Känns som jag äntligen börjar hamna rätt med träningen – fast säger jag det lär jag väl blir sjuk eller få något annat förhinder… Har i alla fall varit ute fyra gånger nu och gått/joggat enligt upptrappningsprogram hos Tjejmilen. Ska bli en till gång den här veckan.

Styrketränade i dag och det kändes jättebra. Försöker göra fler övningar för bålen – jätteviktigt för mig som har dålig rygg med tippat bäcken som följd. Jag vill, jag vill, jag VILL verkligen hålla i träningen, men jag vet också hur lätt jag ramlar in i känslan av att jag hellre dör än går på gymmet för att jag är så trött, inte tycker att jag har tid eller inte har den minsta lilla lust!

Nu väntar fem dagars ledighet – tjoho! Målet är att jobba hemma med fönsterputsning, byta till sommargardiner, få färdigt programmet till våra fyra konserter (tre nästa vecka och en i Oslo vid Kristi Him.), fixa penséer till grav och krukor, kratta gräsmattan, städa rabatter samt SY och kanske till och med BRODERA! 

Har känt ett jättestarkt behov av att brodera de senaste veckorna, men det har inte funnits några lämpliga luckor. 

Städade ur min garderob härom dagen – tjoho! Kände mig mkt, mkt duktig efteråt.

Har ni besökt Oh Fransson? Gör det! Amerikanska Elizabeth Hartman syr moderna quiltar i fräscha färger som gör mig otroligt sugen på att sy själv!

Så sänkte då Riksbanken sin viktigaste styrränta, den heliga reporäntan, till 0,5 procent. Samma dag varslade Aditro 246 av sina 400 anställda i Östersund. Tror ni de kände sig tröstade av räntesänkningen?

Nej, inte jag heller. 

Några av dem kanske har bolån som nu blir aningens billigare, men det är klen lindring när man inte längre har någon inkomst.

En procentenhet i största allmänhet brukar inte vara så mycket att prata om, och man kan tycka att en halv procentenhet borde gå i det närmaste obemärkt förbi. Men nu handlar det om Ekonomi och vi befinner oss mitt i Krisen, så den halva procentenheten blir en nyhet som får krigsrubriker i vartenda massmedium. 

Och i tv-studior och i kolumner stöts och blöts denna halva procentenhet av all sköns experter; ekonomer, ledande politiker, bankdirektörer, analytiker och rådgivare: Hur betydelsefull är den här sänkningen? Vad kommer den att innebära? Vänder det nu?

På detta svarar experterna att det var en väntad sänkning, men att den var oväntat liten, eller att den var oväntat stor, och nu kan man vänta sig mera, eller så kan man inte vänta sig mera, och nu har det nog vänt, eller så har vi bara sett början av den värsta ekonomiska krisen sedan romarriket föll samman, och det troligaste scenariot nu är att Riksbanken inför ättestupan för snart kan vi inte betala ut några pensioner till våra pensionärer längre och vem ska ta hand om dem?

Fast om man heter Christer Elmehagen och är AMF:s förre vd, då behöver man inte oroa sig. Då kan man tjäna 33 miljoner på att flytta sina pensionspengar när det står klart att företaget som man leder måste göra ett så kallat ”återtag” hos kunderna, det vill säga kreti och pleti, pöbeln och packet, som sänker kundernas sparbelopp med 8 procent. Vice vd:n Ingvar Skeberg fick sparken när han gjorde samma sak, medan Elmehagen i stället får fortsätta att lyfta en pension som är så hög att styrelsen fortfarande inte har förstått den.

I en intervju med TT varnar Swedbanks privatekonom Erika Pahne för att dagens låga räntenivå inte kommer att gälla för evigt. Nähä?! Enligt dagens prognoser kommer den rörliga boräntan att ligga kvar på dagens rekordlåga nivå under hela 2010, men sticka i väg kraftigt under 2011–2012.

– Det måste man ha i åtanke, säger Pahne.

På frågan om man ska binda sina bolån eller låta dem vara rörliga, svarar hon på zenbuddhistiskt vis:

– Det finns inget självklart svar vad som är bäst.

Folk som har utbildning för att hålla på med pengar har med andra ord ingen som helst aning om vad som kommer att hända i framtiden. Hörde ni 25 april 2008 någon enda privatekonom eller börsanalytiker säga att om ett år, gott folk, då vadar vi i varsel upp till armhålorna? Då ryker 246 jobb på Aditro?

Nej, inte jag heller.

Men förmodligen satt de i de vanliga tv-sofforna och analyserade andra siffror. Fullt upptagna med att förutspå en framtid som aldrig inföll.

Så träffades vi då till slut, vi som gick ut nian för 30 år sedan.

I flera veckor innan den stora klassfesten för flera hundra personer ägde rum i Vinterträdgården på Folkets hus här i Östersund, hade vi mejlat varandra och bedrivit detektivarbete på Facebook och StayFriends, internetsajterna som gör det möjligt att digitalt sträcka ut handen mot någon som man inte sett sedan 1979.

Kommer han? Kommer hon? Kommer du?

Dagen D inföll och jag gick till förfesten tillsammans med min gamla bästis. Säkrast så. Med bultande hjärtan hade vi först suttit hemma hos hennes föräldrar och målat naglarna, jämfört klänningar och skor.

– Kommer jag att orka gå i de här klackarna hela kvällen?

– Jo, det tror jag. Vi ska väl ändå mest sitta och prata …

– Ser jag tjock ut? Ska jag prova att linda håret under hakan?

– Nu tar jag bort det här turkosa nagellaget, det blev fel …

Två saker fruktade jag mest:

1) Att någon av klasskompisarna inte skulle känna igen mig utan att jag sa vem jag var.

2) Att någon av klasskompisarna över huvud taget inte skulle komma ihåg mig, även om jag sa vad jag hette som ogift och pekade på klasskortet från nian.

Som tur var infriades inte någon av mina farhågor, utan folk ljög mig i stället rakt upp i ansiktet och sa att jag var precis mig lik. Jag besvarade glatt komplimangerna och låtsades inte om gråa hår och veckade pannor.

Man kan väl säga så här, att ju bättre jag kände en person, desto mer sig lik var den. Alltså kan man säga att klass 9b från Parkskolan var klart snyggast och ungdomligast, medan folk från Stugun och Lugnvik såg ut som sina egna föräldrar eller rent utav gamla lärare.

Lugnvik utmärkte sig för övrigt som den skola som hade störst närvaroprocent på festen – ja, ja, någonting ska väl de vara bra på också, skrockade vi andra.

Av vänner som varit på sådana här fester tidigare, hade jag hört att alla snabbt ramlade in i sina gamla roller som de hade när de gick i skolan tillsammans.

Jag upplevde inget sådant för min egen del. Tvärtom. Det verkar i stället som att jag har aldrig har lämnat min roll – jag är fortfarande en person som babblar väldigt mycket och ska ha rätt hela tiden (vilket stackars Ralf fick erfara, men du kämpade duktigt emot).

Jag tror aldrig att jag tidigare i livet har varit på ett ställe där vi varit så många som var precis lika gamla (okej, det fanns väl några 62:or och 64:or på plats också, men de var få). Vem man än pratade med hade vi samma referenser: Tv-serier, filmer, poplåtar, böcker, klädmode – japp, alla mindes samma saker.

Vi pratade för övrigt försvinnande litet om nutiden. Pliktskyldigast redovisade vi familjeförhållanden (”ja, hon går ju i nian nu och ska välja till gymnasiet!”) och jobb, men sedan var det bara minnenas allé som gällde. Minns du syfröken! Tänk när B och M snodde hela godisförrådet på Pia närköp! Var du med när vi satt och drack hemma hos G före skoldansen?

Precis som balen på slottet hade även den här festen ett slut. Och när vi vaknade på söndagsmorgonen var vi inte längre 16 år. Bara i våra hjärtan.

Ja, det är jag, det.

Nu har jag varit jättetrött ett par dagar på raken, och som alltid sänker det hela min självkänsla. Jag tycker inte att jag är tillräckligt duktig (läs: begåvad) på jobbet, jag tycker inte att jag hinner med någonting hemma (t ex ha så välstädat som jag vill) och det känns som att allting som måste göras blir ett oöverstigligt berg.

Jag vet ju att det inte är så. Att det kommer att lösa sig, att världen inte går under för att korgen med ren tvätt hotar att svämma över. Men… Även roliga saker känns jobbiga, för på “att göra”-listan kan jag inte skilja på roligt och tråkigt. Allt blir bara saker som måste klaras av.

Tack gode Gud att jag har tidig semester i år…

Fredag: Lunch, inklusive ett glas kallt vitt vin (smakade himmelskt!), vid Hötorget, lyckad shopping (på Gudrun Sjödén, roligt att få prova kläderna innan man köper dem!), middag Berns asiatiska (vilken anrik och vacker lokal!) och sedan The Producers (musikalversionen av Det våras för Hitler) med bland annat Magnus Härenstam och Claes Malmberg. Super! Sen lite barhopping. Satt bredvid Per Gessle på Zink, men han pratade ingenting med oss… Märkligt! Vi som är så trevliga!

Lördag: Tröööött… Men: Såg prerafaeliterna på Nationalmuseum, jättefint. Bra lunch på italiensk restaurang vid Kungsan + ett glas vin igen… Försökte shoppa men köpte inte en pryl, inte ens på NK! Sehr strange. Middag på Rolfs kök, bland det godaste jag ätit! Konfiterad fläsksida med potatispuré och crème brulée efteråt. Drack vinerna som de rekommenderade – allt var toppen!

I dag sätter vi oss på planet och drar till Stockholm för en kulturhelg, maken och jag.

I kväll: Käka på Berns, sedan se The Producers. I morgon äter vi på hylllade Rolfs kök – de firar 20-årsjubileum, precis som Lars Vegas Trio och jag och Lars! 

Vi ska även se utställningen med prerafaeliterna på Nationalmuseum. Jag gick ofta på Tate Gallery när jag var au pair i London och fascinerades av dessa konstnärer. Och nu är deras verk i Sverige för första gången! klart jag måste dit.

http://www.photofunia.com/ Hur roligt som helst!

För flera år sen köpte jag en packe med 10 x 10 inches tygbitar med mönster från amerikanska inbördeskriget (1861-65). Vad skulle jag göra med dem? Ingen aning. Det gick några år till. Sen hittade jag Bonnie Hunters sajt quiltville.com, och mönstret Wheed whacker. Hurra! Mina bitar passade perfekt till det! Så i fjol (eller 2007) började jag sy. Till slut, i fjol, var själva toppen klar (dock utan ramar). Men inte förrän i år förstod jag vad täcket skulle bli: En 40-årspresent! Och helt plötsligt blev det bråttom. Men jag hann!

(Klicka på bilden för större format.)

Här får täcket provligga i vår soffa.

Så här ser det ut när fyra block är hopsydda till en stor vindsnurra. Nu är planen att sy ett likadant täcke till oss, men med 30-talstyger. Jag har nämligen en sådan bunt liggandes också…! Med vitt bakgrundstyg blir det ett fint sommartäcke. 30-talstygerna går nämligen i pastell, för er som inte är quiltkonnässörer.

Jag har varit sjuk, riktigt under isen. Blä. Bättre nu. Men inte 100 bra.

Glad Påsk i alla fall!

Ovan nämnda yttrande fälldes i dag på Jämtkviltens syträff. Så jag lägger väl ut en bild! Tyvärr ser det ut som det inte var så många där, men det var där. Och det syddes så det stod härliga till. Själv är jag nu klar med all quiltning av överraskningen och har “bara” kantbandet kvar. Om jag orkar tar jag det i morgon.

(LD: Jag berättade för maken om din dröm och vad din svärdotter yttrade i denna dröm. Han tyckte det var väldigt roligt! Och jag med.)

Jag åkte iväg och styrketränade! Ingen är mer förvånad än jag. Men jag blev på nåt sätt piggare efter att jag suttit en stund vid symaskinen. Oooooh, jag är så nöjd! Har packat inför morgondagens sy-LAN med Jämtkvilten. Tänker inte ägna mig åt kursen (sy stjärnor) utan ska kvilta överraskningen!

Nej, det blev ingen promenad i går, däremot städade jag kylskåpet. Och då menar jag städade! Tog ut vartenda hyllplan, varje låda och diskade dem och gick igenom varenda grej. Puh! Tog tid.

I dag är jag tröttast i hela Sverige. Mycket att göra på kvällarna på jobbet hela veckan, och i dag blev det ingen sovmorgon eftersom jag skulle iväg på radion. Sedan direkt till skolan för utvecklingssamtal med Märta.

Hade tänkt styrketräna i dag, men jag är så trött att det värker i ögonen…

I morgon är det stor sydag med Jämtkvilten, och hade inte Anna-Lena påmint mig hade jag missat det! Ett ypperligt tillfälle för mig att sy på överraskningen, eftersom jag hittills inte sytt en millimeter i veckan.

… är att få till det där med sömnaden. 0 stygn har det blivit hittills i veckan. Måste bli ändring!

Det har uppstått ett nyspråk i landet som lägger sig som ett suddigt filter mellan text och tal och det som faktiskt är verkligheten. Ta till exempel allt snack om hur kommuner, stat och landsting måste spara pengar hela tiden – men är det verkligen det de gör? Sparar?

Jag är så gammalmodig att för mig betyder spara att man lägger undan, samlar ihop, sätter in pengar på ett annat konto med bra ränta (det går att få om man lovar att inte göra några uttag de närmaste 30 åren) för att få kapitalet att växa. Men det är ju inte det som händer i samhället i dag. När byskolor läggs ned och pensionärer tvingas ligga i blöjor flera dygn för att personalen inte hinner byta, då är det ju nedskärningar det handlar om. Det är inte att spara!

Bonus håller på att bli ett så uttjatat ord att man knappt vill ta det i sin mun längre, men det är ett så bra exempel på nyspråket att det är svårt att ta sig förbi det.

Bonus. Något mera. En extra belöning när det gått bra. Men vad betyder det i dag? Oförskämt höga extralöner som giriga roffare ser till att få med i sina anställningskontrakt. Pengapåsar som betalas ut även om botten fullständigt gått ur företaget. Gentjänster och förtjänster.

Ordet vinst har också fått en skev klang, i alla fall när vi låter den fullständigt besinningslösa marknaden sätta villkoren. Ett företag som går med flera miljarder i vinst, får ändå se sin aktie störtdyka på börsen – vinsten råkade nämligen bli några enstaka procentenheter lägre än vad företagsledningen trodde när man la budgeten. Sådant måste genast straffas.

Däremot kan företag som lägger fram usla kvartalsrapporter belönas med stigande aktiekurs om man berättar att man tänker göra sig av med nästan all personal i Sverige och i stället utnyttja billig arbetskraft i Pakistan. Applåder!

Inte heller tycks det vara möjligt för det moderna etablissemanget att medge att man missat att ta reda på något viktigt, att man tyvärr klantat till det. Nej, nej, nej. Så här ska man säga när man ställs till svars för varför en vd får mer i pension än lön: ”Det där är inte min minnesbild av hur vi beslutade”. Strunta i att allt finns på papper utan gå på i ullstrumporna: ”Det där är information som jag känner att jag inte har fått tillgång till. Det är mig fullständigt främmande att jag skulle ha gått med på de där orimliga villkoren, det är jag helt säker på. Och jag är olycklig och arg och ledsen över att alla är så ledsna och arga och olyckliga på mig nu, när jag faktiskt inte har gjort något fel.”

I stället för att ärligt erkänna: ”Min minnesbild är att jag inte fattade ett skit av diagrammen som Åke knäppte fram i powerpointen. Så jag röstade ja eftersom alla andra gjorde det.”

• • •

Det här var min sista krönika på sidan 6. Jag flyttar nu till sista sidan i vår bilaga Lördag – vi ses där om några veckor!