Jag ville dansa disco på Studio 54 i New York, världens mest legendariska diskotek, där Bianca Jagger firade sin 30-årsdag 1977 genom att rida ut på scenen sittandes på en vit häst.
Jag fyllde också år 1977 – 14. Studio 54 kunde jag bara drömma om. Men Björn Borg var där, han som var så töntig.

Tiden gick. Östersund hade ingenting som kunde mäta sig med Studio 54, men Groovin’, ”Gropen” i folkmun, låg bara snäppet under. I alla fall minns jag det så. Jag var för liten för ”Gropen” också, men några gånger hade de högstadiedisco som blev en fantastisk succé. Jag låtsades att jag var Bianca Jagger.
”Gropen” försvann och ersattes av club Viktor.
Jag fyllde 18 år och fick äntligen, äntligen komma in!

Viktor. Herregud, minns ni Viktor?? Jag skulle kunna skriva en roman där handlingen utspelar sig på Viktor. Jag skulle kunna skriva en vetenskaplig avhandling om Viktor.
Jag minns exakt hur det såg ut när man kom in, var man hängde av sig kläderna, sofforna till höger, sittplatserna till vänster, dj-båset, dansgolvet, baren, den bussformade avdelningen med soffor, tjejtoan … Jag minns fortfarande vilka kläder (vi sa inte outfits på den tiden) jag hade på mig när jag gick på Viktor.
Jag minns versen i en årsbok från Wargen, där en tjej (äldre än mig) beskrevs så här: ”Viktor onsdag, fredag, lördag, lever och njurar redan förstörda?” En sådan stammis ville jag också bli!

På Viktor dansade man disco. Ibland fick vissa för sig att det gick hur bra som helst att bugga, trots att dansgolvet var obetydligt större än en vardagsrumsmatta. Jag tyckte de var idioter och drog mig inte för att knuffas ganska hårt.
Jag drog mig föresten inte för att knuffa mig fram i kön heller. Viktor var så populärt att det ofta var fler utanför än inne på själva stället. Men jag, som bara är 163 centimeter lång, ålade mig fram mellan kropparna och sa inte förlåt fast jag klev på folks fötter och satte armbågen i deras ryggar.

Ibland blev det styrdans även på Viktor. Eller rättare sagt: Man dansade ”tryckare” när det spelades lugna låtar. Ibland hände det att killen som bjöd upp var en duktig dansare som kunde både stegen till foxtrot och konsten att föra. Det var alltid väldigt besvärligt, eftersom jag tyckte det var så svårt att bli förd. Jag ville dansa åt mitt håll.
Nej, under en tryckare var det bäst att bara vagga i takt med musiken, ett steg i taget. Hade man tur blev man uppbjuden av drömprinsen och fick krama honom i 6 minuter och 5 sekunder medan 10cc mjukt sjöng ”I’m not in love”. Hade man otur hände inte ett skit efter att låten tagit slut.

När 1970-talsdiscon konkurrerades ut av det tidiga 1980-talets syntpop och new romantics, utspelade sig märkliga scener på dansgolvet. Man skulle dansa med ena armen bakom ryggen och svepa den andra framför kroppen med snabba vågrörelser. Huvud, över- och underkropp rördes i sidled, en sorts ormande som fick genomslag i hela landet tack vare det nya fenomenet ”musikvideo”, som tv börjat visa.

Jag fick aldrig dansa på Studio 54, men blev stammis på Camden Palace när jag var au pair i London. En jättestor klubb i en gammal teater och just då det allra hetaste. Popstjärnor som Bananarama, Spandau Ballet och Duran Duran sprang här. Dragshowartisten Divine uppträdde. Antony Price, som gjorde kläder åt bland andra Roxy Music, höll en fantastisk modevisning som sändes på brittiska Channel 4. Jag stod längst fram vid catwalken i vit kavaj, svart fluga och vita spetshandskar. När showen var slut dansade jag och några till på scenen.
Ät skit, Bianca Jagger!

Ett halvt liv senare är det dock inte Camden Palace eller Studio 54 eller ens Garden som jag bevarat allra djupast i mitt discohjärta. Det är Viktor. En helt omöjlig lokal, ett hopplöst dansgolv, några få år – och ändå
alldeles, alldeles underbart.
Kan ni spela ”You make me feel mighty real” med Sylvester, tack?

Det är alltså en bärbar dator med pekskärm vi pratar om, inte en bärbar dator med tangentbord, för en sådan dator brukar vi ju kalla ”lap top” (i Sverige vill vi ju gärna svänga oss med engelska benämningar när vi pratar om datorer och internet, för det låter ju liksom lite coolare, lite mera insatt). Det är heller inte blott och enbart en ”läsplatta”, alltså en läsare för e-böcker, för pekdatorn kan ju som sagt mycket mer än så.
Språkrådet (som tidigare hette Svenska språknämnden) rekommenderar ”bärbar pekdator” eller bara ”pekdator” (alternativt pekplatta).
Många av oss säger kort och gott ”paddan”, vilket förstås beror på att Apples pekdator heter Ipad. Kan man då kalla Samsungs Galaxy Tab för padda? Skulle inte tro det. Kanske kan ”tabletten” vara ett alternativ?
Förkortningen ”Tab” står för ”tablet”, som enligt Norstedts engelska ord kan betyda tablett, [minnes]tavla, liten platta, skiva, [skriv]block, hand­dator samt kaka.

Det enda vi kan vara helt säkra på är att i samma stund som de allra flesta lärt sig vad den platta datormanicken ska heta, då kommer en ny datormanick som plötsligt är den hetaste nyheten och som också ska ha ett namn.
Men än så länge är pekdatorn/datorplattan det som gäller. Förbi är tiden när ”bloggdatorn” kändes ny och fräck. Minns ni den? En väldigt liten bärbar pc, gärna rosa, med en skärm på 11 tum. Liten och smidig att ha med sig, älskad av unga bloggerskor. Förmodligen fortfarande funktionsduglig, men det är pekdatorer som nu delas ut över hela Sverige – riksdagsledamöter, skolelever, kommunfullmäktigeledamöter och förskole­barn, alla ska ha en.
Förmodligen har även utbildningsminister Jan Björklund (FP) en platta, trots att han i februari sa att han blev ”oerhört provocerad när kommunala företrädare anser att böcker tillhör forntiden. Detta apropå att Sollen­tuna kommun slutat använda papper och penna i undervisningen av 6- och 7-åringar.

Men så är det här i livet. Nytt blir gammalt. Hur länge till kommer det att vara meningsfullt att prata om ”tjock-tv” och ”platt-tv”? Teknikskiftet har ju redan skett.

Den fasta telefonin är också på väg att försvinna. Hem till oss ringer egentligen bara olika telefonbolag som vill erbjuda andra abonnemang för just fast telefoni, ibland så ofta som tre gånger i veckan. Lite märkligt, med tanke på att de krigar om en marknad som snart inte finns.

De pengar som eventuellt sparas på att säga upp den fasta telefonin, kan i alla fall inte tas ut som kontanter på banken. Kontanter är en föråldrad betalningsmetod som snart inte en käft använder sig av, och verkligen inte bankerna. De nya sedlar som Riksbanken nyligen presenterade kommer mest att fylla funktonen som fetischer för filmfantaster som tjusas av ikoner som Ingmar Bergman och Greta Garbo.

Ett tag kändes Socialdemokraternas nye partiledare, Stefan Löfven, ny och fräsch. Precis som karismatiske Don Draper i Jon Hamms briljanta gestaltning i ”Mad men” (ett av vår tids största tv-dramer), var han tystlåten om sig själv och vad han ville, och gav därför ett gåtfullt och spännande intryck. Så öppnade han munnen på första maj och förtrollningen var bruten.

”Nya Moderaterna” är numera gamla och etablerade och kanske till och med förbrukade. Centerledaren Annie Lööf har inte suttit ett år på sin post, men låga opinionssiffror gör att hon snart kan vara utbytt.
Nytt blir gammalt.

Men innan hösten är här och gröna löv blir bruna, har vi i alla fall våren att se fram emot. Våren känns alltid ny, trots att den kommer varje år. Dammig och översnöad måhända, men ändå så efterlängtad.
Kom.
Nu går vi ut och pekar på den.

Att prokrastinera är ett finare sätt att säga att man skjuter upp något – till nästa dag, en annan dag eller helt enkelt en senare tidpunkt. Ordet kommer som så mycket annat från latinet, men den moderna människan verkar vara minst lika duktig som romarna på att hellre skjuta upp till morgondagen det man skulle kunna göra genast.
Fålla upp gardiner, till exempel.
Det prokrastineras en del inom politiken också. Hur blev det egentligen med det där femte jobbskatteavdraget, till exempel? Och Sveriges alla pensionärer, tycker de att löftena om rimliga pensioner är uppfyllt nu?

Men innan man hunnit så långt att man kan skjuta upp gardinfållning och pensionshöjning, måste man göra en hypotesprövning. Hypotes är också ett fint och urgammalt ord, men härstammar från grekiskan, inte latinet.
En hypotes kan sägas vara ett antagande om verkligheten, och i gardinsammanhang skulle hypotesen kunna vara: Färdigsydda längder är lättsammare att hantera än att köpa tyg och tråd och hällband och sy allting själv.
För politiker är hypotesen ett arbetsredskap som så att säga är själva förutsättningen för att bedriva politik: ”Om ni röstar på oss lovar vi att det ska bli en målsättning att höns och grisar ska få leva ett drägligt liv innan de går till slakt”.

De politiska hypoteserna är förstås inte bara löften, de används också när partierna ska mejsla fram vad de vill – så har till exempel Folkpartiet verkligen gått efter hypotesen att lärarlegitimationer är det som ska höja kvaliteten på utbildningen i landet.
Märkligt nog är det många politiker som viftar bort obekväma frågor från till exempel journalister eller väljare genom att säga: ”Det där är en hypotetisk frågeställning som är omöjlig att svara på.”  (Lex Carl Bildt.)
En omöjlig gardinhypotes vore att hålla upp en näsduk i luften och tro att den ska räcka till fyra hellånga våder, eller hoppas att fyra hellånga våder går på en hundring jämnt.

Nå, så kommer då äntligen dagen när tummen lossnar ur häcken och gardinerna fållas och hängs upp. Det är dags för examination, det som Nationalencyklopedin definierar som en ”formell prövning av inhämtade kunskaper på något avgränsat område”.
Ordet härstammar från latinet, och i gardinexemplet går det till så att man tar några kliv bakåt, lägger huvudet på sned och kritiskt betraktar de tygsjok man just hängt upp. Sedan mikrojusterar man centimeter för centimeter tills man får de veck och fall på tyget som ser bäst ut. I bästa fall.
För politikerna är det väljarna som står för examinationen, eftersom vi lever i en demokrati (det grekiska ordarvet igen). Gillar vi inte politiken röstar vi på ett annat parti.

När man tänker efter, så har faktiskt gardiner och politiker mer gemensamt än man skulle kunna tro:
• Ibland är de väldigt långrandiga, ibland alldeles för blommiga.
• Vissa är så bleka och intetsägande att man knappt märker dem alls.
• En del som blivit för gamla tål knappt solljuset längre, och fast de kändes så bra när de var nya, har tiden sprungit ifrån dem.
• Vart fjärde år kan det vara lagom att byta, om de inte är av en särdeles kvalitet.

Men själva orden ”gardin” och ”politik”, de kan väl inte ha något gemensamt? Jo, på så sätt att ”gardin” härstammar från latinet och ”politik” från grekiskan. Båda orden är med andra ord antika.
Och det kan ju vara lite kul att tänka på i dessa tider, när man helst vill låta ridån (en sorts jättegardin) falla över en kulturminister som trampat i tårtklaveret.

Trevlig helg!

I äktenskap mellan man och kvinna kvävs man. Könsroller cementeras och sexlivet upphör helt att existera. I traditionella äktenskap äter man tillsammans under tystnad. Framför tv:n sitter man och moltiger, allt medan jordnötterna sköljs ned med ljummen grogg. I sovrummet ligger man med ryggen mot varandra.
En gift man och kvinna kan inte göra saker tillsammans. De kan inte odla några intressen tillsammans. Möjligen kan de klä sig i likadana träningsoveraller under semestern och sitta på en camping och gräla medan Lotta Engbergs orkester går varm i cd-spelaren.
I ett äktenskap är man bara kall och avvisande, eller grälsjuk och påfrestande. Man kallar varandra för ”gubben” och ”kärringen”.
Någon gråter tyst för själv. I bakgrunden ger Lars Norén diskret regi.

I den offentliga diskussionen om äktenskapet är matchen avgjord på förhand. Utgångspunkten är nämligen alltid att ”nästan hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa”, och av det dras slutsatsen att alla äktenskap är dömda att misslyckas för alla som är så korkade att de ger sig in i detta föråldrade, förgiftade och förljugna relationsdrama.

I diskussionerna som följde efter ett av förra årets mest uppmärksammade boksläpp, ”Happy happy – en bok om skilsmässor” (med Maria Sveland och Katarina Wennstam som redaktörer), framfördes åsikten att det var fel att gå in i en relation med föresatsen att man nu hade hittat rätt och skulle hålla fast vid varandra. I stället borde man se det som att det normala i ett liv är att man har ett antal olika livskamrater. När man gifter sig gör man det med någon som är rätt just nu, inget annat:
– Min älskling! Jag älskar dig av hela mitt hjärta och friar därför till dig. Jag lovar att vara dig trogen och älska dig ända tills jag tröttnar och hittar en annan som känns mer kul. Vad säger du? Ska vi slå till?
Det låter verkligen härligt. Härligt cyniskt.

För tydlighetens skull: Jag har inget emot samkönade äktenskap.
Jag är heller ingen motståndare till skilsmässor – varför ska man fortsätta leva ihop om man inte tål varandra, eller far illa?
Jag tror även att man kan ha ett underbart och fullvärdigt liv som ensamstående, sambo, förlovad eller medlem av ett kollektiv om man föredrar det.
Men det vore kul att någon enda gång höra i den offentliga debatten att det faktiskt inte bara är skit och piss och en evighetslång helveteseld att leva i ett äktenskap.
Att ett långvarigt förhållande faktiskt kan vara lyckligt och ge en unik gemenskap och trygghet.
Att äkta makar kan vara varandras bästa vänner och alltid ha massor att tala om.
Att äventyret inte är över bara för att man fyllt 43 och fortfarande håller ihop med den som man blev tillsammans med när man var 18.

År 2010 upplöstes 23 593 äktenskap, men 50 730 par gifte sig. Det är mer än dubbelt så många giftermål som skilsmässor. Men det hör man aldrig någon som säger.
Är inte det väldigt konstigt?

När mormor Hildegard fick sitt första barn (min moster Kristina, född 1922) väntade mormorsmor Hanna sitt sista. Det blev en flicka som fick namnet Erika, men som sällan kallades för annat än Lillan. Eftersom
Lillan/Erika föddes lite senare än Kristina, blev hon moster redan inne i livmodern och följaktligen yngre än sin systerdotter.
Tanken svindlar.
Sedan några veckor tillbaka finns inte heller längre Lillan kvar, och därmed har samtliga 15 syskon gått bort. Erika blev 89 år, och många av syskonen blev påfallande gamla. Men tre dog redan som spädbarn. Det var andra tider när 1900-talet precis hade börjat.
Min mormor levde tills hon var 88. Äldst blev Nils, som jag aldrig hört kallas något annat än ”morbror Nisse”. Han dog 2010, samma år som han skulle fylla 102.

Jag hette också Lillan när jag var liten, fast jag bara har ett syskon, min tio år äldre bror Kjell. Lillan fick jag heta i familjesammanhang tills jag var ungefär 14. Pappa var den som höll i längst, och jag minns att jag höll på att dö av skam om någon hörde när han sa Lillan till mig.
I dag tycker jag att Lillan låter gulligt och rart och jag förstår egentligen inte min egen fasa. Kanske hade jag haft lättare att acceptera namnet om jag hade haft 14 syskon som alla fötts före mig?

Jag har en förteckning hemma över alla dessa barn, med deras födelse- och dödsdatum och samtliga förnamn. Det är fascinerande läsning. Tänk bara att komma på alla namn! Varför valde mormorsmor Hanna och mormorsfar Olle att kalla min mormor för Hildegard?
På Wikipedia läser jag att namnet togs in i almanackan 1901, alltså samma år som mormor föddes, till minne av det tyska helgonet Hildegard av Bingen. Kring förra sekelskiftet var det ett av de 100 vanligaste namnen, men numera är det knappt någon som heter så. Enligt Statistiska Centralbyrån är det bara 373 personer i Sverige som har Hildegard som tilltalsnamn (av dem är en man).

Men mest fascinerande är att se hur tätt barnen kommer. Vid två tillfällen är det mindre än ett år mellan två syskon. Mindre än ett år! Hur är det ens möjligt? Vid några tillfällen är glappet mellan syskonen så pass stort att man kan misstänka missfall.
Det allra märkvärdigaste är förstås hur min mormorsmor klarade av det. Man kan tycka att hon borde ha varit totalt utsliten rent fysiskt, men hon levde faktiskt ända tills hon blev 80 år. Är inte det fantastiskt? Hon måste ha haft rent fenomenala gener, annars hade det inte gått. Och, gissar jag, ett starkt psyke.
Mormorsfar Olle föddes samma år som ÖP grundades, 1877.
Han blev 86 år.

Jag tänker på min mormorsmor och jag undrar vad hon hade tänkt om alla oss som är föräldrar i detta nya millennium. Vi som skjutsar och hämtar våra 1,98 barn och blir helt tokiga när ungarna glömt att ladda
sina mobiler så att vi inte kan få tag i dem 24 timmar om dygnet.
Vad hade Hanna tänkt om det beryktade livspussel som vi inte kan sluta att älta?
Hade hon sett vårt självklara varmvatten från kranar i kök och badrum, våra manshöga avfrostningsfria frysar, våra Thailandsresor, våra skolor med lärare och fritidspersonal, vår sjukvård med penicillin och hjärt­byten, våra lagårdsdörrsstora tv-apparater, vår mat som slängs fast den inte är dålig, våra garderober som bågnar av kläder som inte slits ut utan tvättas sönder, och undrat – vad är det ni egentligen gnäller om?
Eller hade hon frågat hur vi står ut?

Det får jag aldrig veta. Men jag funderar väldigt ofta över Hanna och hennes öde. Jag, hennes barnsbarnsbarn, som har två (2) barn och en avfrostningsfri frys och älskar att gnälla över hur tiden aldrig räcker till.
Hur gjorde du, Hanna?

2) Det finns många olika anledningar. Ett bra rödvin till köttbiten gör att hela måltiden blir till en fest. Det är skönt att slappna av i soffan när arbetsveckan är slut. Helgen får en guldkant. Det gör fester roligare. Det hör till. Jag är vuxen. Det är kontinentalt. Det pirrar i kroppen. Jag är värd det.
Men egentligen. Varför började jag en gång dricka alkohol?
För att alla andra gjorde det, förstås.
Jag var mycket ståndaktig hela högstadiet och drack inte en droppe. Jag hade inga problem att avstå, och jag tyckte att ungdomar som drack bara var fåniga. Många låtsades att de var fullare än de var, andra låg i någon buske och spydde när det var skoldans. Inte jag!
Men så, inför avslutningsfesten på Sandviken för 9 A, B, C och D, då ville jag. Då var jag redo för initiationsriten. Nu skulle det ske. Vi var fyra (möjligen fem) 16-åriga flickor som delade på en sjuttis. Det här utspelade sig 1979, så mellanölet fanns inte längre kvar. Alltså: en 75:a renat. Hur vi fick tag i den? Åh, det var så lätt. En frisinnad lärarvikarie och sedan var saken biff. Jag minns fortfarande exakt hur han såg ut. Per, hette han och hade färgat hår, lite punkig.
På sommarlovet åkte jag på språkresa till England, och där visade det sig att 16-åriga skolflickor från Sverige fick köpa vodka på affären, trots att de såg ut som 14.
Till hösten började gymnasiet, och jag var med i en av de där omtalade föreningarna och sjöng ”Farbror Abraham” och ”Lambo”, precis som alla andra när vi hade fest.
Inför praktikterminen på Journalisthögskolan, varnade lärarna att det inte var helt ovanligt att det fanns spritflaskor i skrivbordslådorna på landets redaktioner. Så se upp.
Och sedan rullade livet på.
I många år tyckte jag att det var lite pinsamt att berätta att jag inte hade varit full förrän jag var 16 år och skulle gå ut nian. Nästan som att vara oskuld vid 35! Varför tyckte jag det? I dag, som nybliven 49-åring, känns det obegripligt.
Alkoholdebut i högstadiet verkar fortfarande vara vanligt, men rök­rutorna har försvunnit från skolgårdarna.

3) Ja. Jag känner också flera personer som har haft problem med alkohol, men som har slutat dricka. Känner jag någon som har problem med alkohol, men där inget syns utåt? Vet inte. Förmodligen. Det brukar vara så att när det märks utåt, då har missbruket pågått länge.
Ibland tänker jag på Kjell Jönsson. Han var biologilärare på Parkskolan i Östersund, där jag gick. Han var en person som ingav respekt och behövde sällan höja rösten. Han tolererade varken tuggummi eller högljutt pladder.
En dag i sjuan pratade han om alkoholen och dess risker. Hur sådana som vi, med våra späda tonårskroppar, rentav kunde dö om vi drack för mycket. Och hur tre personer i klassen skulle bli alkoholister. Han menade förstås rent statistiskt, men jag såg mig ändå omkring i klassrummet och funderade över vilka det kunde bli. Det var i alla fall helt solklart att jag inte var en av dem:
• Jag skulle aldrig dricka för mycket på en fest och sedan sitta och grina utanför Sporthallen och skrika ”din finniga jävel!” efter min före detta pojkvän och sedan skämmas över det nästan ända fram till i dag.
• Jag skulle aldrig ha huvudvärk en hel dag efter en surströmmingsskiva med grannarna och känna obehag över att jag pratat oavbrutet hela kvällen med allt för hög röst.
• Jag skulle aldrig vakna på morgonen och undra om en ålderstigen skabbräv använt min mun som lya och sedan dött därinne under natten.
För det här handlar ju inte om dig eller mig. Det handlar om någon annan.
Alltid någon annan.

Tiden gick, och några år senare stod jag i samma butik och konstaterade att nya ljudformat och uppspelningsmanicker började lanseras på marknaden. Jag minns att jag trött sa till min man att jag inte orkade med ännu en musikövergång – jag hade haft resegrammofon, radiobandspelare, allt-i-ett-skivanläggning, bärbar kassettspelare (”freestyle”), ”bergsprängare”, stereoanläggning med separata enheter (skivspelare, cd-spelare kassettspelare, radio, förstärkare) och bärbar cd-spelare, nu fick det räcka! Mp3 och minidisc, jag brydde mig verkligen inte.

Sedan slog internet igenom på bred front. Jag, som tyckte att datorer var ungefär lika intressanta som offsideregeln i fotboll, blev plötsligt eld och lågor. Det som varit en leksak för tekniknördar utvecklades snabbt till ett nav för all kommunikation, och mp3 visade sig vara framtidens melodi. Ganska snart förpassades gamla stereoapparater till garage och förråd.

Och här sitter jag nu, 22 år senare, med både dator, surfplatta och smarttelefon. Jag kan visa mina semesterbilder på tv:n, kolla mejlen i telefonen och titta på strömmande filmer både i surfplattan och på tv:n. Aktiva högtalare tar hand om mina spellistor och radiofavoriter. Jag sms:ar ofta barnen fast de bara är på övervåningen och jag är en flitig e-boksläsare. Jag lever i en digital verklighet som jag aldrig ens hade kunnat drömma om 1990.
Men det finns en sak som jag hållit fast vid, något som känns helt otänkbart att överge, och det är den gamla hederliga, pärmomslutna pappers­kalendern.

Ända sedan jag började gymnasiet 1979 och fick mitt första, gula exemplar från Elevförbundet, har den när typen av kalender varit mitt roder i livet. Och jag har sparat dem alla. De är de som bildar traven på bilden här intill (de gula Elevförbundskalendrarna är dock inte med, de ligger i nedpackade i en låda i krypgångarna under taket, och var för besvärliga att leta fram vid fotograferingstillfället).
Den här traven representerar faktiskt hela mitt vuxna liv, från 1983 till 2011 (2012 års kalender ligger i min handväska). Den är, trots sitt omfång, en korthuggen skildring, gärna i punktform, av en ung kvinnas utveckling, från au pair-tiden i London till utbildningsåren i Göteborg, första jobbet, mötet med den stora kärleken, familjebildningen och så vidare ända fram tills nu.
Allt finns här. Allra mest finns mitt jobbschema förstås, tryfferat med bokade tider hos frissa, optiker, solarium, tandläkare och hälsocentral, samt bokningsreferenser till flyg- och tågbolag.
Ibland kan det med stora bokstäver stå ”BÖRJA NYTT LIV!!!”. Då har jag tänkt att jag ska bli en nyttig människa som lägger sig i tid, tränar på regelbundna tider och aldrig dricker mer än två glas vin. Ibland har det också stått för att nu är det dags att lägga den olyckliga kärleken bakom sig och bara se framåt.
Handstilen kan också ge en vink om det allmänna sinnestillståndet.
Inte kan en digital kalender i dator och telefon ersätta allt det här!

”Men herregud, Kicki, du har ju fortfarande analog kalender!”, utbrast min man när jag berättade att jag skulle skriva den här krönikan. I hans blick anade jag att jag borde K-märkas och kanske bli en permanent del av Jamtlis 1970-talsutställning.
Men hallå, så himla ovanlig kan jag väl ändå inte vara? Visst måste det finnas massor av er därute, som precis som jag styr stegen mot en bok- och pappers­handel varje år när december nalkas sitt slut?
Hör av er, så bildar vi en Facebookgrupp!

En anakronism innebär att man ”i en litterär eller konstnärlig framställning placerar personer, ting eller händelser i en tid där de inte hör hemma”, förklarar Nationalencyklopedin. Det betyder att om Arnljot i sommar får besked via mobil­telefon att Gunhild har gift sig med en annan, då har vi med en tvättäkta anakronism att göra.

Men anakronismer behöver inte bara förekomma i litterära eller konstnärliga framställningar, det vimlar av dem i den reella verkligheten också.
Just nu är det inte ovanligt att se den mångfaldigt prisbelönta franska filmen ”The Artist” benämnas som just en anakronism. Varför? Jo, den är ju en svartvit stumfilm! När ”The Artist” nyss fick årets Oscar för bästa film, var det första gången sedan 1929 som en stumfilm fick statyetten. Nuförtiden är vi ju vana att filmer ska vara i färgstark, naturtrogen 3D och innehålla så mycket datoranimation att skådespelare blir överflödiga (tänk ”Avatar”).

Att kronprinsessan Victoria och prins Daniel fick en dotter nyligen kan inte påstås vara en anakronism. Visst, de gamla grekerna födde barn redan under antiken, men det här är ju ändå en typ av aktivitet som kommer att vara vanligt förekommande ända intill världens ände.
Men monarkin, däremot, den kan nog sägas vara en anakronism, i alla fall delar av den. Jag menar, seden att skjuta salut med 42 skott för att en tronföljare har fötts, är det verkligen 2012? Känns det inte mer 1812?
Då tänker jag inte bara på själva årtalet, utan även ouvertyren med samma namn, komponerad av Tjajkovskij till minne av den misslyckade franska invasionen av Ryssland och Napoleon I:s reträtt. Stycket är känt för inslaget med kanoneld som ibland spelas med hjälp av riktiga kanoner (om man är utomhus).
Bara det faktum att Sverige har officiella salutstäder är ju helt fantastiskt. Vet ni vilka de är? Boden, Härnösand, Karlskrona och Göteborg, och så Stockholm förstås. Pang!

En riktigt fet anakronism är det faktum att när Sveriges nyaste prinsessa, Estelle, kom till världen, så skulle vittnen intyga att hon var den hon var och inte utbytt mot något lortaktig trollunge.
Statsministern, talmannen, riksmarskalken och överhovmästarinnan tittade på det lilla gullefjunet, och sa: Jo, det är hon. Sedan fick statministern använda ett särskilt sigill som medarbetarna letat fram på statsrådsberedningen. ”Jag har snart varit på den här posten i uppåt sex år och jag har aldrig använt det förrän nu”, konstaterade Reinfeldt förundrat.
Alla dessa ceremoniella stolligheter är ju så oerhört frånkopplade från den moderna tid vi lever i att de på något sätt framstår som charmigt udda.­ Tänk att vi fortfarande gör så här! Är det inte så märkligt och tokigt att man bara måste skratta?

I USA har man ingen monarki, utan där är presidenten kung. Just nu håller Republikanerna på att vaska fram sin presidentkandidat, den som ska kunna utmana Barack Obama i valet i november.
Här har den moralkonservative Rick Santorum otippat seglat upp som en kandidat att räkna med, och från hans läppar faller den ena anakronismen efter den andra:
• Kvinnor ska stanna hemma och inte jobba!
• Preventivmedel är ett otyg!
• Sex ska man bara ha för att avla barn!
• Abort ska aldrig tillåtas, inte ens vid våldtäkt eller incest!
• President Obama är en snobb som uppmanar ungdomar att söka college!
• Det är fel att kyrkan och staten är skilda åt!
Vad han tycker om saluter med kanon är oklart, men min gissning är att han älskar dem på amerikansk mark men avskyr dem på alla andra kontinenter.

Regn i slutet av februari och smältvatten som bildar sjöar på gator och torg, det måste väl vara en anakronism i vinterstaden Östersund? Snacka om händelser i en tid där de inte hör hemma! Men fråga en meteorolog, och det enda svar ni får är: Det är väder.

Trevlig helg!

Kärleken är evig när vi är tillsammans,
ingenting är större än det här!

Kärleken är en randig halsduk som stickats av världens alla kvinnor utan att någon har tappat en enda maska.
Om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år går världens alla p-pillertillverkare under.

Herrrrrrrregud! Kärleken, detta mirakel.

Kärleken är tusen röda läppstift som fyras av ur en kanon likt erotikens egen ammunition och färgar skyltfönstren så att mannen och kvinnan kan spegla sig och se (om de kisar med ögonen) att de förvandlats till indianer.

Kärleken är fångad av en stormvind, fast för dig
Ingenting kan hindra mig
När det blåser i mitt hjärta

Kärleken kärleken kärleken OJ OJ OJ!

Kärleken är som ett vindkraftverk vars vingar slitits loss och penetrerat mänsklighetens alla hjärtan utan att du behöver betala ett hutlöst rörligt pris till Jämtkraft och Eon.

Vi har gått över bron
för att se vår kanon
KÄRLEKEN KÄRLEKEN KÄRLEKEN!

Kärleken färdas runt solen och månen i Patrik Sandells avlagda rallybil, snabbare än någon rymdfärja, för den drivs inte av bensin eller diesel utan livmoderns sammandragningar.

Herrrrrrrregud! Kärleken,
detta mirakel.

Kärleken är en kams med messmörssås, nästan lika god som den jag åt i buan fö’r i ti’a, når je va ong, å pappa jeck på skogen.
Kärleken är en vit fjällko vars mule doftar ljuvligare än den mest parfymerade paulunen i Versailles.
Kärleken, vilken kraft! Den brottar ned Ara Abrahamian med det starkaste smidjebältet, men den väger ingenting.
Kärleken är världens största stortå med en inbyggd liten mp3-spelare som är helt osynlig.

Detta under, detta mirakel.

Det börjar verka kärlek, banne mej
Sånt där som händer andra, tänka sej
Det mesta pekar på
Att jag är kär och så
Men för all del
Jag kan ha fel

Nu skjuter vi iväg pilarna!

Kärleken står i en taxikö klockan 4 på morgonen och ber att få följa med dig hem.
Kärleken bryr sig inte om trender och moden, den bär pilotglasögon köpta på en BP-mack 1972, men ser ändå hur bra som helst.
Kärleken är ett bilbälte som omsluter dig och skyddar dig bättre än någon krockkudde, i alla fall om du inte kör fortare än 5 kilometer i timmen och sitter fast i en bilkö på väg genom Fyrvallarondellen.

KÄRLEKEN, DETTA MÄKTIGA ORD.

Kärleken är en semla där barn springer omkring och kastar mandelmassa på varandra medan de kiknar av skratt innan de äts upp av Venus och Mars.

Kärleken kommer genom fönstret, knackar på min dörr
Kryper genom kroppen som den aldrig gjort förr
Fyller varje rum, både mörker och ljus
Sedan jag fann dig så lever jag i kärlekens hus

Kärleken har inga begränsningar, den vet inga hinder, likt Foppa styr den mot målkassen och sätter pucken i nättaket och tar emot folkets jubel, medan Corey Hirsch blir en gravyr som blir ett frimärke som fästs på ett brev som postas före klockan 18 men som ändå blir försenat för att Posten har slutat med pappershantering och lagt ut den på entreprenad.

Vilket mirakel!

Ge mig ett K! Ge mig ett Ä! Ge mig ett R! Ge mig ett L! Ge mig ett E! Ge mig ett K! Ge mig ännu ett E! Ge mig ett N!
Vad blir det? PEKORAL!
Vad blir det? BJÖRN RANELID!