”? Är inte det något som passar bättre i svartvita pilsnerfilmer?

Kanske borde jag starta en trend och säga ”god dag”?

Vi ses nästa lördag – hejdå, tjing, hej so long, tjarå,  synes!

Jobbigast just nu

Hösten! Ja, jo, jag veeeet; nu ska man krypa upp i soffan och mysa med en kopp te, tända massor med stearinljus och försjunka i en god bok. Egentligen är jag en vän av hösten, men just i år känns det bara kallt och mörkt. Och värre ska det bli! Snart ligger lövträdens färgprakt på marken och världen blir bara grå, grå, grå. Hjälp!

Konstigast just nu

DN Ekonomi gjorde en genomgång av de största börsnoterade företagen och konstaterade att kvinnor lyser med sin frånvaro i ledningarna. Lars Pettersson, vd för verkstadsjätten Sandvik säger till tidningen att man letat men helt enkelt inte hittat någon kvinna som är tillräckligt bra. Hur har man letat då? Nej, i herrbastun eller hos frimurarna lär du inte hitta några kvinnor, Lars. Du kanske måste tänka lite utanför boxen, gubbe!

Roligast just nu

Lisbeth Salanders segertåg över världen. Ingen tycks kunna motstå Stieg Larssons punkversion av Pippi Långstrump, vare sig i bokform eller i Noomi Rapaces briljanta gestaltning på bioduken. Anrika engelska The Times beskriver henne som ”en hjältinna helt olik alla andra i deckargenren”.

En kommentar till “Tjena-hej”

  1. Jag säger ofta ”heeej” med många e både i tal och skrift när det är jag som tar kontakt. När jag svarar kan det bli tjena eller tja, utom till telefonsäljare för där blir det ett väldigt kort och avbitet ”-ej”. När jag kom hem från El Salvador satt ”hola” som klistrat i ryggmärgen. Mamma skriver ibland hejtan fejtan (ja, med t).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *