Östersunds stolta gatufestival Storsjöyran har dragit i gång på allvar. Okej, Krogstråket öppnade redan för en vecka sedan (tio tillfälliga krogar huserar i tält i hamnen, ett oerhört välbesökt område – jag har dock inte ätit där än), men i går började konserterna.

Det var grått, det småduggade och jag skulle upp och jobba i dag, så jag stannade bara till strax efter 21. Såg lite av Sahara Hotnights, Perssons pack och Johnossi. De sistnämnda hade jag gärna sett mer av, kom precis på slutet. Akustisk gitarr (visserligen elförstärkt) och trummor – that was it! Suggestivt och roligt.

I kväll satsar jag på Veronica Maggio, Ulf Lundell (sista turnén – eller hur det nu var…), TV on the Radio och Abalone Dots. I alla fall är det planerna just nu!

Ärtan-Märtan-Snärtan fyllde 16 år i går. Tiden går så ohyggligt fort! Jag minns när hon föddes – då var det också Storsjöyran. När lördagens fyrverkeri brändes av trodde jag att alla bebisar på BB skulle dö av chock, men det gick bra.

Nuförtiden ser man inte mycket av Märta under Yran. Hon är med sina kompisar och skulle hellre stanna hemma än att tvingas gå med oss (eller nästan ännu värre: gå med lillebror 14 år).

Ack ja, ack ja.

Tyvärr sov jag skitdåligt i natt och är därför trött som en tok. Ibland är det som att hjärnan bara inte kan stänga av på kvällen. Konstigt, för jag var verkligen trött när jag la mig och trodde att jag skulle somna jättesnabbt.

• I går fick jag min nya iPod! Hurra! Det är en silverfärgad Classic som rymmer 120 GB. Min gamla var på 30 GB… Dock fattar jag fortfarande inte hur min gamla försvann. I värsta fall har den blivit snodd.

• Ny länk till höger, Lena D – det är min svägerska som börjat blogga. Way to go, girl!

• Har beställt mellanlägget Vilene S-520 ända från Australien eftersom jag inte kan hitta någonstans att köpa det i Sverige. Grr… När jag får det är det tänkt att jag ska börja sy en ny handväska igen!

• Storsjöyran har dragit i gång med Krogstråk och diverse aktiviteter på stan. På torsdag kväll börjar konserterna, men Olle Ljungström som jag skulle vilja se går inte på förrän 23.45 så det går bort, tyvärr. Jag ska ju upp och jobba på fredag… Men Sahara Hotnights börjar redan klockan 20. På fredag-lördag kan jag tänka mig att se Lena & Orup, Veronica Maggio, Lundell (lite grann i alla fall) och kanske nån mer.

• I morgon fyller Märta 16 år. 16!! Hon börjar gymnasiet till hösten. Hu, vad tiden går fort!

• Skulle helt klart vilja gå ned fem kilo men vet inte om jag orkar vara disciplinerad nog. Slarvade väldigt med träningen under semestern, men nu är jag på banan igen, hoppas jag. Styrketränade i fredags och i går.

• Har börjat sy på en present till en nyfödd liten tjej.

Första dagen efter semestern som jag måste kliva upp 6.30 igen. Jobba. Känner mig chockad över att måsta kliva upp så tidigt och är fruktansvärt trött!

Ibland funkar reklam som ren och skär konsumentupplysning. För hade jag inte sett Åhléns tv-reklam för Melody Gardots nya skiva (släpptes april 2009) hade jag aldrig upptäckt den här fantastiska sångerskan och låtskriverskan.

Laid-back jazz, “vuxen” musik med lätta inslag av bossanova och soul – och så en helt förtrollande röst. Det är så bra! Ni bara måste lyssna!

Hennes livsöde är verkligen ett livsöde i ordets rätta bemärkelse. När hon var 19 år (24 nu) blev hon påkörd av en SUV när hon var ute och cyklade. Hon blev svårt skadad (flera frakturer på bäckenet, huvud-, ryggrads- och nervskador) och det var tveksamt om hon skulle kunna gå eller tala igen. Men tack vare musikterapi kom hon tillbaka till livet. Det är känt att musik har kunnat reparera nervbanor i hjärnan. Otroligt!

Här finns en bra biografi om Melody Gardot hos Classics & jazz.

Hos David Letterman gör Melody & bandet en grym version av “Who will comfort me”.

Texten till “My one and only thrill” (text och musik: Melody Gardot):

Birds may cease to spread their wings
But it don’t matter
But it don’t matter
When does May envelop spring
But it don’t matter
But it don’t matter, cuz
When I’m with you
My whole world stands still
You’re my one and only thrill

Ships may never leave the dock,
But it don’t matter
But it don’t matter
Tics may never hear a toc
But it don’t matter
But it don’t matter, cuz
When I’m with you
My whole world stands still
You’re my one and only thrill

Shores may never reach the tide
But it don’t matter
But it don’t matter
Buds may never open wide
But it don’t matter
But it don’t matter, cuz
When I’m with you
My whole world stands still
You’re my one and only thrill
You’re my
You’re my

You’re my one and only
… Thrill

Jag har länge tänkt att jag ska sy en ny sminkväska och hade planer på att göra nåt i linne. Men så hittade jag det här otroligt söta blommiga tyget i London i somras! Så fort jag såg det visste jag att det skulle bli en sminkväska.

Modellen är som vanligt Lise Bergenes – jag vet inte hur många olika varianter jag sytt efter det här mönstret, men många är det.

Fodret är samma tyg som utsidan fast i en annan färgställning.

Turligt nog hade jag sidenband hemma i en färg som passade jättebra!

Phew! Man kastas mellan ytterligheterna: I måndags började jag jobba, i tisdags var jag ledig och satt i publiken på Skansen tillsammans med barnen för att njuta av Allsången!

Det ser glamorösare ut på tv… I verkligheten är det trångt om utrymmet på bänkarna och det är svårt att se bra om man inte sitter riktigt långt fram. Vi var visserligen gäster och hade hyfsade platser, men eftersom vi inte var kändisar satt vi inte lika bra som Agneta Sjödin och Elisabet Höglund.

Lars Vegas Trio skötte sig med den äran och vi var alla så stolta!

Här är de ute bland publiken under allsången de valt: “Tjo och tjim och inget annat”.

Och där är han! Vegas själv!

Fast jag måste väl erkänna att Kevin Borg (med gänget som ska vara med i svenska uppsättningen av High school musical) orsakade smärre hysteri…

Finalen.

Efteråt fick vi komma backstage och där fick vi alla kramar (svettiga!) av Kevin. Pappa tog kort på Märta och Kevin så lyckan var fullständig!

Nu är det vardag igen och ikväll jobbar jag.

… i alla fall är det här vad jag sa när vår (ÖP:s) kulturredaktör ringde mig när vi stod på King’s cross station i London och väntade på tåget till York:

– 1983 bodde jag i London och jobbade som au pair när ”Billie Jean” kom. Den lät inte som något annat jag hört innan, det var så fruktansvärt bra. Just nu är jag i London när det här beskedet kommer, så för mig känns det som om cirkeln sluts på något vis. Själv upplevde jag honom aldrig live, men min man Lars såg honom i Göteborg 1988 och tyckte det var väldigt bra.

I går kväll var vi i Utanede där Diggi-loo bjöd på underhållning vid den thailändska paviljonen.

Första gången som vi var på Lasse Holms multiartistföreställning, och det var riktigt bra!

Möjligen var showen lite väl lång – man hade kunnat korta med tio minuter i bägge akterna utan att det blivit en sämre föreställning.

23-årige puddingen Ola var förstås alla flickors (och deras mammors) favorit, men det var även Brolle. Bägge sjunger grymt bra, fast man måste nog tillstå att Brolle är snäppet bättre.

E-Type var kvällens gästartist. Han var mera nere bland publiken och kramades och kastade mikrofon än sjöng, och jag vet inte – det kanske var kul, men hans främsta uppgift var väl ändå att framföra sina låtar? Sara Löfgren och Jessica Andersson gjorde jobbet med den äran.

När Arja Saijonmaa sjöng “Jag vill tacka livet” grät jag, det är en sådan fantastisk sång.

Summa summarum: En trevlig kväll som blev ännu trevligare tack vare det vackra vädret.

När jag var i London i somras köpte jag äntligen en bok som jag länge gått och funderat över: “When giants walked the earth” av rockjournalisten Mick Wall. Det är en biografi över Led Zeppelin, ett av världens största rockband (Det Största, enligt många).

Jag har aldrig varit ett Zeppelin-fan. Jag gillade Roxy Music och jag var 14 år 1977 när punkrocken slog igenom på bred front – för mig har Zeppelin varit förhistoriska rockdinosaurier som jag inte brytt mig om. Trötta hårdrockare, typ.

Tänk så fel man kan ha!

Men jag var helt enkelt för ung för Zeppelin, och jag är väl inte precis ett fan i dag heller, men jag har förstått deras plats i rockhistorien och jag gillar deras största hits (äger dubbel-cd:n “Remasters”). Dessutom tycker jag att Robert Plant är en helt fantastisk sångare, och jag älskar hans platta med Alison Krauss, “Raising sand”.

I våras läste jag i engelska tidningar om den här boken och blev jättesugen. Mick Wall beskriver inte bara bandet utan tiden, platserna, människorna. Och jag blev inte besviken nu när jag läste den!

Är ni det minsta intresserade av bra rockmusik och dess historia, tveka inte – den här boken måste ni läsa!

I många år har jag varit en trogen läsare av amerikanska smink- och skönhetsbibeln Allure. Det senaste inom hudvård, plastikoperationer, kändisarnas make up-tips, årets bästa smink- och hudvårdsprodukter – allt det där har jag slukat med hull och hår. De två senaste åren har jag prenumererat på tidningen.

Men när nu påminnelserna om att förnya prenumerationen droppar in märker jag att jag inte har någon lust att fortsätta. Så Allure får inga pengar av mig.

Vad konstigt!

Ända sedan jag var 13–14 år har jag haft en faiblesse för glossy magazines. Även om jag i dag inte så ofta köper Vogue och aldrig Harper’s Bazaar (två av min ungdoms favoriter) så har jag alltid haft Allure. Bästa sättet att applicera concealer – visst kan man läsa den artikeln både fram- och baklänges? Fast nu när jag gjort det i så många år verkar det som att jag kanske fått nog ändå. Att jag gått vidare.

Det trodde jag aldrig skulle hända!

Det kan även vara en tillfällig svacka. Det kan vara så att jag börjar köpa lösnummer igen, man vet aldrig.

…av min semester börjar i dag. Tänkte försöka röra på mig varje dag för det har blivit för mycket av det goda under dessa veckor. Vin, godis, nötter, fika, you name it. Känner mig som en Michelin-gubbe.

Hade egentligen inte tänkt titta på Michael Jacksons minnesceremoni i går, men gjorde det ändå. Inte hela, men stora delar av den. Kollade även på stora delar av Dangerouskonserten från 1992, där han verkligen såg ut att vara in his prime. 34 år och dansade som en gud.

På vinyl ägde jag Off the wall och Bad, däremot tror jag inte att jag skaffade Thriller. Eftersom mina vinylskivor står i garaget tillsammans med skivspelaren kan jag inte lyssna på dem, men jag har HIStory på cd som ju innehåller hans greatest hits. Har även Dangerous på cd och i dag överraskade jag mig själv genom att köpa Blood on the dancefloor och Invincible (hans sista platta som kom 2001) från Itunes store.

Ack ja, ack ja.

Kollar internet upp och ned, Youtube, Wikipedia osv.

Vilket liv.

Kan man bli annat än knäpp av att leva under en sådan mediebevakning?

… det aldrig låg något i alla anklagelser om övergrepp på barn.

… han aldrig var så konstig som han framstod i medierna.

… han bara var en stor artist som såg konstig ut.

Totalt krävde denna tårta nio ägg! Fem i mazarinkakan, fyra äggulor i fläderkrämen.

Mycket gott.

Fläderkrämen som först skar sig men sedan gick ihop efter att jag kört några varv med mixerstaven. Sedan blandade man i två dl vispad grädde.

Alla jordgubbar rymdes inte på tårtan men gick bra att lägga bredvid på tallriken.

!

Det här är bland det bästa vi gjort med huset – riva det gamla altanräcket, ta bort rabatten på framsidan och göra ut matplats ute. Med markisen utfälld känns det som att vi fått ett mycket, mycket större rum. Här är så skönt att sitta!

Men om det blir regn eller kallt eller om det är på kvällen, då sitter vi här. Vår relaxavdelning

Så här ser hela altanen ut – den är alltså lika lång som husets kortsida.

När det växer så här mycket ogräs som liksom nästan växer PÅ växterna vill jag bara gå därifrån och hoppas att nån liten sommarjobbare ska komma och fråga om inte han eller hon kan få rensa rabatten mot en billig penning. Det händer aldrig.

Här under pilen satt vi ofta förut, innan vi byggde om altanen. I dag tvättade vi trädäcket med högtryckstvätten, plus att jag grovrensade bort smörblommorna och de tropiskt stora maskrosorna som växer i häcken. Lars ansade längs kanten på trädäcket. Och plötsligt ser allt 400 procent bättre ut!

Puts väck med fågelbajs och gammal smuts från vintersnö och skräp från pilen. Pilar är vackra men skräpar ned väldigt mycket – massor av småkvistar bryts av hela tiden, och löven fälls lite då och då.

Till höger om trädäcket ligger min favoritrabatt - den sköter sig själv ganska mycket, men man måste hålla efter ogräset förstås. Eftersom den ligger i skuggan av pilen tenderar de högre växterna att dra sig åt höger, men det är bara lite fint excentriskt.

Ormbunkarna på baksidan av husets andra kortsida. Tyvärr känns det som att det inte är något riktigt “oompf” i dem, vet inte varför. Förmodligen borde man lägga på nån specialjord med kalk eller salpeter eller nåt annat konstigt som jag inte kan ett skit om.

Ölandstok bakom garaget. Men alla de gula blommorna hör inte till buskarna – det är förstås den gränsliga smörblomman som alltid invaderar den här rabatten med särskilt iver. Smörblommorna tar livet av mig!