Drygt ett år sedan jag fick mönstret har jag äntligen broderat färdigt den här ängeln. Nu återstår bara att bestämma hur jag ska rama in den – en bård av tyg? Eller en tavelram? Hm.

Den förste Bernadotten!

Och här står han staty framför slottet. “Folkets kärlek min belöning” står det på sockeln, men jag har en känsla av att norrmännen sa “fuck that” om det påståendet…

I Vigelandsparken står flera hundra statyer, alla är fascinerande. Det här är en av mina favoriter. Hur kan man få hår att se så naturligt ut?

Den stora monoliten är parkens kulmen. Den är drygt 17 meter hög och består av 121 figurer huggna ur ett enda stenblock! Tanken svindlar. (Klicka på bilden för större storlek.)

Konsertdags! “Ich bin ein rechter Weinstock” av Heinrich Schütz, skriven 1648. När vi började repetera in den kändes den helt omöjlig. Ett sexstämmigt verk där stämmorna flätas in i varandra och där man i notering tyvärr inte använde taktstreck på samma sätt som vi gör i dag… Men nu sitter den och jag har lite svårt att förstå vad det var som var så krångligt att ta till sig!

Känner mig bättre, trots att magen envisas med att vara tjurig mot Losecen jag käkar. Känner mig dock mycket bättre till mods, och jag vet redan nu att det jag kommer minnas från Oslo är våra härliga upplevelser, inte att jag var risig!

Den vita, långa “skidbacken” går ända upp på Operans tak. Hur läckert som helst! Det har blivit ett folknöje att promenera där.

Den stora kuben på bilden är inte i marmor utan aluminium, om jag inte minns fel. Varje platta är täckt med runda pluppar som ser ut som blindskrift (fast det inte är det).

Foajén (åt ett håll). Den böljande formen på ekträet ska påminna om stranden som operahuset ligger vid, den vita marmorn är is och snö. Trots att det är marmorgolv här inne uppstår inget ekande, tack vare träet. Bra akustik är honnörsord i hela huset.

Jag har varit i Oslo några dagar tillsammans med kören. Vi åkte i onsdags morse och kom hem i går, söndag kväll. Som alltid är det väldigt trevligt att resa med Octava, men tyvärr var jag ganska vissen den här gången. Magkatarren spökade, och dessutom sov jag nästan ingenting de två första nätterna. Kände mig lätt svimfärdig lite då och då. Trist när man inte är på topp fysiskt och psykiskt, det är svårt att låta bli att tänka på hur man mår hela tiden.

Men den guidade turen i Oslos nya operahus var fantastisk. En pensionerad mezzosopran ledde oss (efter att vi lyckades tjata oss till att få vara med trots att gruppen egentligen var full…) igenom detta otroliga hus där allting är genomtänkt in i minsta detalj. Bara taket är en upplevelse! (Bilder kommer senare.) Skulle verkligen vilja se en opera eller balett här. Tyvärr var det förstås slutsålt när vi var där.

I Oslo konserthus såg vi en underbar konsert med Det Norske Kammerorkester och pianisten Leif Ove Andsnes, som även dirigerade orkestern från pianopallen! Jag fattar inte hur man klarar av en sån sak. Så fort han kunde släppa tangenterna, om så bara med en hand, började han dirigera. Utsålt förstås, så vi hade fått platser på podiet, bakom orkestern, med det var faktiskt ett plus eftersom man då såg dirigentens arbete så bra. Och ljudet var fantastiskt!

På lördagen gav vi konsert i Margaretakyrkan, som är Svenska kyrkan i Oslo. Inte så stor publik, men de uppskattade verkligen vårt program, vilket var kul. Efteråt åt vi jubileumsmiddag (kören fyller 20 år) på Cru, ett ställe jag verkligen kan rekommendera.

Vi besökte även Vigelandparken i strålande solsken. Mycket imponerande.

Men som sagt. Eftersom jag inte var i vidare värst form kunde jag inte njuta lika mycket som om jag hade varit fullt frisk.

Det är mycket man måste och borde här i livet, i alla fall om man är kvinna och befinner sig mitt i medelåldern. Förutom att man måste jobba heltid (för annars får du så låg pension att du inte har råd att gå i pension) och sova åtta timmar varje natt (för annars blir du så trött och sliten att du inte orkar göra allt som du måste och borde) är livet en enda lång lista där du tyvärr aldrig kommer att hinna bocka av alla punkterna. Veckan är visserligen 168 timmar lång, men när du räknar bort jobbet och sömnen återstår endast 72.

Vad är det då som ska uppta dessa timmar? Vi kan börja med barnen.

Till skillnad från dina egna föräldrar har du betydligt fler uppgifter än att sätta maten på bordet och hålla ungarna hela och rena. Du ska skjutsa och hämta, delta i fotbollsträningar och sälja hamburgare under matcherna, du ska vara ett stöd vid läxläsningen och gärna hälsa på i skolan flera gånger i månaden. Lärarna vill i alla fall det, medan barnen inte kan tänka sig något värre.

Du ska ordna julfester och köpa blommor till fröken och nattvandra på stan med andra engagerade föräldrar och dela en meningsfull och aktiv fritid med barnen utanför skolan.

För att barnen och hela familjen ska må så bra som möjligt är det av yttersta vikt att maten ni äter är i absolut toppklass. Allting ska lagas från grunden, inga halvfabrikat är tillåtna och står det ett E-nummer på förpackningen är det bara att lägga tillbaka i hyllan och leta vidare. Vad som är bäst av GI, stenålderskost, medelhavsdiet, Viktväktarkäk och LCHF (lite kolhydrater, mycket fett) får du själv avgöra. Att professorer och läkare slår varandra i huvudet med rapporter som sägs bevisa än det ena, än det andra, gör inte valet lättare, men om du i alla fall helt utesluter socker och vitt mjöl kanske samvetet känns lite lättare.

Sedan måste du förstås ägna många timmar åt familjens ekonomi. PPM-fonder, ITPK, Stockholmsbörsen och Nasdaq, pensionsförsäkringar, barnens framtid – här kan du helt enkelt inte lägga ned för mycket tid! Och om sedan allting går åt helvete, kom ihåg att det då är ditt fel och ingen annans.

Den egna kroppen och utseendet får heller inte glömmas bort. Gör det till en livsstil! Promenera minst 30 minuter i rask takt varje dag, lägg sedan till tre–fyra styrketräningspass i veckan och krydda med några pilatesövningar. Inled varje morgon med chi gong och avsluta varje kväll med yoga.

Gå aldrig utanför dörren utan att ha smörjt in ansiktet med solskyddsfaktor 25. Inget är så åldrande för hyn som solen, och undersökningar visar att den som är ung och vacker lyckas bättre med allting här i livet! Du vill inte se ut som en gammal skata som familjen måste skämmas för.

Vad mer har vi på listan? Hemmet ska förstås skötas minutiöst, liksom klättrandet på karriärstegen och underhållet av bilen och odlandet av det egna intellektet och glöm inte dina föräldrar som ska tas om hand och håll kontakten med syskon och vänner och fira alla högtider och sy gardinerna själv och anlita inte en städfirma, för hur skulle de kunna veta vad som är bäst för ditt hem?

När ni klarat av allt det här kan ni höra av er till mig – jag vill nämligen så gärna veta hur ni klarar av det.

Det var en dag i vintras. Jag hade köpt en ny klänning och ville känna mig litet fin.  Så jag fick för mig att jag så gärna ville ha riktigt mörka, djupt vinröda naglar. Jag gick till sminkaffären och köpte ett lack vars nyans fått det sensuella namnet Bogota Blackberry. Kulören är en sorts sofistikerad blandning av svart, körsbär och blod och skimrar vackert när man rör fingrarna. Hade jag långa naglar skulle jag förmodligen påminna om Cruella de Vil, men mina är korta – det blir enklast så när man knattrar på ett tangentbord hela dagarna.

Nu är det så att jag brukar aldrig ha mörka naglar. Har jag lack (och det är mycket, mycket sällan) så är det ljust, litet som fransk manikyr (fast utan de hysteriskt vita tipparna). Då syns inte misstagen.

För jag gillar egentligen inte att måla naglarna alls. Jag hatar att måla vänstra handens naglar eftersom det är så svårt att styra penseln (jag är vänsterhänt), jag hatar när färgen blir randig, skev och halvt genomskinlig på en fjärdedel av nageln, hatar när man ska måla andra lagret och färgen liksom vägrar att flyta lika lätt som första gången, utan gärna bildar små pölar längst ut på nageln, och fast man väntar en evighet på att det ska torka så lyckas man ändå få något hack eller sudd i lacket. Varför blir man alltid tvungen att gå på toa innan lacket hunnit bli riktigt torrt? Och varför har man då alltid på sig jeansen som är särskilt svåra att knäppa upp? I hate it!

Jag hatar att hela proceduren ska vara så omständlig och ta nästan hela dagen – helst ska man lägga på ett lager baslack (för annars blir naglarna missfärgade och man ser ut som man röker tre paket cigaretter om dagen), två lager färg och sedan ett topplack (har man ändå gjort sig besvär vill man ju att färgen ska hålla ett tag!). 

Jag föredrar snabbtorkande lacker, men Bogota Blackberry fanns inte i någon sådan version, och det var bara det lacket som hade den härliga färg jag var ute efter. Jag ville vara fin och fick alltså lida pin.

Så därför målar jag nästan aldrig naglarna. Det är för mycket besvär och jag blir bara arg. Men snyggt är det – i alla fall på dem som har tillräckligt med tålamod.

——————————-

Just nu I DVD-spelaren …

”Aristokrater”. De brittiska kostymdramer från BBC, som finns i handeln till budgetpriser nu, är verkligen värda att uppmärksamma. ”Aristokrater” är en serie i sex delar som bygger på Stella Tillyards bok med samma namn, och handlar om de engelska systrarna Lennox som levde på 1700-talet. Boken bygger i sin tur på den enorma brevväxling mellan systrarna som till stora delar finns bevarad. En av dem, Emelie, födde 19 barn!

… på nattduksbordet:

”Buddenbrocks” av Thomas Mann. Efter förra sommarens besök i Lübeck bestämde jag mig för att läsa detta verk av stadens store son. Det belönades för övrigt med ett Nobelpris. Men har jag läst det? Endast en tredjedel. Sedan kom det andra, nyare (roligare) böcker emellan. ”Buddenbrocks” får dock ligga kvar. Jag kanske tar ett omtag igen.

… I hallen:

Grus, grus och åter grus. Alldeles för många skor. Och jackor. Det blir lätt så när säsongerna vinter, vår och sommar inte kan komma överens om vilkens tur det är att infalla nu.

…jag stack faktiskt ut och lufsjoggade i går kväll. Det var typ det värsta jag har varit med om, men jag gjorde det!

Vad är det för fel på mig? Jag är bara trött, trött, trött. Orkar inte träna, vill inte göra nånting. Känner mig i desperat behov av semester och tack gode Gud är den bara fyra och en helv vecka bort.

Jag är ett 46-årigt tantskrälle som förmodligen har kommit in i nån sorts pre-klimakterie (jag har läst Tara!) och som betingar ett värde av 0 kronor på arbetsmarknaden (vilken tur att jag har ett jobb).

Varför kan inte jag få vinna miljoner på Lotto eller Triss eller Joker?

Octavas tre konserter i helgen gick jättebra – i går var det fullsatt i Frösö kyrka, mycket roligt!

Men jag är dödligt trött. Det är en jättestor mental urladdning att göra tre konserter på raken. Det var svårt att ladda om batterierna i går!

Sammanlagt blev det nio höga c för mig denna helg. Jag satte samtliga, till min oerhörda lättnad…

När det gäller träningen tror jag att jag ska sluta skriva om den, för så fort jag gör det så blir det ett avbrott. Nu har jag visserligen haft häcken full, men i alla fall… Det är inget kul när det blir avbräck.

MÅSTE sluta upp med att ligga och läsa till 23 varje kväll! Jag blir ett lik nästa dag…

Vädret som vad så fantastiskt på 1 maj har förbytts i mera normalt Jämtlandsväder, dvs kallt och blåsigt. Hagelskurar. Suck!

Sommargardinerna är på plats i vardagsrummet.

Och alla fönsterrutor i hela huset är putsade! Så rena att de gnistrar!

Och grillen ska laddas med halloumiost, zucchini och kyckling.

Som en aperetif passar rosévin perfekt en sommardag som denna!

Extra gott i glasen som kommer från Lars morfar.

Mor i huset har planterat penséer.

I år debuterade jag med penséer i kruka hemma. Och jag var så tidigt ute på graven att kyrkogårdsförvaltningen ännu inte skruvat på vattnet! Fick åka hem och hämta vattenkannan.

Och i köket sommargardinerna i det underbaraste av tyger…

Östersund, 1 maj 2009. Nästan 23  grader varmt när klockan är cirka halv sex. Världsrekord?

Far i huset fixar med grillen.

Till maten en god rioja. Vi sitter ute och njuter!