Ordet ”neger” rör man inte ostraffat

Sveriges Television gick i veckan ut och berättade att man nu hade klippt om tv-serien ”Här kommer Pippi Långstrump” från 1969 eftersom den kommer ut i en restaurerad dvd-utgåva och ska visas i Barnkanalen i december.
Och snabbare än man hinner säga ”Astrid Lindgren” brakade debatten i gång i alla medier, såväl traditionella som sociala.
Ett ramaskri ekade över landet: Så här får man inte göra med Pippi Långstrump, denna nationalklenod! Den här gången tror man verkligen inte att det är sant, nu har PK-maffian gått över alla anständighetens gränser, nu blir vi utskrattade i resten av världen!
Vad hade hänt? Hade man tagit bort alla scener med Herr Nilsson och Lilla Gubben efter påtryckningar från djurrättsaktivister som menade att apan och hästen kunde ha kommit till skada under inspelningen?
Hade man raderat kappsäcken full med guldpengar för att autonoma och våldsförhärligande vänsterceller hotat att spränga tv-huset i luften om den ohämmade propagandan för kapitalistsamhället fick vara kvar?
Var det Fi och andra jobbiga feministjävlar på ständigt menshumör som krävde att man gjorde upp med den förlegade kvinnosynen en gång för alla och utplånade Prussiluskan från jordens yta?
Nej, nej, nej. Om det hade varit så väl ändå! Då hade SVT:s redigering kunnat passera obemärkt förbi. Men nu hade man klippt bort förleden ”neger-” i ”negerkung” eftersom det 2014 känns direkt fel att i ett barnprogram prata om negrer.
Men själva ordet ”neger” rör man inte ostraffat i Sverige! Det spelar ingen roll att det är 45 år sedan tv-serien spelades in eller att det gått 69 år sedan den första boken om Pippi Långstump gavs ut och att ”negerkung” i dag är ett ord som framkallar ett lätt illamående varje gång man säger det högt.
Inte heller spelar det någon roll att Saltkråkan AB, som förvaltar Astrid Lindgrens upphovsrätt, godkänt SVT:s redigering, eller att Astrid Lindgren själv så tidigt som 1970 i en intervju i Expressen svarade så här på frågan om hon skulle ha skrivit Pippi Långstrump annorlunda: ”Ja, jag skulle ta bort en massa idiotier. […] Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung! En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig bambukjol”.
Nej, många människor blir fullständigt bindgalna och hävdar på fullt allvar att om vi inte får kalla vem och vad vi vill för negrer så är det ute med det här landet – snart får vi inte hissa svenska flaggan längre!
Att ords betydelser och valörer förändras över tid är absolut inget man vill kännas vid:
”Jag säger neger för det har jag alltid sagt och det gjorde mina föräldrar också, men det är absolut inget nedsättande eller kränkande i det!”
Och så lägger man över bevisbördan på den som känner sig kränkt i stället för att ändra sitt eget sätt att uttrycka sig, eller påstår att man har massor av negerkompisar som alla kallar sig själva för negrer och aldrig har gjort annat.
Dock har ingen i verkligheten sett eller hört någon sådan negerkompis yttra sig på det viset. Dessa
negerkompisar förekommer nämligen bara som andrahandskällor, men det låter ju lite bättre i debatten inbillar man sig.
Sedan gör sig väldigt många också snabbt till språkmartyrer och snyftar att ”de”, vilka ”de” nu är, snart kommer att ”förbjuda ordet svart” också.
Kanske kan det vara läge att komma ihåg att det inte finns något förbud mot att använda ordet neger?
Att SVT tagit initiativet till att ändra ordet ”negerkung” helt själva utan inblandning av vare sig Svenska Akademien eller Säpo?
Att riksdagen inte stiftat några nya lagar om just ordet neger?
Att det fortfarande är fullt tillåtet att använda det, men att de flesta numera avstår av egen fri vilja?
Och så har vi alla de som håller flammande appeller om bokbål och konstnärlig frihet och varnar för att vi ”befinner oss på ett sluttande plan” om vi i efterhand rensar bort grova stereotyper: Hallå, vi behöver inte dra all konst över en och samma kam! Vi kan faktiskt granska verken var och för sig. I Pippi-fallet handlar det om brukslitteratur (och film) för barn. Ordet ”negerkung” användes inte för att göra en medveten, provocerande installation, och det finns ingen som far illa av att det tas bort. I nya utgåvor av Pippi-böckerna har förlaget för övrigt redan bytt ut Pippis pappas titel till ”härskare av Kurrekurredutterna”, men några demonstrationståg mot detta har inte synts till på gator och torg.
Till sist: Det heter chokladboll och inget annat. Jo, allvarligt. Fast det får man väl inte säga längre i det här jävla landet där det blivit så trendigt att vara IPK i alla lägen.
Fotnot: IPK = inte politiskt korrekt.

Paris, mon amour

Förra helgen lämnade jag min man och reste ensam till Paris för ett rendez-vous.
Det var verkligen ett kärleksmöte det handlade om, även om det inte var av den sort som man kanske kan misstänka.
Det var i själva verket ett underbart kärleksmöte mellan mig och Paris, La Ville-Lumière, som varade från fredag eftermiddag till måndag förmiddag, och sällan eller aldrig har jag haft en så perfekt mini­semester.
Paris och jag förstod varandra till fullo i en ordlös kommunikation som fortfarande gör mig lycklig
bara jag tänker på den. Allt jag sökte fanns där, alla mina planer gick i lås (förutom att jag inte hann med Jardin du Luxembourg den här gången heller) och mitt hjärta slog i perfekt harmoni med den passionerat förälskade människans speciella rytm.
L’amour, toujours l’amour. En stad är inte ett bara en samling sten, asfalt och plåt, det är en levande organism med en särskild doft och ett särskilt ljud, och ingen stad är den andra lik. Framför allt är ingen stad lika vacker som Paris eller äger samma stil, finess och grandeur.
Alltihop började med att maken skulle ha en jobbhelg hemma tillsammans med en partner.
Storsint erbjöd jag mig att lämna arenan fri och tänkte att jag kan ju alltid besöka min moster i Dövik­en, Krångede.
Ragunda kommun har sin speciella charm, och jag tänker ofta på vad min pappas moster Hilma konstaterade när hon närvarade vid mitt dop i Ragunda kyrka i juni 1963 och efteråt blickade ut över dalen: ”Hen tappe Oviken styggt”.
Bevingade ord av klassikerkaraktär.
Sedan sa jag, mest på skämt, att jag kanske hellre tog en liten tripp till Paris, men knappt hade jag yttrat orden förrän jag satt vid datorn och började undersöka hotell och flyg. En feber bröt ut i mitt bröst – skulle det vara möjligt? Döviken i all ära, men det är tomt på boulevarder och trottoarserveringar. Haute couturen lyser också med sin frånvaro.
När jag berättade om mina planer för vänner och kolleger möttes jag av två reaktioner: Några tyckte att det verkade jättehärligt att åka iväg utan sällskap, andra sa att de aldrig skulle tordas och skulle det inte bli lite tråkigt också?
Jag älskar min man högt och rent, och även om vi har många gemensamma intressen skiljer vi oss också åt. När jag med röda kinder och glöd i stämman berättade att jag tänkte besöka de kvarter i Montmartre där det ligger massor av tyg- och sybehörsaffärer och att det skulle bli så himla spännande, då anade jag en tacksamhet i hans blick över att han slapp följa med.
Och när jag vandrade runt på mode- och textilavdelningen på Musée des Arts Décoratifs och såg den stora utställningen om den belgiske modeskaparen Dries Van Noten och vad som inspirerat honom, då kände jag ingen stress och jäkt över att hinna klart i tid eftersom jag inte hade bestämt med någon att vi skulle ses vid utgången om en timme.
I stället kunde jag faktiskt gå in i de allra första rummen på utställningen en gång till, bara för att den var så bra.
Jag kunde åka till Hermès nyaste butik som ligger på Rue des Sèvres på rive gauche och lugnt begrunda det faktum att ett armband som kostar 175 000 euro och som jag naturligtvis aldrig kan äga, ändå kan skänka mig sann glädje för att det är så vackert, och känna lycka över att jag kunde stå där och ta del av det.
Jag kunde se den stora utställningen med Niki de Saint Phalles verk på Grand Palais fast jag egentligen var på tok för överlastad med intryck och fötterna värkte, och det var ändå så bra att jag nästan grät.
Att ensam äta middag på restaurang var det som kändes mest pirrigt innan jag for, men det gick hur bra som helst. Ett bord för en person? Bien sûr, Madame! Jag fick samma service som om jag varit två. Inte heller placerades jag närmast toaletterna eller köksingången.
Sista kvällen beställde jag en Kir Royal som apéritif utan att någon höjde på ögonbrynen eller kallade mig för ett lättfärdigt stycke. Att som ensam kvinna bli serverad av män som bär vita skjortor, svart väst, svart fluga, svarta byxor och vitt midjeförkläde som når ned till fötterna, det är en upplevelse som jag varmt kan rekommendera.
För att ändå ha något att göra om jag blev nervös, köpte jag en anteckningsbok med svarta skinnpärmar som jag alltid bar med mig. Där förde jag resedagbok medan jag satt och väntade på mat och vin och kände mig lite intellektuell. Passande nog låg hotellet precis på gränsen mellan Quartier Latin och Saint Germain des Prés.
Jag tordes till och med använda min stapplande och haltande franska mer än jag tidigare gjort, och kanske var det den allra största vinsten och lyckan med att resa ensam, nämligen segern över mig själv.
Och törs jag, törs du!

Släng slipsen, Jimmie Åkesson

Så har då svenska folket sagt sitt om vilka som ska styra landet. Fast det var lite svårt att höra vad de sa. Det blev varken ett rungande ja eller nej till någonting egentligen, utan det var mera så att alla pratade i munnen på varandra utan att lyssna till vad de andra sa.
Jodå, Sverigedemokraterna kan kalla sig valets vinnare eftersom de blev landets tredje största problem, höll jag på att skriva, men jag menar förstås parti. 12,9 procent är en icke föraktlig del av rösterna, men problemet (där kom det) för dem är ju att ingen vill ha med dem att göra.
Att det blev mer än en fördubbling av mandaten i riksdagen är förvisso en källa till glädje för blåsipporna, men ännu har vi inte sett Jimmie Åkesson slå frivolter eller ta sig ett dopp i någon fontän.
Säkert är det så att Åkesson brinner för sitt parti och sin politik, men hans publika persona doftar mer av byråkratstel kamrer än entusiastisk general.
Hade det inte varit lite befriande att se honom dyka upp i SVT:s valvaka med slipsen i fickan och de två översta skjortknapparna uppknäppta? Att höra honom avbryta Claes Elfsbergs utläggningar om knivig parlamentarisk situation och tomma platser i kommunerna:
”Vet du vad, Classe, jag kan inte i kväll svara på hur vi kommer att agera när det är dags att rösta om en rödgrön budget, men det jag kan säga är att jag är så himla glad över det historiska val vi gjort! Ja, jag kan aldrig påminna mig om att jag varit så här lättad och lycklig någon gång, med undantag för min sons födelse förstås. Ja, faktum är att jag grät lite grann när grafiken visade 13 procent för oss!!”
Men icke. Det mest uppsluppna vi fick se var ett pekfinger som sköt glasögonen högre upp på näsan. Inte ett hårstrå lyfte från den synnerligen välkammade frisyren.
Kanske skulle en mer avspänd och skämtande partiledare göra att de 87 procent som trots allt inte röstade på SD lättare kunde glömma järnrörsnätter och rasistiska inlägg på Axpixlat? För vi måste nog alla försöka förhålla oss till det faktum att Sverigedemokraterna lockade fler väljare än Centern och Folkpartiet tillsammans. Att vända dem ryggen verkar ju inte vara en framgångsrik strategi.
Men tillbaka till den kniviga parlamentariska situation som uppstått. Den regering som Löfven (S) ska snickra ihop kommer inte att innehålla några vänsterpartister, vilket betyder att Alliansen faktiskt har fler mandat.
Om Vänstern surar ända fram tills budgetomröstningen och lägger ned sina röster, ja, då har vi ett nyval att se fram emot, även om det nog måste ses som mycket osannolikt att V skulle fälla regeringen.
Och om V röstar med regeringen men SD bestämmer sig för att strunta i praxis och röstar med Alliansen i stället för att lägga ned rösterna, ja, då har vi ett nyval att se fram emot.
Ett nyval, eller extraval som det egentligen heter, är en yttersta åtgärd som inte förekommit i Sverige sedan 1958. Ingen politiker säger sig vilja ha nyval, inte ens Jimmie Åkesson, men han medgav ändå i torsdags att om det är något parti som har något att vinna på nyval, så är det hans.
Och visst kan man tänka sig att det skulle vara frestande för SD att fälla regeringen. Med den medvind som partiet har i ryggen är det inte orimligt att de som tvekade vid valurnorna 14 september bestämmer sig för att ta steget fullt ut vid ett nyval, och hips vips seglar SD upp till 20 procent.
Ett nyval förutsätter förstås att det inte först blir förhandlingar om budgeten. Såväl regeringen som Alliansen kanske gör vissa eftergifter för SD, trots att de svurit på att aldrig göra det. Eller så gör Löfven upp med Alliansen.
Tycker ni det verkar krångligt? Ja, jag med!
Här kommer en repetition av mandatfördelningen om ni vill lägga ert eget lilla pussel:

S och MP har gemensamt 113+24 mandat, alltså 137 mandat.
Därmed saknas 38 mandat för att nå de 175 mandat som krävs för att ha majoritet i riksdagen.
Även om S och MP får stöd av V med 21 mandat når man fortfarande bara upp till 158 mandat.
För att få majoritet för sina förslag i riksdagen krävs att ytterligare ett parti med minst 17 mandat stödjer den rödgröna regeringen.
Alliansen har sammanlagt 142 mandat, varav FP har 19, KD 17, C 22 och M 84 mandat.
SD har 49 mandat.
För att Stefan Löfven ska bli godkänd som statsminister i riksdagen får han inte ha 175 eller fler nej-röster emot sig.
För att Löfven ska få igenom en budgetproposition krävs att SD och Allianspartierna inte röstar på samma budgetmotion.

Demokratin får aldrig kännas omodern

Va? Är det val på söndag? Varför har ingen sagt nåt!?
Ja, jag skojar förstås. Sanningen är att jag nog aldrig har upplevt valrörelsen så intensivt någon gång som det här året, vilket beror på att jag sedan förra valet har blivit debattredaktör här på ÖP.
De politiska partierna skickar in sina insändare och debattartiklar i en aldrig sinande ström. Det pratas mycket om papperstidningens död, men så här i valrörelsens elfte timme känns det ryktet betydligt överdrivet. Alla vill ha in allting och helst i samma sekund som det skickas in.
Allt som publiceras i papperet läggs självfallet också ut på vår webb, men kravet på att få hamna i själva tidnings-tidningen är lika starkt från alla partier.
I veckan hade jag dessutom den stora äran att få vara moderator vid den stora riksdagsvalsdebatten på Wargentinsskolan. Alla partier utom KD hade skickat representanter, och mest uppmärksamhet väckte nog Kent Ekeroth (SD), en av huvudpersonerna i den minst sagt omtalade järnrörsskandalen som Expressen avslöjade för ett par år sedan.
Järnrör i all ära, men jag blev nog mest upprörd över att det var så omgjort i aulan på Wargen.
När jag gick på skolan hade vi salskrivningar där, och jag kan fortfarande drömma mardrömmar om att slåss med franska verb i den salen.
Nu är alla bänkarna borttagna, och jag känner mig lite sårad över att ingen frågade mig om de fick.
När jag gick i den stora stentrappan på väg upp mot aulan och andra våningen kändes det nästan som att tiden stått stilla. Var jag egentligen på väg till språkkorridoren för en lektion i tyska? Med blicken letade jag efter mina klasskamrater, men lyckades inte hitta någon. Och var fanns mina lärare?
När debatten skulle börja blev jag av misstag presenterad med mitt gamla efternamn, Rasmundson. Det bytte jag visserligen bort för 22 år sedan när jag gifte mig, men för all del, i Wargens environger kanske Rasmundson kändes mera rätt?
Jag började på gymnasiet 1979 och av det skolvalet minns jag absolut ingenting. Nada! Röstade jag ens? Förmodligen var jag på tok för upptagen av att vara ny elev med allt vad det innebar i form av nya vänner, fester och snygga killar i 3:an som man bara kunde drömma om.
Men 1979 års val blev en riktig rysare – de borgerliga vann med ett mandat först när söndagspoströsterna och utlandsrösterna hade räknats. Endast
8 404 röster skilde de båda blocken åt! Och när dammet väl hade lagt sig blev Thorbjörn Fälldin (C) statsminister igen.
Det kan man tänka på nu när gapet mellan Alliansen och de Rödgröna krymper ihop allt mer. Jag tror nämligen att få törs sätta en slant på att det blir lika dramatiskt nu som 1979.
En annan stor skillnad mot 1979 års val är att det då bara fanns fem partier i riksdagen medan det är åtta i dag. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna var ännu inte bildade, och Kristdemokraterna, som då hette Kristen Demokratisk Samling, lyckades inte skrapa ihop mer än 1,39 procent av rösterna.
Sverige var inte med i EG, som ännu inte bytt namn till EU, och järnridån skilde fortfarande öst från väst.
Jag minns väldigt tydligt att vår lärare i samhälle och historia, William Bruno, förklarade att i Sverige tilläts aldrig den öppna arbetslösheten stiga över 3 procent. Det får man väl också säga är en stor skillnad mot i dag.
Men vad menar jag med allt det här, att det var bättre förr? Nej. I nostalgins kikarsikte ter sig allting mycket enklare, men skulle jag vilja flytta tillbaka till 1979 igen? Herregud, nej! Ännu mindre skulle jag vilja att dagens värld såg ut som den gjorde för 35 år sedan.
Möjligen kan jag känna mig aningen besviken över att 2014 inte har samma science fiction-skimmer över sig som jag anar att vi föreställde oss då. Mobiltelefoner och internet är förvisso rejäla uppfinningar, men det är skralt med semesterresor till månen eller luftburna bilar.
Efter 1979 års val följde 1982, för på den tiden hade vi val vårt tredje år. Jag fick rösta för första gången och valde att poströsta eftersom jag skulle vara på väg hem från en Roxy Music-konsert på söndagen, och musik var trots allt viktigare än politik.
Men, jag röstade, och det gör jag så klart i år också, och ni med hoppas jag.
Demokrati och fria val får nämligen aldrig kännas omodernt och gammalt.

Jag svimmade på barnkunskapen

Efter 35 år kan det äntligen sägas offentligt: Jag svimmade under en lektion på barnkunskapen i 9:an. Och det berodde inte på att jag var sjuk eller hade ätit för litet eller varit uppe hela natten.
Det berodde helt och hållet på vad barnmorskan som stod framme vid katedern ritade med vit krita på den gröna tavlan.
Trots att det alltså gått en massa år sedan det började snurra i huvudet på mig där jag satt i en undervisningssal på andra våningen i Parkskolan i Östersund och trodde att jag skulle börja kaskadkräkas rakt ut, minns jag det väldigt, väldigt tydligt, det som hände.
Jag satt på min vanliga plats längst fram i raden längst till höger, alldeles intill tegelväggen. Direkt bakom mig satt min bästis. Mitt fokus låg inte sällan mera åt det hållet än framåt.
Barnmorskan, som den här vårterminen 1979 hade fått i uppdrag att lära oss 15- och 16-åringar om livets uppkomst och nedkomst, var inte den typen som lindade in orden.
Tvärtom.
Detta var en kvinna som utan problem skulle ha sopat golvet med östtyska spjutkasterskor, och en spade kallade hon sannerligen en spade.
Alltså såg hon ingen anledning att gå varligt fram när vi kommit till den del i undervisningen som handlade om vad som kan hända med en kvinnas underliv när en baby stångar sig fram genom det, ivrigt påhejad av den livmoder vars kraftfulla sammandragningar skulle få en Boa constrictor att tappa färgen av avund.
Slidöppningen är visserligen mycket, för att inte säga vansinnigt töjbar, men ibland går det för fort, ibland går det för långsamt och ibland är babyn ovanligt stor, och vad kan hända då?
Detta visste vår barnmorska allt om.
Man kan spricka!
Skinn och muskelvävnad, allt kan rämna ända ned till anus om det vill sig illa.
För att vara extra tydlig ritade vår barska lärarinna en schematisk bild på tavlan av hur det kunde se ut – hon gjorde ett sicksackmönster under själva slidöppningen för att markera att här brast det utan någon ordning alls.
Sedan ritade hon en ny bild och gjorde ett rakt streck under slidan – det symboliserade att en sjukvårdskunnig lade ett snitt med skalpell, så att vävnaderna kunde skiljas åt på ett mera ordentligt vis. Och då blev det mycket lättare när man skulle sys ihop efteråt, förklarade barnmorskan.
Man kunde höra en knappnål falla i det klass­rummet.
För min del slutade lektionen där och då, fast det ännu var ett tag kvar innan det ringde ut.
Jag vände mig om och viskade till M: ”Gud, vad jag mår illa”.
Sedan hade jag nog tänkt att jag skulle resa mig upp och gå ut ur klassrummet, men så blev det inte alls. Jag svimmade där jag satt, dångade huvudet rakt bakåt i tegelväggen och vände upp ögonvitorna.
”Det såg jättehemskt ut!” intygade min bästis med visst darr på stämman.
Själv minns jag bara att jag trodde att jag låg i värld­ens mjukaste säng och drömde, men spjut­kasterskans snärtande handflator mot mina kinder fick mig att inse att så inte var fallet.
Märkligt nog möttes jag varken av hånskratt eller bu-rop. Alla klasskamrater såg i stället klart tagna ut, och flera följde med mig ut till ett grupprum som låg utanför för att jag skulle få hämta igen mig.
En av killarna sprang efter en mugg med vatten.
Jag kände mig först ganska intressant, men efter 30 sekunder som en fåntratt.
Jösses! Vad var jag för en fjaskig och spröd viol? Självbilden fick sig en rejäl törn.
Åren gick, och mitt ridåfall på barnkunskapslektionen var något som jag sällan eller aldrig pratade om. Men minnet fanns kvar som en liten tagg, och jag anade att jag en dag skulle behöva konfronteras med det igen.
En kväll, 14 år efter att jag vände upp ögonvitorna, åkte vi in till förlossningen jag och min man. Vårt första barn skulle födas och det var mycket att ta ställning till – ville jag ha bedövning och i så fall vilken?
Skulle jag stå på alla fyra och föda eller skulle jag be att få ligga i ett bad? Fanns det lianer att hänga i eller var det bättre att stå på huvudet? Men det första jag hasplade ur mig innan vi knappt ens hunnit säga hej var:
– Jag svimmade på barnkunskapen i 9:an när läraren berättade att man kan spricka i underlivet så nu vet ni det!!
Fyra timmar senare födde jag vår dotter utan bedövning, och min barnmorska gjorde mitt under en värk ett litet klipp som jag aldrig ens märkte.
Stygnen släppte av sig själv efter några dagar, och det gjorde även skammen över att jag en gång svimmat i ett klassrum på Parkskolan i Östersund.
Men till dem som undervisar i barnkunskap i dag skulle jag ändå vilja säga: Tänk på att det är spröda violer som sitter framför er!