Archive for februari, 2010

En bloggägare funderar

onsdag 24 februari 2010

Varför har man en blogg om man inte skriver i den varje dag eller ens varannan? Ja, det undrar jag med. Vet bara att jag vill ha kvar det här stället för att skriva när andan faller på, och för att lägga ut bilder (mest på det jag sytt).

Jag har funnits på nätet i snart tolv år, och varje gång jag tar beslutet att dra mig tillbaka ångrar jag mig. Så. Här är jag. Ibland!

Läget

måndag 22 februari 2010

Det har inte blivit mycket skrivet här (bortsett från krönikorna) på grund av att det mesta varit upp- och nedvänt, men nu börjar jag hamna på rätt köl igen…

Vi har renoverat båda barnens rum nu. Fattas gardiner och lite andra textilier, men i stort sett är det klart. Tänker lägga ut lite bilder här senare.

Det finns ju annat att tävla i!

måndag 22 februari 2010

Vinter-OS pågår som bäst i Vancouver. Det åks skidor på längden och tvären, skidskyttar skjuter både bom och träff och puckar går till icing. Det stånkas och stönas längs spår och banor men kanske allra mest framför tv-apparaterna.

Själv kan jag inte låta bli att tycka att många av sporterna känns väldigt konstruerade, och det gäller inte bara vinteridrotterna. Ta gång, till exempel: En sport som är som ett tyst skrik.

I puckelpist räcker det inte med att skidåkarna förstör knän, höfter och diverse andra kroppsdelar, de ska också utföra vinterakrobatik iförda bylsiga skidkläder. Det sker med ungefär samma grace som en pingvin på landbacken.

Vissa grenar verkar helt enkelt ha tillkommit efter att arrangörerna suttit och groggat litet för länge. Därför vill jag i all enkelhet tipsa om några andra områden som det borde gå att tävla i, områden som ligger litet närmare det verkliga livet:

1) Tvätta och sortera

Deltagarna får varsin tvättkorg med plagg som kräver både 30, 40 och 60 graders tvätt. Utmaningen är att inget ska krympa. Efter tvätt och torktumling ska allt sorteras, strykas och vikas ihop. Udda strumpor kan innebära diskning. Svarta och röda plagg som färgar av sig tillsätts i finalen. Handtvätt är utslags­givande. Pluspoäng för manglade lakan.

2) Garagestädning

Vad ska återvinnas och vad ska slängas? Vad ska sparas och vad kan säljas på Blocket? Hur förvaras vinterdäcken bäst och var ställer man cyklarna? Vilka verktyg ska hängas på väggen och vilka ska läggas i lådor? En lagtävling som sträcker sig över flera dagar. Det lag som får in mest pengar samt har utrymme nog att parkera en Nissan Micra när allt är klart vinner.

3) Middag mitt i veckan

Individuell tävling där varje deltagare kommer till ett kök med halvtomt kylskåp och igenfrostad frys. Efter startskottet har varje tävlande 40 minuter på sig att fixa middag för en tvåbarnsfamilj samt två kompisar till ungarna. Delmoment är att röja på diskbänken, tömma diskmaskinen samt duka bordet. Det är inte tillåtet att ringa efter pizza. Halvfabrikat är okej, dock inte pulvermos.

4) Utrusta barnen inför friluftsdag med skolan

En 15-årig pojke och en 11-årig flicka ska förses med skidor (längd och alpint + stavar), skridskor, svart sopsäck eller madrass, täckbyxor, jacka, vantar, mössa, sockar, hjälm, extravantar, extrasockar, extramössa, matsäck, busskort, laddad mobiltelefon samt skalade apelsiner i klyftor. Görs på tid och poängsätts efter hur väl kläder/utrustning passar. Bytesrätt gäller ej.

5) Köra bil hem från jobbet

Här gäller det att komma fortast hem utan att krocka eller meja ned gångtrafikanter. Att bryta mot trafikreglerna kan innebära diskning, men bara om domaren ser dig. Förutom att anpassa farten efter väglaget ska de tävlande även hitta den snabbaste vägen hem – en kortare sträcka kan ta längre tid på grund av trafikljus, farthinder och långa köer. Det är därför viktigt att deltagarna läser kartan ordentligt innan tävlingen börjar.

Till sist: Gamle Pierre de Coubertain hade fått allt om bakfoten: Det viktigaste i livet är inte att kämpa väl, utan att segra!

Jag har gått över till andra sidan.

tisdag 16 februari 2010

En 16-årig gymnasietjej går in i en skobutik i Östersund tillsammans med sin mamma. Väl där vill tjejen absolut inte prova de skor som mamman tycker verkar vara så bra nu på vintern.  Meningsutbytet dem emellan är litet oklart, men tydligen blir 16-åringen oerhört illa berörd över att mamman vill att hon ska ta på sig skor som hon absolut inte vill ha. Så illa berörd, faktiskt, att när de kommer ut ur affären (utan att ha handlat någonting) bara måste hon skrika åt sin mamma så det ekar över Stortorget:

– Jävla kärring!

Sedan hoppar hon på en buss till Frösön och åker hem till bästa kompisen för att sova över där.

Den 16-åriga tjejen var jag. Och det jag egentligen minns mest av hela den här historien är vad min kompis mamma sa, när hon fick förklarat för sig varför jag skulle sova över trots att det var mitt i veckan och skola nästa dag:

– Jaha? Och vem bryr sig om hur hennes mamma mår då?

Jag tyckte att det var en väldigt konstig sak att säga, och jag kände mig ganska förnärmad.

Vad som hände nästa dag, och vad mamma och jag till slut sa till varandra, har jag glömt.

Under åren som har gått, och i takt med att mina egna barn blivit tonåringar, har jag mer och mer gått över till andra sidan. Mödrarnas sida. I dag förstår jag så väl hur min kompis mamma menade när hon frågade hur min egen mamma kunde tänkas må efter att ha fått epitetet ”jävla kärring” kastat efter sig på ett så offentligt och spektakulärt sätt.

Bad jag någonsin min mamma om ursäkt? Jag minns inte, men jag skäms fortfarande. Och jag kan inte låta bli att undra: Varför gjorde inte mamma något?

Hade något av mina barn betett sig på samma vis mot mig i dag, då hade jag inte blivit god att tas med. Jag hade aldrig tillåtit dem att fly fältet på det där fega sättet, utan släpat hem i håret om så hade behövts (kanske inte bokstavligen).

Men kanske tyckte min mamma att det var skönt att slippa den där pubertetsstinna, uppkäftiga lilla besserwissern ett tag, vad vet jag.

Faktum är att jag som tonårsmamma är en helt annan person än den jag var som tonårsdotter. Det är inte ett dugg konstigt med det, men jag inbillade mig larvigt nog i många år att jag inte skulle behöva gå igenom samma typ av konflikter som jag och min mamma gjorde om jag själv fick en tonåring.

Jag har sparat alla mina dagböcker, jag har mitt tonårsjag väl bevarat i mitt inre, jag ”fattar” saker. Jag kände mig väl rustad.

Så urbota korkat.

En tonåring måste alltid bryta sig loss från sina föräldrar och stångas mot dem under tiden. Varför skulle jag vara ett undantag?

Ibland kan jag känna att hallå, jag har redan gjort den här resan.

Ibland kan jag känna att hallå, var inte så jävla kaxig, du är bara ett barn!

Ibland kan jag känna att hallå, väx inte upp så fort, låt mig ta din hand, kom ska jag hjälpa dig, kom ska jag göra allt jag kan för dig.

När min mamma dog för drygt fyra år hände något jag inte räknat med. Vår relation förenklades och jag började förstå henne på ett helt annat sätt. Mamma blev ribban för vad som var rätt och riktigt, måttstocken som jag alltid utgår ifrån.

Det hade jag aldrig kunnat ana den där vinterkvällen för så många år sedan.

Kanske kan vi trösta oss med det, vi tonårsmammor.

En dag kommer vi att bli förstådda.

Nu var det ju inte vilken sak som helst som var borta. Det var min vigselring. Var jag ens gift längre?

måndag 1 februari 2010

Det börjar dra ihop sig inför sommarens stora kungliga bröllop (ja, jag tänker förstås på kronprinsessan och Daniel Westling – vem bryr sig egentligen om att lillsyrran Madeleine och Jonas Bergström också gifter sig?).

Själv gifte jag mig för snart 18 år sedan och har egentligen bara ett handfast råd att ge kronprinsessan: Håll fast i ringen! Annars kan det gå som det gick för mig.

Det här utspelade sig i mellandagarna 2001. Familjen hade som vanligt firat en tämligen stimmig julafton hemma hos oss tillsammans med föräldrar, svärföräldrar och andra släktingar.

I garaget stod svarta sopsäckar fullproppade med omslagspapper, tomma förpackningar och snören.

I vardagsrummet låg böcker och tidningar och julklappsspel och diverse småpryttlar i ett smärre ”jag orkar inte plocka undan det där just nu”-kaos.

I detta kaos slog maken och jag oss ned för att se en film. Städningen kunde gott och väl få vänta tills nästa dag, tyckte vi.

När jag ändå satt där i soffan passade jag på att smörja in fötterna med en maffig kräm som jag fått i julklapp. Men först tog jag av mig de fem guldringar som jag alltid bar (fördelade på fyra fingrar). Ringarna lade jag på bordet framför soffan, men när filmen var slut flyttade jag dem till vitrinskåpet i stället.

Det gick ett par dagar och jag skulle sätta på mig ringarna igen. Men ovanpå vitrinskåpet låg bara fyra ringar, inte fem. Vigselringen med de fem briljanterna var borta.

Jag vet inte hur ni gör när ni inte hittar saker på de ställen där ni är absolut säkra på att ni lagt dem, men jag blir litet dum i huvudet. Jag springer fram och tillbaka och i cirklar och tittar två och fem och tio gånger på fläcken där saken borde ligga men inte ligger. Den dyker ändå aldrig upp.

Nu var det ju inte vilken sak som helst som var borta. Det var min vigselring. Vigselring! Var jag ens gift längre?

Vi drog fram vitrinskåpet säkert fem gånger. Lyste med ficklampa. Ingen ring.

Vi tog bort alla dynorna i sofforna, vi lyfte på mattan, vi drog fram vitrinskåpet en gång till.

Ingen ring.

Jag tog påsen ur dammsugaren och gick igenom det läbbiga innehållet, men ingen ring.

Vi gick igenom de svarta sopsäckarna, vi gick igenom hushållssoporna (har ni någon aning om hur många värmeljus en normalfamilj slänger i soporna under julhelgen?), vi gick igenom fickor, vi pratade strängt med barnen, vi drog fram vitrinskåpet för tusende gången men inte heller nu hittade vi ringen som träddes på mitt finger 22 augusti 1992.

Vi pratade med en bekant som sades vara synsk, och hon trodde att ringen låg till höger på diskbänken. Det gjorde den inte – men jag hade lagt en annan ring där bara någon dag tidigare. Den hade jag dock inte sedan tappat bort utan lagt ordentligt i mitt smyckeskrin.

Till slut ringde jag vårt försäkringsbolag, och tvärt emot vad jag hade trott visade det sig att man visst kunde få ersättning för en borttappad vigselring. Min modell tillverkades fortfarande av juveleraren, och efter några veckor kunde jag hämta ut en ny ring som var precis som den gamla (fast mycket blankare). Jag var fortfarande gift.

Den gamla ringen hittade vi aldrig, trots att folk påstår att ”guld kommer alltid igen”.

För inte så länge sedan drömde jag att vi hittade ringen bakom spisen, så då var vi förstås tvungna att dra fram den för att kolla, men nej. Jag var ingen sanndrömmare. Någonstans hamnade ringen den där julen för nio år sedan, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få reda på vart.

Så därför, Victoria, vill jag bara säga:

Bestäm en plats där du alltid lägger ringen när du tar av dig den, och håll sedan koll på den!