Den här hösten har jag formligen sprutat ur mig (nåja) bokrecensioner (till tidningen). I dag blev jag klar med den sjätte, vilket betyder att jag inte har några fler att skriva just nu, dock har jag två böcker kvar att läsa (och därefter recensera).
Jag vet inte varför, men det känns alltid så motigt när jag ska skriva bokrecensioner. När jag väl börjat och hunnit ett par meningar går det bra, men dessförinnan är det bara jobbigt.
Sådeså.
Det drar ihop sig till gymnasieval för länets niondeklassare - en av dem tillhör vår familj. Skolan har skickat ut ett första informationsbrev, och vi föräldrar är välkomna till särskilda träffar där man ska förklara hur ansökningarna går till, vad det finns för program, hur betygs- och, tror jag, ämnespoängen räknas ut och annat smått och gott som man kan tänkas ha frågor kring.
Just det här med poängen gör mig nervös. Jag valde humanistisk linje (det hette inte program på medeltiden) och hade bara matte första året. Då satt jag mest och skickade lappar till mina klasskamrater, så det här med avancerade uträkningar är inte min grej.
En gymnasielärare i min närhet gjorde i somras ett ädelt försök att ge mig lite förhandsinformation. Läste min 15-åring ett språk och tänkte hon i så fall fortsätta med det? Det kunde vara bra att göra det om man valde programmet si eller så, för då åkte ens poäng upp en smula, men tar man inte med sig språket kan man ändå, om det är en onsdag och månen är i nedan, få upp poängen om man springer runt Rådhuset baklänges tre varv. Åtminstone kändes det som att det var så hon sa.
Det jag verkligen tog till mig var: Huvudsaken är att er dotter väljer något som hon är intresserad av och tycker verkar kul. Man måste inte bestämma sig nu för vad det är man vill jobba med! Detta har jag försökt framföra hemma, men för totalt döva öron.
Utan att jag egentligen begriper det och verkligen aldrig avser det blir det nästan alltid höjda röster, irriterade tonfall och röda kinder så fort vi ska prata gymnasieval (det är inte alltid så praktiskt när kvinnorna i familjen visar sig ha exakt samma temperament).
Den största frågan för 15-åringen är nämligen: Vad har vi föräldrar över huvud taget att göra med hennes gymnasieval? Det är ju inte vi som ska gå!
Här försöker jag då gjuta olja på vågorna genom att lägga huvudet på sned och med min snällaste, lenaste röst säga att vi ju är jättejätte-intresserade av våra barn och deras framtid, intresserade av dem som människor, inte bara barn! Och vi vill ju bara vara ett stöd och en hjälp för dem.
Jag tror inte jag behöver beskriva hur detta tas emot.
Försöker minnas hur det var när jag själv skulle välja linje. Jag minns det som att det var min fråga. Jag minns att jag i åttan bestämde mig för samhälle men i nian valde hum. Jag minns inte ett enda dugg av vad mamma och pappa sa eller tyckte. Sa de någonting? Om de sa någonting, lyssnade jag? Vad tror ni?
Annars är jag mest upprörd över det rykte som mitt alma mater Wargentinsskolan fått. Tydligen anses det i vida kretsar som en “snobbskola”. Va? Snobbig? Pas du tout! Kan jag aldrig tänka mig, vraiment!
Men oavsett var min dotter hamnar hoppas jag ärligt och innerligt att det ska gå bra. För det är sådant som vi föräldrar gör. Sjukt mycket!
(Kicki Gustafsson är redigerare och krönikör på ÖP. Hennes specialarbete i trean handlade om Jack the Ripper.)
TT-FLASH: Börsen faller fem procent
Stockholmsbörsen faller med mer än fem procent. Och Swedbank rasar med cirka 15 procent.
För första gången på så många år att jag inte ens kan föreställa mig det har jag köpt nya skinnstövlar. Det blev dessa från Ecco, Esphino heter modellen.
Lägg märke till klacken som är ganska hög (6 cm fick jag det till när jag mätte). Sådana skor kan jag normalt inte gå i eftersom jag får ont i tåleden, alltså det ställe där tårna möter själva fotbladet, om ni förstår vad jag menar? Men i de här stövlarna får jag inte det. I stället är det som att min vikt mera fördelas på hälarna.
Det måste vara lästen som är hemligheten. Och ingen är gladare än jag! Nu funderar jag till och med på att köpa en kjol eller en klänning eller två.
Hihi!
Varför sörjer du Fernando? Varför klingar din gitarr i moll, vad är det som står på?
Det är Frida som undrar på sin soloplatta från 1975, Frida ensam. Jag laddade ned den i helgen och blev plötsligt 12 år igen. Såg mig själv skuttandes runt i vardagsrummet hemma hos bästa skolkompisen Margareta. Det var hon som var den lyckliga som ägde skivan.
Undrar just hur många gånger vi lyssnade på den? Och spelade upp små teatrar och berättelser till musiken. Jag vill minnas att vi ofta körde en sorts “tittut!” vid sidan av deras stora bokhylla (den där sorten som alla hade på 1970-talet).
Nu lyssnar jag på Liv på Mars, Skulle de’ va’ skönt, Som en sparv och alla de andra låtarna och drömmer mig bort.
Men jag undrar fortfarande varför Frida har gröna långstrumpor på sig. Är det nån sorts benvärmare? Ska man tänka dans? Och varför tar hon sig mellan benen?
Så var det dags igen för en ny vecka. Hur peppar man bäst upp sig inför de kommande dagarna? Kanske genom att läsa TT:s rubriker. Eller också inte:
Min gamle tonårshjälte, Bryan Ferry, fyller 63 år i dag! Hipp, hipp, hurra!
I dag masade jag mig faktiskt ur sängen redan före 10! Vilket betydde att jag efter frukost kunde åka ned och styrketräna på gymmet. När jag kom hem tog jag en långpromenad i det nästan osannolikt vackra höstväder som rått i två dagar nu. Helt underbara färger ute. Egentligen borde man gå ut och fotografera härligheten.
Hann även med att städa färdigt i kylskåpet innan det var dags att käka middag och sedan åka ned på jobbet.
Det här inlägget luktar lite “Kära Dagbok”, märker jag, men… Det är skönt med vardagar som är riktigt bra dagar och då måste man skriva om dem 
Jag jobbar kväll på redigeringen! Första gången sedan sommaren 2001 då jag gjorde mitt sista inhopp som nattchef. Fantasico! Har just gjort Härjedalsidan, vilket jag troligen inte gjort sedan 1995…
Hade med andra ord hela dagen till mitt förfogande. Men istället för att åka iväg och styrketräna, som jag tänkt, låg jag i sängen ända till 10.45. Det är så härligt att ligga och dra sig!
Sen gjorde en massa andra nyttiga saker vill jag gärna påpeka:
Det var väl inte så tokigt ändå? I morgon siktar jag återigen på att ta mig till träningslokalen!
Den där rutiga skjortklänningen som jag köpte på Lindex, ni vet? Den invigde jag i dag. Sen fick jag se att det är ett litet, litet hål på den i brösthöjd på vänster sida. Det är inte ett ställe där prislappen suttit, för det brukar ju vara i nacken eller i en sidosöm eller liknande. Alltså har jag inte gjort hålet själv när jag tog bort prislappen.
Dilemmat är nu: Ska jag gå tillbaka och försöka få en ny eller poäng på Lindexkortet eller vad? Jag har inte kvar kvittot och inte prislappen.
En del av er är helt fenomenala på att byta och få igen pengar osv, men jag är inte det. Jag hör redan butikens argument: Om du inte har kvar kvittot så kan vi inget göra, hur ska vi veta att det inte är du själv som åstadkommit hålet, nu har ju du haft den där klänningen en dag – vi vet ju inte vad du gjort och inte?
Jag är besegrad redan innan jag ger mig in i slaget.
Om min mamma fortfarande hade varit i livet och inte dött för snart tre år sedan, vet jag precis vad hon hade sagt om jag ringt nu och frågat hur läget var:
- Det är bara blått.
Med ett ganska bistert tonfall.
Att allting bara är blått var en referens till redovisning av aktiekurserna på text-tv. Stigande kurser: Gul text. Sjunkande: Blå. Och nu när USA:s ekonomi verkar vara på väg att kollapsa dras förstås hela världen med i fallet. Alltså blir Stockholmsbörsen blå på text-tv. Alltså har börsen fått bluesen.
Min mamma var alls ingen daytrader eller riskkapitalist eller kompis till Peter Wallenberg, långt ifrån, men några aktier ägde hon och dem följde hon med en hjärnkirurgs precision. Varje dag antecknade hon slutkursen i ett block, litet grand på samma vis som när hela svenska folket satt och skrev ned Ingemar Stenmarks mellantider i Madonna di Campiglio på 1970-talet.
“Det är bara blått” har blivit ett ordspråk i vår familj, det var det för övrigt redan medan mamma levde. Men det finns andra saker hon sa som vi också upprepar, till exempel:
- Ibland är det som att man längtar efter mjölmaten!
Det betyder att man är litet sugen på pannkaka. Så värst mycket annan mjölmat kommer inte jag på, möjligen vetemjölsgröt, men den var hon aldrig sugen på. Klimp? Nej. Vitsås? Kanske.
Ett annat uttryck, sagt med glädje:
- Det är som något annorlunda!
Annorlunda i betydelsen; på ett annat sätt jämfört med hur saker och ting brukar vara, annorlunda mot vardagen, upprepningen. Annorlunda var alltid bättre - att till exempel sitta i skuggan i vår trädgård i stället för hemma i lägenheten på Körfältet. Att åka på bilbingo i stället för att titta på Bingolotto. Att få regn efter tre veckors sol. Sol efter tre veckors regn.
Hon sa många bra saker, min mamma. Här är en av de allra bästa, en fras som även den innehåller en färg:
- När det har blivit grönt är det ingen idé att spara längre.
Detta sagt i ett milt och upplysande tonfall efter att hon i vårt kylskåp upptäckt en kastrull med grönt och luddigt innehåll. Det kan ha varit resterna av en älggryta, det kan ha varit en risgrynsgröt - eftervärlden får aldrig veta.
Trots detta inträffar det fortfarande i det Gustafssonska hushållet att sådant som blivit luddigt och grönt påträffas i plastlådor och fruktskålar. Då tittar vi på varandra och säger: Hur var det nu med sådant som blivit grönt - kan man använda det?
Fast det snart har gått tre år hör jag min mammas röst varje dag. Och jag är glad över att jag faktiskt fick till en fras själv som jag sa till henne innan det var för sent: Jag älskar dig.
Fy, vilken hemsk dag det har varit!
Jag har varit sur och seg och trött och haft små grisögon hela dagen. Jag har till och med sett dåligt! Så dåligt på håll att jag var tvungen att känna efter med fingret om jag verkligen hade linserna inne (det hade jag).
Hemma hände en tråkig sak som vi kan lämna därhän, men den gjorde mig inte precis på bättre humör.
Körövningen blev rena brottningsmatchen där tonerna ofta fick mig på rygg… Jag avskyr verkligen när jag inte kan min stämma! Jag känner mig som värsta idioten när jag sitter och halvglider runt nån ton som jag inte vet om jag prickar eller inte… BLÄ!!!
I morgon måste det bli en bättre dag. Det kan inte gärna bli sämre!
Det är måndag, jag har sovit dåligt och är trött som en tok, jag har redan druckit två koppar kaffe vilket gett mig en brännande känsla i magen, ikväll är det kör och jag KAN inte nya låten vi fick förra gången och min stämkompis är borta två veckor och jag avskyr när jag inte kan min stämma, och hemma är det rörigt och stökigt och i går tog jag på mig ett uppdrag som jag redan ångrar och…
Det är måndag, kort sagt.
Tyvärr var det inte så många som kom på träffen i kväll, så jag hade inte behövt baka dubbel sats av Leilas cupcakes… men å andra sidan blev familjen glad när jag kom hem med mycket fikabröd!
Cupcakesen finns i den här jätteläckra boken som jag köpte i somras. Leila toppar sina med icing gjord av philiadelphiaost, smör, florsocker och nåt mer som jag inte minns nu. Har inte jag gjort, men man kanske skulle testa…? Barnen skulle svimma av lycka, tror jag. Vilket tyder på att deras mor inte bakar så ofta som hon själv tycker att hon gör!
För övrigt kan jag säga att jag är väldigt nöjd med den nya datorn. Den är racersnabb. Det nya, platta tangentbordet är också en fröjd. Knapparna är så lätta att trycka ned att det nästan går för lätt. Skärmen är bra, men det tar ett tag innan man vänjer sig vid den mörka ytan. Ibland speglas det lite väl mycket i den…
Sen finns det en inbyggd kamera som man kan larva sig mycket med. Se här:
Nä, om man skulle ta och öva lite på de där körlåtarna…?
I kväll är det träff med quiltgruppen och det är min tur att stå för fikat. Mycket, mycket viktigt! I ugnen står just nu andra omgången av de apelsinmuffins som jag ämnar ta med mig, och i ett par plastlådor ligger kakor (som jag bakade i går). Hoppas det får godkänt…
Sen borde jag verkligen titta på de nya körsångerna och så borde jag verkligen gå ut och ta en långpromenad i det vackra vädret.
Men först: Muffins. (Leilas recept på cupcakes.)
