Piggvartartar, tunfiskcarpatio, brandbade (detta var en sorts blandning av fisk och potatis om jag fattade rätt)

Champagne Michel Turgy Grand Cru Blanc De Blanc

Kamskjell (pilgrimsmussla?), risonni, skaldyrskum

Grans Fassian Mineralschifer Riesling Mosel Tyskland 2008

Bakt torsk, nykål, kongeöstersopp (svamp men vet ej vad den heter på svenska), soyakalvesjy

George Mosbacher Deidesheimer Leinhöle Rielsing Spätlese trocken Pfals Tyskland 2008

Storfe fra Röros (oxfilé), oksehaler (oxsvans!! så himla gott! who knew??), gnocci (var lite grand som små mini-paltar fast med potatis), jordskokk. (jordärtskocka)

Michele Chiarlo Barbera D`asti Piemonte Italia 2007

Derringaren special, norsk ku, Monteveronese, italiensk Ku, Brie de Maux, fransk ku. (enormt mycket smak på samtliga ostar, jag tog bara en tugga av varje, det räckte långt!) Mycket gott fruktbröd till. Dryck: Rödvinet ovan.

Pasjonsfruktkrem (var som en liten rulle av fromagetyp), Sabayone (i den såsen låg en oerhört delikat liten minimuffins!), marshmellows, appelsin. (det låg även lite “müsli” av desserkaraktär på fatet)

Michele Chiarlo Moscato De Asti Piemonte Italia 2009 (var ohyggligt gott till desserten!)

Mums!!!

Nitton muffins blev det av smeten, Leilas morots- och ingefäramuffins.

Toppad med icing gjord av smör, philadelphiaost, limeskal, vaniljpulver och florsocker.

Tänk ändå att man kan må så dåligt bara för att man lägger om kosten!

I går tog jag ut en kompdag för att jag helt enkelt inte orkade jobba. När jag la mig i måndags kunde jag inte somna på grund av hjärtklappningen, och sen sov jag jättedåligt. Det har känts jättejätteotäckt –  hjärtklappning ger både ångest och panik.

Men, har man hållit på i tre veckor (med LCHF) tar det kanske längre tid för kroppen att normalisera sig än ett par dagar (bröt i lördags). Pratade ändå med företagshälsovården och i dag togs blodtryck (115/65) och puls (90). Allt var som det skulle! Känner mig redan bättre, låg i går kväll och djupandades och hade mindre hjärtklappning.

Konstigt att talas så tyst om det här bland alla LCHF-frälsta!

För några år sen planterade vi i en krusbärsbuske för att det är så gott med krusbärssylt. Minns inte riktigt när – 2004, 2005?

Augusti 2007. Tre burkar. Något mindre än året innan (då jag tyvärr inte tog kort på burkarna). Svartvinbär med några bitar äpple (blev väldigt “chunky” och gott!).

Augusti 2008. Mera bär! Lade på ny jord under buskarna och gödslade.

Augusti 2009. Busken har gått helt bananas och producerade så många bär att jag blev chockad när jag började plocka. Det tog aldrig slut! 4,6 kilo bär! Det fanns säkert ett par deciliter kvar när jag till slut gick in, men då var jag så sönderstucken av taggar att det fick vara.

Mer än dubbelt så många bär på ett enda år! Det måste vara fjolårets jord+gödsel som gav resultat, för i år lade jag inte på något nytt. Men ändå. Det är bara en enda buske!

Krusbär är verkligen Nordens druva. När man lyfter på grenarna som inte ser ut att ha ett enda bär visar det sig att de hänger i klasar. Perfekta, orörda, vackra. Så himla kul! Man känner sig privilegierad.

Vi har en svartvinbärsbuske också, men de bären är mycket tristare tycker jag. I fjol fick fåglarna ta dem.

Efter tre veckor måste jag konstatera: Jag kan inte köra så kolhydratsnålt som LCHF är. Jag får hjärtklappning! De senaste dagarna har jag tagit 1000 mg magnesium/dygn, dagsbehovet för kvinnor är 280-300 mg. Ändå känner jag hur hela bröstkorgen liksom snörps ihop! Nu måste jag dra mig åt GI-hållet.

Kanske fungerar LCHF bra som viktminskning när man har fler kilo att gå ned än jag har (4–5, av rent kosmetiska skäl), kanske fungerar det bättre om man inte har lågt blodtryck som jag har, kanske skulle “övergångsbesvären” försvinna om jag härdade ut. Men tyvärr tycker jag att hjärtklappning/hopsnörpt bröstkorg snarare ökat än minskat ju längre jag hållit på.

Jag vet inte. Kanske har jag ätit för litet fet, för litet protein. Men jag inser nu att – jag vill inte ha ett så komplicerat förhållningssätt till mat! Jag såg det här LCHF-försöket som ett sätt att brya sommarens dåliga vanor med allt för mycket fika, glass, vin, nötter & popcorn så fort man tittar på film osv osv. Det var inte svårt att äta LCHF och det skulle inte vara svårt att fortsätta om det inte vore för detta med hjärtklappningen och “hopsnörpet” i bröstet! Men jag vill hellre känna att jag kan äta allting – men inte alltid. Så har jag alltid funkat hittills, och så har alltid mina medvetna viktminskningar funkat: Jag har “skärpt till mig”. Jag har ätit havregrynsgröt till frukost, jag har ätit äpplen till mellanmål, jag har skippat okynnesätandet vid tv:n osv.

MEN. En förändring som jag kan känna nu är att jag är 46 år och inne i klimakteriet. Klimakteriet är samlingsnamnet för hela hormonomställningen och inte bara själva menopausen (där är jag inte, även om jag märker att mina alltid så regelbundna menstruationer nu börjar komma med längre intervall), och det är väl känt att denna omställning även påverkar ämnesomsättning/vikt. Kanske är det så att jag vid 46 års ålder inte kan begära att jag ska ha exakt samma kropp som jag hade när jag var 42?

Tankar?

I dag mår jag mycket bättre. Skönt!

I går när jag kom hem från jobbet drack jag en liter (!) vatten mer eller mindre på stående fot. Tydligen binder kolhydrater vatten, så nu när jag snålar på dem (och samtidigt kissar så mycket…) så är det inte konstigt att man behöver mer vätska än vanligt. Har ändå inte känt mig speciellt törstig, men jag kände igen vissa symptom från de gånger jag fastat (längesen nu!) och inte druckit tillräckligt.

Somnade på typ 30 sekunder i går kväll trots att all hjärtklappning inte var borta. Men jag var trött! I dag mår jag som sagt mycket, mycket bättre: En god natts sömn, två magnesiumtabletter och mycket vatten gjorde underverk.

——

Hade tänkt hinna med mycket i dag men jag var tvungen att åka in fyra timmar tidigare till jobbet på grund av sjukdom. Jaha.

——

Upptäckte en död igelkottunge i trädgården i dag. Så synd! Jag misstänker nån av de tre katter som stryker omkring på vår gata. Håll reda på era katter, människor! Jag vill inte ha ert kattbajs, katthår och annat hos mig! Och låt igelkottarna vara i fred!

——

I morgon ska jag träna veckans andra styrketräningspass. Och så måste jag sy! Ligger långt efter i mina planer. Men nu är det så fint väder att det känns lite tokigt…

I dag är det femte dagen med LCHF, och för varje kväll/natt som gått har jag fått mer och mer hjärtklappning. Det har även känts som att hjärtat slår ovanligt hårt. När jag lägger mig på sidan i sängen känner jag hjärtslagen jättetydligt! Har även fått mera vadkramper (vilken jag dessutom med stigande ålder fått mer än när jag var yngre) och i natt fick jag även jättemycket myrkryp i ena benet. Höll på att bli tokig!

Funderade en massa. Hjärtflimmer? Kärlkramp? Begynnande infarkt? Men det mest troliga kändes som att det hade med kostomläggningen att göra. Och mycket riktigt, när jag letade på nätet visade det sig att massor av människor hade upplevt precis samma saker. För lite magnesium, tycks svaret vara, så nu har jag köpt kosttillskott och tagit min första tablett. Hoppas det vänder snabbt!

Tydligen är det inte ovanligt i inledningsfasen att kroppen gör sig av med vatten (jag har fått springa på toa var trettionde minut, typ!) och då försvinner också magnesium. Är det så det funkar så känns det som att tydligare förklaring än så kan jag inte få.

Det konstigaste av allt är att doktor Annika Dahlqvist, LCHF-fanatikernas översteprästinna, påstår att hon aldrig hört talas om hjärtklappning i samband med övergång till LCHF! Kollar man på nätet får man hur många träffar som helst.

Hur länge kommer jag att hålla på? Ingen aning! Varför började jag, jag som egentligen varit jätteskeptiskt inställd och hävdat att man kan äta allting men inte alltid? Vet inte! Eller jo: Jag vill gå ned några kilo och att skära ned på kolhydrater är en vedertagen väg att gå.

Magnesium, magnesium… Nu står mitt hopp till denna mineral!

Ingen är mer förvånad än jag, men jag har inlett ett försök med LCHF (låga kolhydrater, högt fett). Visserligen är jag bara inne på fjärde dagen, men i alla fall! Inget bröd, ris, potatis eller pasta, det är mina främsta riktmärken. Jag vill mest se om det funkar… Jag räknar inte kalorier eller andel protein i förhållande till fett eller nåt sånt alls.

Märkligt nog har jag ännu inte tappat de fem kilo som jag vill bli av med (ja, jag är lite ironisk!), men jag känner en klar skillnad i mage/tarm. Är inte alls uppblåst eller känner mig spänd eller liknande. 

Känner inget sockersug, men dricker mitt te med Hermesetas. Jag har ännu inte gått över till fanatikernas sida…

En annan positiv bieffekt är att jag haft med mig lunchlåda hemifrån tre dagar på raken, vilket aldrig har hänt tidigare!

Vi får se vad som händer och hur det går. Jag har i första hand tänkt se om detta har någon effekt på vikten, jag gör det inte som ett medvetet sätt att lägga om kosten för resten av livet. Jag är inte Annika Dahlqvist (än).

Så här såg surdegsgrunden ut innan jag började baka. Bubblig och syrlig:

Sen satte jag en rejäl deg som jäste fint och såg ut så här när den var klar:

Delade degen i fyra delar som blev så här maffiga:

Men sen skulle alltså de jästa bröden flyttas till en plåt som kom varm från ugnen, och då lyckades mina fingrar klämma ut den där fina luften. Så när de var färdiggräddade blev de bara så här:

Man skulle dessutom vända dem upp och ned (med skarven uppåt), så bara den manövern var riskfylld.

Min make (som ju är partisk) hävdar att det ändå blev jättegoda bröd, men… jag är skeptisk.

Jo, jag satte ju en surdeg. Och bakade. Och fotograferade alla olika stadier. Men – jag blev så besviken på slutresultatet att jag inte har någon lust att lägga ut några bilder.

Jag satte degen dag 1 och bakade dag 5. Jag hade ingen lust att låta brödet jäsa i den fullproppade kylen över natten utan det fick jäsa i rumstemperatur. Och jäste gjorde det! Men. När jag skulle flytta bröden från jäsningen till den ugnsvarma plåten, då pyste det ut mycket luft. Så bröden blev mycket kompaktare än de skulle vara. Plus att jag inte tyckte att de smakade nåt särskilt alls – kanske för att de inte fick 14-16 timmar på sig i kylen för att hinna utveckla alla surdegsaromer?

Inget roligt alls, kändes det.

Men. Jag har surdegsgrund sparad i frysen, så jag kan göra ett nytt försök.

För den som undrar så var det Olof Viktors ljusa bröd i Jan Hedhs bok Bröd som jag försökte mig på.

Hade jag verkligen ett liv innan jag skaffade Leilas bakbok? Det verkar inte så!

Nu har jag för första gången i mitt liv bakat madeleinekakor, dock inte med de klassiska snäckformade kakformarna för sådana har vi inte lyckats komma över. Dock står det i så gott som alla recept att man kan använda metallformar för mandelmusslor/muffins. Och det gjorde jag!

De blev fantastiskt goda. Satsen gav 15 kakor och jag skulle lätt kunna smälla i mig rubbet. 

Madeleinekakornas världsberömmelse kommer sig av Marcel Prousts franska mastodontverk På spaning efter den tid som flytt. Nej, jag har inte läst en enda rad av honom, varken på franska eller svenska. Så här skriver Wikipedia om madeleinekakorna:

“Madeleinekaka är ett bakverk (kaka) huvudsakligen bestående av ägg, socker och honung. Kakan gräddas i särskilda snäckformade “madeleineformar” och används ofta som tillbehör till desserter, till exempel glass.

Madeleinekakan har nått litterär berömmelse genom Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt där doften och smaken av en sådan kaka, doppad i lindblomste, återuppväcker huvudpersonens barndomsminnen i en central scen. Härigenom har madeleinekakan blivit en generell metafor för något som väcker minnen.”

Leilas kanelbullar med blåbär. De blev fruktansvärt goda! Fast stora. I receptet står det 24 bullar, men jag gjorde 30 stycken, och då blev ändå de flesta av dem jättestora. Måste ha större pappersformat nästa gång.

Tyvärr var det inte så många som kom på träffen i kväll, så jag hade inte behövt baka dubbel sats av Leilas cupcakes… men å andra sidan blev familjen glad när jag kom hem med mycket fikabröd! 

Cupcakesen finns i den här jätteläckra boken som jag köpte i somras. Leila toppar sina med icing gjord av philiadelphiaost, smör, florsocker och nåt mer som jag inte minns nu. Har inte jag gjort, men man kanske skulle testa…? Barnen skulle svimma av lycka, tror jag. Vilket tyder på att deras mor inte bakar så ofta som hon själv tycker att hon gör!

För övrigt kan jag säga att jag är väldigt nöjd med den nya datorn. Den är racersnabb. Det nya, platta tangentbordet är också en fröjd. Knapparna är så lätta att trycka ned att det nästan går för lätt. Skärmen är bra, men det tar ett tag innan man vänjer sig vid den mörka ytan. Ibland speglas det lite väl mycket i den… 

Sen finns det en inbyggd kamera som man kan larva sig mycket med. Se här:

Nä, om man skulle ta och öva lite på de där körlåtarna…?

I kväll är det träff med quiltgruppen och det är min tur att stå för fikat. Mycket, mycket viktigt! I ugnen står just nu andra omgången av de apelsinmuffins som jag ämnar ta med mig, och i ett par plastlådor ligger kakor (som jag bakade i går). Hoppas det får godkänt…

Sen borde jag verkligen titta på de nya körsångerna och så borde jag verkligen gå ut och ta en långpromenad i det vackra vädret. 

Men först: Muffins. (Leilas recept på cupcakes.)