Piggvartartar, tunfiskcarpatio, brandbade (detta var en sorts blandning av fisk och potatis om jag fattade rätt)

Champagne Michel Turgy Grand Cru Blanc De Blanc

Kamskjell (pilgrimsmussla?), risonni, skaldyrskum

Grans Fassian Mineralschifer Riesling Mosel Tyskland 2008

Bakt torsk, nykål, kongeöstersopp (svamp men vet ej vad den heter på svenska), soyakalvesjy

George Mosbacher Deidesheimer Leinhöle Rielsing Spätlese trocken Pfals Tyskland 2008

Storfe fra Röros (oxfilé), oksehaler (oxsvans!! så himla gott! who knew??), gnocci (var lite grand som små mini-paltar fast med potatis), jordskokk. (jordärtskocka)

Michele Chiarlo Barbera D`asti Piemonte Italia 2007

Derringaren special, norsk ku, Monteveronese, italiensk Ku, Brie de Maux, fransk ku. (enormt mycket smak på samtliga ostar, jag tog bara en tugga av varje, det räckte långt!) Mycket gott fruktbröd till. Dryck: Rödvinet ovan.

Pasjonsfruktkrem (var som en liten rulle av fromagetyp), Sabayone (i den såsen låg en oerhört delikat liten minimuffins!), marshmellows, appelsin. (det låg även lite “müsli” av desserkaraktär på fatet)

Michele Chiarlo Moscato De Asti Piemonte Italia 2009 (var ohyggligt gott till desserten!)

Mums!!!

Vi skulle ju ha rest till Paris och mött våren i helgen, maken och jag. Men det kom ett askmoln från Island emellan… När jag gick och la mig på torsdagkväll fanns vår flight fortfarande uppsatt på SAS sida, men när jag vaknade hade den “cancellerats”, som det så fint heter. Ack ja, ack ja. Paris finns fortfarande kvar, men kastanjerna lär vara utblommade innan jag kommer dit.

Vad gjorde vi då i stället? Tog bilen till Trondheim, det är ju bara 26 mil från Östersund. Bodde på SAS Radisson Royal Garden, där jag måste ha bott minst tio gånger vid det här laget. Men det var första gången vi var dit på tu man sedan barnen föddes, så det var lite lyxigt. Och så slog vi på stort och gick på restaurang Credo och åt femrättersmiddag med speciellt anpassade viner. Helt fantastiskt! Tog faktiskt kort på alla rätter, så jag tänker lägga ut dem här senare i veckan.

—

Besökte min naprapat i dag. Min rygg protesterar. Jag måste börja träna regelbundet! Inte som nu, ibland! Jag skyller på att det varit ett ganska tufft och råddigt år, då jag ofta känt att jag inte orkat ta mig iväg till gymmet. Jag har inte prioriterat det. Men det gör jag alltså inte ostraffat…

Läget har i alla fall lugnat ned sig, jag har lediga måndagar nu och bör kunna fixa träningen. GET A GRIP, Kicki!

– Hur länge har ni varit ihop?

Frågan ställdes på Facebook häromdagen. Tja, få-se-nu … drygt 20 år är det visst. Vännerna som deltog i diskussionen svarade 18 respektive 35 år på samma fråga.

Jisses. Är jag verkligen så himla gammal nu att vi börjar snacka förhållanden som sträcker sig över decennier, inte enstaka månader eller år? Ja, tydligen. Okej, visst vet jag att jag är 47 år, en månad och fem dagar gammal, men ändå. Ofta tycker jag att jag lever i ett enda pågående jättestort NU som började ungefär 1999/2001. Barnen har visserligen blivit större och maken har fått mindre hår, men själv är jag precis likadan som jag alltid har varit. Exakt. Klockrent. På pricken.

Fast kanske ändå, om jag ser rent objektivt på det hela … vissa dagar (ganska många, faktiskt) är det en kärring som möter min blick i spegeln. Det där med Botox kanske inte är en så dum idé ändå? Man kanske borde testa innan det gått så långt att man kan kila fast enkronor i vecken i pannan? Och den där bekymmersrynkan mellan ögonbrynen – hur dyrt är det med Restylane och hur länge varar effekten?

På Facebook (ständigt detta Facebook!) kommer också frågan om läsglasögon upp. Själv har jag + 1 i styrka, men det känns som att det inte kommer att räcka länge till. Och vart tar alla läsglasögon vägen? Man vet ju aldrig var man lagt dem! Är det dags att kapitulera och hänga dem i ett senilsnöre om halsen?

Och så alla dessa miljarder tillfällen när man inte kan få fram vad någon heter, eller vad en film eller en bok har för titel. Man vet att man vet det, men hjärnan kan helt enkelt inte accessa den lagrade datan. Hårddisken är för full.

Tur då att den nya tekniken är så lättillgänglig! Här kommer ett tips: När du sitter i soffan och kollar en film och vet så väl att du sett killen som spelar huvudrollen i en annan, tidigare film, men inte kan komma på vilken det var, hugg genast tag i din mobil (för du har väl en smartphone?) och gå till Internet movie database (imdb.com). Leta upp skådisen och du hittar hela hans filmografi. Kommer du inte ihåg hans namn? Leta rätt på filmen du just tittar på, så har du hela rollistan där.

Hur klarade 40-plussarna av vardagslivet innan internet fanns? En fråga man kan fundera länge på. Hur var livet över huvud taget innan internet och mobiltelefoner fanns? Förra sommaren läste jag om några gamla spionromaner från 1970-talet av den engelska författarinnan Evelyn Anthony, och slogs av hur mycket av handlingen som upptogs av jakten på en telefon. Dessutom rökte alla karaktärer unge fär ett paket cigaretter om dagen. Det ser man inte i Dan Browns böcker nuförtiden.

Men det kanske allra tydligaste tecknet på att jag blivit gammal, är att jag tycker att det är så roligt att prata om hur det var förr. Och att jag så lätt hamnar i diskussioner med vänner och kollegor där det kan låta så här:

l Tänk att Helan & Halvan-filmer faktiskt gick på bio i Östersund så sent som 1980!

l Kommer ni ihåg när man aldrig missade den lilla filmen om solens upp- och nedgång bara för att man då fick se tecknat på tv?

l Är det inte upprörande att ungarna nuförtiden inte får lära sig någonting om andra världskriget förr än i nionde klass?

l Minns ni att man kunde köpa antistatmedel som man gned in i LP-skivor med en sammetsborste? Och tänk alla skivomslag som man satt och undersökte med lupp, och koderna som var inristade i vinylen alldeles intill den runda pappersetiketten.

l Innan man hade bankomatkort var man tvungen att gå på post eller bank på fredag och försöka beräkna hur mycket man skulle göra av med under helgen, men på den tiden räckte ju pengarna någon vart också …

Ja, så där håller vi på. Vi minns och vi minns.

Men trots att jag egentligen skulle behöva rensa min hårddisk för att få plats med allt det nya, så vill jag inte det.

Jag vill fortsätta att tro att jag är den jag alltid har varit.

Det har varit många turer fram och tillbaka om var den nya arenan i Östersund ska ligga. Ja, det har varit många turer fram och tillbaka om vi ska ha någon över huvud taget – diskussionen har böljat fram och åter, ända sedan gamla ishallen Z-kupolen brann ned 1989 (bilden till höger).

I veckan beslöt kommunstyrelsen att arenan ska ligga på området bortanför Jämtkraft arena, det så kallade R3-alternativet. Den 28 april ska så det slutliga beslutet tas i kommunfullmäktige, och om gudarna är med oss kan den nya arenan stå färdig hösten 2012 till en kostnad av 245 miljoner.

Nu vet man ju hur det är med byggprojekt. Det är sällan de blir billigare än beräknat (det vet alla som haft hantverkare i huset)! Kanske borde man för säkerhets skull redan nu räkna med att kostnaden blir det dubbla (tänk renoveringen av badhuset), alltså 490 miljoner. Eller ska vi säga 500 jämnt? 750? En miljard? Va? Det är väl något att skryta med, ett miljardbygge. Och då får ändå inte curlingen plats!

Men bygget och verksamheterna som ska rymmas där i all ära, minst lika viktig är ju namnfrågan. Vad ska arenan heta? Hittills har jag inte hört några förslag, men jag ser med spänning fram emot namntävlingen. Jämthallen, Storsjöhallen, Z-arenan eller Östersundsarenan tippar jag kommer att vara flitigt förekommande. Vi jämtar är ju förtjusta i våra geografiska prefix.

Å andra sidan kan det ju bli så att något företag går in med stora slantar och kräver att arenan ska heta något i stil med SAS OSD-ARE Arena, eller varför inte The Persson Family Sports and Recreation Ice Arena? Eller Arena Maths O Sundqvist? I själva logotypen byter man ut bokstaven O mot en stiliserad bild av den ovala hockeyrinken. Mycket snärtigt.

Vill man verka litet kulturell och bildad och dessutom få med Jämtlandsanknytningen kan ju Peterson-Berger-arenan kanske vara ett alternativ. Eller 220 Volt-hallen. Eller varför inte Hardda ku, hardda geit-arenan? Gångbart även internationellt eftersom det inte behövs några å, ä eller ö:n.

Om man söker inspiration i namnfrågan kan man till exempel vända blicken mot Göteborg och se hur man där gick till väga. Jag tänker förstås på Gamla Ullevi.

Ullevi var en fotbollsarena som invigdes 1916. Åren gick, och 1958 var det dags att inviga en ny och större arena, som även den fick namnet Ullevi, eller Ullevi Stadion. Under byggtiden kallades den Nya Ullevi, och så säger många än i dag. Gamla Ullevi kallades just så, Gamla Ullevi.

Tiden gick, och 2007 revs Gamla Ullevi. På platsen finns i dag en ny arena, invigd 5 april 2009. Vad skulle då den arenan heta? Språkprofessorn och bygdens son, Sture Allén, en gång ständig sekreterare i Svenska Akademien (med valspråket ”Snille och smak”) anlitades. Ett av många namnförslag som det talades om var Gunnar Gren-stadion, men Sture Allén gick en annan väg. Den nya arenan fick namnet – håll i hatten! – Gamla Ullevi.

Hängde ni med? I Göteborg kan man alltså prata om gamla Gamla Ullevi, nya Gamla Ullevi samt Nya Ullevi. Lätt förvirrande, men det går.

Och då kommer jag äntligen fram till mitt förslag. Borde inte den nya arenan heta Gamla Z-kupolen? Den kommer visserligen inte att stå exakt på den gamla platsen, och den kommer heller inte att vara en kupol, men i alla fall. Kan man vara tokig i Göteborg kan vi väl vara litet tokiga här också! Och tänk vilken konversationsöppnare! ”Jaså, du är från Östersund? Är det inte där ni har det där konstiga namnet på ishallen? Hur kommer det sig?”

Jag sätter tio spänn på att det i slutändan blir Storsjö Arena eller Storsjöhallen. Men man kan väl få drömma…

Vad är ditt förslag? Tänk stort! Tänk vilt! Tänk crazy!

Vad använder du internet till? En hel del, gissar jag. E-post, betala räkningar, kolla nyheter, ladda ned musik (lagligt förstås!), hålla kontakt med vänner via Facebook … kan det stämma? Kanske har du till och med en blogg där du lägger ut bilder på din familj eller din hobby? Inget ovanligt alls.

Men ställ frågan till ton åringarna. Vad blir svaret? I många fall vet de inte vad de ska säga, därför att för unga är internet en så självklar del av allas liv.

De är uppväxta med internet. De minns ingen tid då nätet var nytt och alltid omtalades som ”det världsomspännande datanätverket Internet” på Rapport och Aktuellt. Det är vi, de äldre, som skiljer på livet i verkligheten och livet på nätet.

För de unga är frågan ”vad använder du internet till?” ungefär lika vettig som om vi andra skulle få frågan ”vad använder du kylskåpet till?” eller ”vad använder du telefonen till?”

Det här är ju ingen revolutionerade upptäckt utan en helt logisk insikt till följd av utvecklingen. Ändå kan en rektor för en grundskola i Sverige år 2010 försvara varför man från skolans sida har så dålig koll på de trakasserier som två våldtäktsoffer på orten utsatts för på nätet, med att ”det här med internet är en arena som alla inte är inne på, så är det”.

Det är förstås rektorn i Bjästa jag tänker på, men hon är långt ifrån unik. ”Det här med internet” verkar för många fortfarande vara något oerhört krångligt och svårbegripligt som kräver examen i systemvetenskap för att man ska våga sig på det. Trycker man på fel tangent lär visst hela datorn kunna explodera. ”Har jag hört.”

Men hur kan det då komma sig att ungdomarna lyckas? De är ju inte ens färdigutbildade ännu. Borde man inte kunna kräva av rektorer, lärare och andra som jobbar inom skolan att de åtminstone kan det som eleverna kan? Ingen skulle acceptera en fransklärare som inte läst ett ord franska, eller en matte lärare med sifferfobi, men när det gäller ”det här med internet” får kunskapsluckorna vara hur stora som helst.

Internet kommer inte att släckas ned. Skitsnacket, skvallret, trakasserierna, mobbningen – allt det där finns i livet utanför internet också, i alla länder och i alla kulturer och i alla tider, men det sprids på ett annorlunda sätt i dag. Man behöver inte vara Nobelpristagare för att fatta det. Där emot kanske man måste vara Nobelpristagare för att lösa problemet med hur vi använder de sociala medierna utan att förvandlas till en mobbande pöbel.

Anders Mildner, journalist och medieanalytiker, skriver så här i Svenska Dagbladet: ”Internet är inte längre ett medium som är skilt från resten av världen. Det går inte att betrakta nätet som en separat företeelse som det går att gå in i, rota runt, fixa till och därmed tro att man har löst några samhällsproblem. Just här ligger också vuxenvärldens stora nederlag. Den har fortfarande inte förstått på djupet att internet har vuxit, förändrats och bytt skepnad, och i dag kan ses som ett ständigt närvarande filter som inte längre går att skilja från det som i sådana här sammanhang ibland kallas för verkligheten.”

Själv är jag nätanvändare sedan 15 år tillbaka. På våren 1995 fick alla ÖP-anställda e-postadresser, och även om jag aldrig lärde mig att skicka fax via mejlen, tycker jag mig ändå kunna ta mig fram på nätet utan större problem.

Jag vet till exempel att det är hur lätt som helst att bli medlem på Facebook och Bilddag- boken. Jag vet att datorn inte exploderar om jag trycker på fel knapp.

Kan ingen tala om det för rektorn i Bjästa och hennes kolleger?

Från och med i dag jobbar jag 85 procent. Ledig tre av fyra måndagar, dvs måndagarna i mina dagveckor. Det känns toppen! Bofinkarna sitter i rönnen utanför mitt fönster, jag tog en timmes promenad i strålande solsken och jag har sett två avsnitt av “Vita huset” med min älskade make. Härligt!

Hade tänkt att jag skulle börja med ny vår/sommarväska, men nöjde mig med att torka golvet i min systudio på övervåningen. Vi håller på att göra om badrummet uppe med hjälp av hantverkare, och de är inte klara. När jag skulle flytta på en sopsäck som de skjutit in under mitt sybord såg jag att de rasat ut lite byggskräp, och då kändes det inget kul att börja sy. Tror jag väntar tills allt är klart där uppe… Vi får se.

I lördags hade Jämtkvilten en av årets fyra stora sammandragningar, den här gången med Östersundsgruppen som värd. Där fick jag välbehövlig inspiration! Kanske, kanske kan jag komma i gång den här veckan i alla fall med väskan? Den som lever får se.

—

Om knappt två veckor åker vi till Paris! Ser verkligen fram mot det.

Dagarna tycks vara räknade för 20-kronorssedeln. Riksbanksfullmäktige har visserligen sagt nej till att ersätta sedeln med ett mynt, men Riksbankens direktion vill få bort tjugan (TT påstår att sedeln kallas ”Selman” i folkmun, men det har jag aldrig hört – har ni? Tjugan verkar vara betydligt mer förekommande) eftersom man anser att sedlarna slits ut för snabbt. Det blir riksdagen som slutgiltigt avgör frågan.

Jaha, tänker jag. Tjugan blev inte långlivad! För den infördes ju alldeles nyss, eller hur?

Nej, inte riktigt. Efterforskningar ger vid handen att 20-kronorssedeln infördes redan 1992. Fem år senare ersattes den av en något mindre lila tjuga (den gamla var blå).

Och vips har jag inlett vandringen längs minnenas allé.

Kommer ni ihåg när femman och tian var papperssedlar? Femman var liten och gick i lila och gult och pryddes av Gustav Vasa (om jag minns rätt). Tian var grön och hade en bild av Gustav VI Adolf i profil.

Minns ni de gamla hundralapparna?

När jag var liten fanns det 1- och 2-öringar i koppar. De försvann 1971. Då ersattes även den stora 5-öringen mot en betydligt mindre, men även den fick gå i pension 1984.

Minns ni 10- och 25-öringarna? Kommer ni ihåg 50-öringarna? Ja, de silverfärgade, alltså. De kopparfärgade har vi ju fortfarande kvar, fast inte så länge till. De upphör att gälla 30 september.

När jag ändå går där i allén passar jag på att minnas några gamla börsar jag haft (ofta smala historier som krävde att sedlarna veks minst två gånger för att få plats), för att inte tala om den tiden när jag tyckte att handväskor var larviga och därför fick ha pengarna i skon om jag saknade fickor. Gick bra det med.

Innan jag motvilligt letar mig tillbaka till vår egen tid, minns jag även när man kunde gå till kiosken och be om ”blandat för en krona” och gå därifrån med en relativt välfylld påse.

Ack ja, ack ja.

Så levererar TT nyheten att en dansk framtidsforskare hävdar att konsten att skriva för hand är på ut döende. Johan Peter Paludan heter han, och jobbar på Instituttet for Fremtidsforskning i Köpenhamn. Större delen av vår skriftliga kommunikation sker redan med hjälp av tangentbord och Paludan spår att det bara är en tidsfråga innan handskrift försvinner som skolämne.

Jag blir så upprörd att jag nästan storknar! Att skriva för hand måste väl vara det mest självklara och naturliga som finns?! En genialisk förlängning av munnen, helt enkelt.

Och genast slungas jag tillbaka i det förflutna igen. Tänker på alla tusentals brev jag måste ha skickat under barn- och tonåren, alla dagböcker jag fyllt för att inte tala om hela skolgången som var helt proppfull med anteckningar – prov, läxförhör, övningsuppgifter, uppsatser, uträkningar, hemliga lappar till bänkgrannen … ja, ni minns väl själva hur det var.

Och visst minns ni väl när man skulle lära sig att skriva skrivstil? I lågstadiet fick jag lära mig av fröken Elna att forma snirkliga bokstäver som alla skulle sitta ihop med hjälp av bågar.

I fjärde klass blev det till att lära om, då skulle den nya, senare hårt kritiserade, så kallade SÖ-stilen präglas in. Mindre snirklar, mindre bunden. Grunden för min handstil än i dag.

Och nu säger alltså en dansk snubbe att allt det här bara är historia! Det verkar ju helt sjukt!

Men egentligen. Hur ofta skriver jag för hand nuförtiden? Lappar på köksbordet någ on enstaka gång. När jag behöver göra en minnesanteckning vid telefon en. När jag ska skriva under någonting. Brev? Inte ens en gång om året.

Mina barn ger dansk en helt rätt. Han verkar ha alla hästar hemma.

Själv känner jag mig precis som 20-kronorssedeln redo att strax tas ur bruk.