Octavas tredje konsert gick jättebra! Vi är supernöjda. Sedan åt vi middag tillsammans och hade vansinnigt roligt och trevligt. Ni anar inte vilket privilegium det är att få vara med i de här sammanhangen!

Sen kom jag hem och då hade maken satt upp alla julstjärnor och adventsstakar i fönstren samt dukat upp en härlig liten glöggbuffé i köket. Vilken underbar avrundning på en redan underbar dag! Det här, mina vänner, det är livskvalitet:

Just nu känner jag mig sprickfärdig av lycka. Det är alldeles varmt i bröstet och jag kan inte önska mig någonting mer. Jag hoppas att ni också har haft en fin första advent!

Jag har tjatat en del om att jag tvättat mina julgardiner. Tyvärr krympte den långa gardinen en del på längden. Bilden är tagen från knästående läge, så den ser kanske lite extra kort ut på bilden, men… kommer jag att kunna acceptera det här eller måste jag göra nåt åt det? 

Jag kan sprätta upp fållen, men vinner nog inte mer än max två centimeter. Jag kan fälla in ytterligare en vit rad, men hur jobbigt är inte det?? 

Fast frågan är om det inte är jobbigare att irritera sig över att gardinen är för kort varje gång jag kommer in i köket? Eller så är jag bara för jävla anal!

Dottern var hårmodell när kusinen som är frisörlärling ordnade frisyr- och modevisning i tisdags. I den här uppsättningen användes bland annat hönsnät! Modellen fick rejält ont i hårbotten…

Två konserter avklarade med Octava, den tredje äger rum klockan 15.15 i dag. Det har gått bra, förutom några småmissar som förhoppningsvis inte publiken märkte så mycket av…

I dag är det första advent, så det känns härligt att sjunga julsånger!

Är det helt självklart att <3 betyder hjärta?? (Min 15-åriga dotter har just undervisat okunnig moder)

Det sista jag gjorde i går innan jag släckte lampan och somnade var att läsa i en av mina nya väskböcker. Det finns en fin mindre väska i genren “övernattningsväska” som jag hade gett mig den på att förstå hur man syr. Och jag tror faktiskt att jag fattade! 

Det jag inte fattar är hur jag ska få tid att sy den. Jag vill ju i vanlig ordning göra allting nu, genast, på en gång, men jobbet tar 40 timmar i veckan och fredag, lördag och söndag har jag adventskonserter och julen står för dörren och och och!

I går lyckades jag i alla fall tvätta mina julgardiner. Hur ofta tvättar ni era gardiner? För mig mig var det första gången på säkert 15 år…

…hålla mig. Nu har jag beställt 50 stycken vävda etiketter som ser ut så här:

På söndag går det officiella startskottet för julen. Då är det första advent, och då ska Sveriges alla ljusstakar och elektriska ljusslingor fram. Är ni redo?

Själv gruvar jag mig i vanlig ordning för bytet till julgardiner i köket - i år tänkte jag nämligen chocka mig själv genom att tvätta gardinerna först.

Tyvärr håller sig inte alla till spelreglerna utan drar igång julförberedelserna på tok för tidigt. Jag tänker förstås på handeln. Varje år tycks de ställa fram ljusen och pyntet en aning tidigare än i fjol. I år blev det strax före mitten på oktober, vilket får mig att fråga: Är julen på väg att bli en året om-företeelse? Ett skojigt inredningstema som inte längre är årstidsbundet? Kan granen stå så grön och grann i stugan 365 dagar och inte bara 14?

I så fall säger jag nej tack. Jag vill att julen ska få tillbaka sin exklusiva kvalitet och inte bara vara en samling dammiga glitterprylar som ställs upp mellan kattmaten och trosskydden. Jag vill ha en jul som är mera finstämd och mindre vulgär. En av alla våra billighetskedjor annonserade för en tid sedan om tomtefigurer som inte var mindre än 150 centimeter höga. Etthundrafemtio! Vad ska man ha en sådan till? Lägga under barnens säng för att skrämma dem? Köpa på sig ett tjog och skapa en tomteallé fram till ytterdörren? 

• Jag vill att julen ska vara en kär gäst i stället för ett inferno av krimskrams som man nyss plockade undan och ställde in i garaget.

• Jag vill att julen ska vara ett nystädat kök där man dukat fram te med smak av nejlika och ingefära på en linneduk.

• Jag vill att julen ska vara “Stilla natt” och “Det är en ros utsprungen”.

• Jag vill att julen ska vara vita kronljus i mässingsljusstakar med handplockad mossa.

• Jag vill att julen ska vara saffransskorpor och hembakta pepparkakor.

• Jag vill att julen ska vara en tid för stillhet och eftertanke, för omsorg om nära och kära och dem som behöver.

• Jag vill ha en jul som kanske aldrig har funnits för att vi aldrig har gett den chansen.

• • •

I min förra krönika fantiserade jag om hur Nordeas förre vd Thorleif Krarup skulle avstå från sin mångmiljonpension, och kom fram till att det var väl lika troligt som att tomten fanns på riktigt. 

Men undrens tid är tydligen ännu icke förbi, för nu har Postens vd, Lars G Nordström, meddelat att han avstår från sin lön på 900 000 i månaden eftersom han ändå får 5 miljoner om året i pension från sin förra arbetsgivare, Nordea (ständigt detta Nordea!). 

Vilken kille! Nu fantiserar jag om att han blir ett föredöme och en trendsättare för hela finansbranschen - men att det skulle hända är väl lika troligt som att Thorleif Krarup skulle avstå från sin bautapension.

Det är alltid lättare att skriva en krönika när man har en hyfsad idé om vad den ska handla om. Ännu lättare blir det om man har ett par formuleringar klara i huvudet, gärna de två första meningarna.

Har man inte det blir det som i dag: Man får skita fram den under stor vånda. Ett tag funderade jag starkt på att kasta ut datorn genom fönstret. Men jag besinnade mig.

Här kommer ett sådant fodral som Karin efterlyste. I det här ligger två dambindor – var och en visserligen innesluten i sitt engångsfodral, men det här ser ju litet trevligare ut. Kanske?

Sen sydde jag ett lite större fodral som inte har öppningen på mitten. Här kan man ha – som i mitt fall – en liten spegel, en liten dosa med läppklet, ett par Alvdeon och ett läppstift. Sånt som i vanliga fall skvalpar runt i handväskan och är omöjligt att hitta.

Jag har sytt dekorsöm med en flerfärgad metalltråd, men det är svårt att fånga skimret på bild…

Så här ser den i alla fall ut på baksidan:

Jo, det är förstås ett iPod-fodral!

Jag funderar på att sy upp ett jädra gäng, ställa mig i  ett gathörn och kränga för 100 spänn styck!

Man hittar ett mönster på fodral för pappersnäsdukar som man bara måste testa på en gång. Och det blir bra! Och man tänker: Jag kan ju sy i ett blixtlås och kanske använda det som ett mobilfodral eller kanske till kameran och hur skulle det bli i linne med metalltråd?

(Var snäll och överse med de slarvigt sicksackade kanterna runt öppningen, jag ville bara bli färdig…)

Ja lade Idioten och den gick ut! Vad ska jag göra nu? Köpa lotter?

Så här glad var jag efteråt:

Rockjournalisten Mick Wall har precis kommit ut med den definitiva Led Zeppelin: When Giants Walked the Earth. The Times har en intressant recension i dag, läs den här. 

Jag var aldrig ett Zeppelin-fan när jag var ung, herre gud, vilka dinosaurier! Men nu, efter att ha fyllt 40, har jag blivit lite intresserad av dem. De gjorde ju massor av bra musik, trots allt. Och Robert Plants och Alison Krauss skiva Raising Sand tycker jag oerhört mycket om.

En annan ny bok som jag känner mig nyfiken på är Peter Englunds om första världskriget (läs ÖP:s recension här): Stridens skönhet och sorg - första världskriget i 212 korta kapitel. Nu i november är det ju 90 år sedan detta numera nästan bortglömda krig tog slut.

För några år sedan läste jag Gustaf von Platens biografi om Gustav V (här är recensionen) och jag slogs då av vilken oerhört omtumlande tid första världskriget var. Det är konstigt att det är så bortglömt.

Ända sedan människan började gå på två ben och lämnade Afrikas savanner för att erövra resten av planeten, har hon strävat efter utveckling. Vi lärde oss att hantera elden, vi uppfann hjulet och vi byggde pyramider. Så småningom lyckades vi klyva atomer, landa på månen och kartlägga alla gener i människans DNA.

Men det finns en sak som fortfarande gäckar oss, en gåta som tycks ligga bortom alla nobelpristagares samlade visdom, och det är hur man ska kunna riva upp Nordeas frikostiga pensionsavtal.

Den 56-årige Thorleif Krarup var vd för Nordea i ungefär ett och ett halvt år. Han blev ingen lyckad lösning och försvann därför ganska snabbt från posten. Ändå anses han värd 150 miljoner i pension!

“Avtalet präglades av mycket speciella omständigheter” hette det i en första kommentar från Nordea när avtalet blev känt.

Speciella omständigheter? Hade Krarup en samling sicilianare med sig vid förhandlingsbordet? Hade han en fjärrkontroll som kunde utlösa en vätebomb på slottet? Skulle Nordeas styrelseordförande Hans Dalborg rullas i honung och sedan kastas i en stack med soldatmyror om inte avtalet skrevs på?

I Sverige, i Europa, ja, faktiskt i hela världen rivs avtal upp och ändras eller bryts helt och hållet varje dag. Som kund i Nordea kan jag intyga att till exempel mina avtal för huslånet inte alls ser ut som de gjorde i början.

Sverige hyser inte mindre än 4 539 advokater och 1 789 biträdande jurister (siffror från Svenska Advokatsamfundet) - säkert finns det en och annan slug rackare som skulle kunna hjälpa Nordea att ta sig ur denna rävsax! 

När Thorleif Krarups pensionsavtal blev känt i förra veckan sades det till en början att Nordea inte längre gör så frikostiga avtal. Men snabbare än man hinner säga “premiepension” kom det fram att nuvarande vd Christian Clausens avtal är värt 114 miljoner kronor - eller 150 miljoner kronor när han går i pension. Och då blev det annat ljud i skällan:

- Det här är branschstandard, sa Nordeas presschef Helena Östman.

Hur var det tänkt att vi skulle reagera på det uttalandet?

“Jaha! Jamen dåså! Vad bra! Vad härligt att en gubbstrutt som inte klarade jobbet ändå kompenseras så fint, och vad skönt det känns att jag får vara med och betala!”

Julen står för dörren och vi har dråsat ned i en lågkonjunktur. Vore det inte fint om Thorleif Krarup kunde visa litet ädelmod och säga: “Vet ni vad, jag är ju redan miljonär flera gånger om, och jag förstår verkligen att mitt pensionsavtal väcker starka känslor. Jag river avtalet och Nordea behöver inte ge mig några pengar!”

Men att hoppas på det är väl som att tro på att det är faktiskt är Tomten som kommer med julklapparna.