Sturebymordet tränger sig på

Det är någonting med mordet på 15-åriga Therese Johansson Rojo i Stureby som gör att jag bara inte kan sluta att läsa om det.

I vanliga fall brukar jag inte fördjupa mig i obehagliga nyheter om barn och tonåringar. Jag tror att jag, liksom många föräldrar, heller väljer att blunda, att inte ta till mig. Det är för jobbigt, helt enkelt. Jag vill inte veta för mycket, vill inte identifiera mig med mammor och pappor vars barn råkat ut för saker som jag inte ens törs föreställa mig.

Men Sturebymordet tränger sig på och jag kan inte värja mig.

Jag tror det har att göra med en av bilderna på Therese, en av dem som ligger på hennes blogg och som ofta har använts i kvällstidningarna. Den visar en tjej som ser ut att vara ganska nöjd med sig själv och livet, och just den här dagen sitt hår. Ena handen snuddar lätt vid den långa luggen, precis som om hon just dragit undan en hårslinga. Så där. Nu ligger det perfekt.

Det är håret och frisyren och sättet att sminka sig som gör henne förvillande lik så många av 15- och 16-åringarna i Östersund. Det skulle kunna vara en av min dotters kompisar. Therese, min dotter och hennes vänner är alla födda samma år.

Men nu är en alltså en av dem död.

Jag tänker på Therese föräldrar, men allra mest tänker jag på föräldrarna till den 16-årige pojke som tog livet av flickan, och föräldrarna till den jämnåriga flicka som var tillsammans med pojken, hon som i sms efter sms uppmanade honom att ta livet av Therese för att på så sätt bedyra sin kärlek och sona brottet att han vänsterprasslat med en kyss.

Under alla dagar och veckor och månader och så småningom år som kommer måste de ju ständigt fråga sig: Hur kunde det hända? Hur kunde vårt barn göra detta ofattbara? 

Advokaterna pratar om att de två 16-åringarna, som nyligen fälldes för mord och anstiftan till mord, levde i en bubbla. Hon var stark och han var svag och hennes vilja var hans lag. Och via mobiltelefonerna pågick uppladdningen: Har du gjort det ännu? Nej, men snart, jag lovar. Du vågar inte! Jo, jag ska, jag kan inte leva utan dig!

Det finns något som ringer igenkännande – ja, just det, mordet i Knutby. Där var det vuxna människor som satt fast i en mobilbubbla, inga oerfarna tonåringar, men ändå kunde det hända. Vem hade för 10–15 år sedan kunnat ana? Att mobiltelefoner skulle vara sådana järnspett när någon behöver övertalas.

Har ni tonårsdöttrar? Har ni någonsin upplevt att de frivilligt stängt av sin telefon? Att tala om beroende känns för svagt. Mobilen är för tonårsflickorna en förlängning av dem själva. Be dem att lämna telefonen hemma och ni möts av en oförståelse som om ni bett dem att hugga av sig händerna.

Är inte hela tonårstiden en enda stor bubbla? En tid när allt ska hända och mamma och pappa är de sista som ska få veta vad som är på gång. 

Kan vi föräldrar spräcka bubblan? Försöker vi ens?

Har du gjort det ännu? Nej, men snart, jag lovar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *