Ett ungt par får sitt första barn. Men sonen drabbas av svår cancer och den lilla familjen bor i åtta månader på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den sista tiden är de i princip isolerade på barncanceravdelningen.

Till slut vinner sjukdomen och sonen dör när han är 1 år och 7 månader. Detta inträffar i april 2009.

Det värsta som kan hända föräldrar har alltså skett, men den tunga vägen tillbaka till ett normalt liv ska bli oerhört mycket tyngre att vandra eftersom det visar sig att Försäkringskassan tänker göra allt vad man kan för att slå en redan svag och utsatt till marken.

I samma ögonblick som sonen avlider avbryts föräldraledigheten för vård av allvarligt sjukt barn. Kuratorn på sjukhuset sjukanmäler mamman dagen efter att pojken har dött. Men det räcker inte. För att få rätt till sjukpenning de första 14 dagarna efter sonens död skulle mamman redan samma dag – eller senast dagen efter – personligen ha infunnit sig på arbetsförmedlingen och anmält sig som arbetssökande. Detta eftersom hon arbetat som inhoppare vid kommunen och nu räknas som arbetslös. Regler är som bekant regler och just Försäkringskassans tycks vara huggna i sten.

Mamman överklagar beslutet och får rätt i länsrätten (som dock är oenig i sitt beslut). I domen konstateras att det inte var rimligt att kräva att mamman dagen efter hennes son dött skulle ha anmält sig till arbetsförmedlingen.

Men Försäkringskassan ger sig inte och driver ärendet till kammarrätten.

I tisdags kom domen: Det blir ingen sjukpenning.

Kammarrätten skriver i domslutet att den har förståelse för att Sofie inte anmält sig dagen efter det att hennes son avlidit, ”men att det inte finns någon laglig möjlighet att medge sjukpenning för de första 14 dagarna. Detta eftersom det inte finns någon bestämmelse om undantag från reglerna ens i så här ömmande fall”.

– Vi är måna om att reglerna tillämpas lika och utan godtycke. Och eftersom det finns en tidigare regeringsrättsdom som har tydliga paralleller till det här ärendet, hade vi goda skäl att få det här prövat, säger försäkringsdirektör Birgitta Målsäter på Försäkringskassan till TT.

Man tar sig för pannan. Kan detta verkligen vara sant? Är detta Sverige 2010? Vad är det för stelbenta paragrafryttare som befolkar myndigheter och domstolar?

Tror Försäkringskassan att landet skulle skakas av upprörda ramaskrin för att det töjs på reglerna för en mamma som mist sitt enda barn?

Eller händer detta så oerhört ofta att om man låter en praxis utveckla sig så töms skattekistorna på alla pengar?

Riskerna för det verkar mikroskopiskt små.

–  Problemet är att sorg inte betraktas som sjukdom, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) till TT.

Därför bereds just nu en utredning som föreslår förändringar i systemet och Husmark Pehrsson tror att ett förslag kan komma under våren.

Gott så. Men hur detaljerad måste egentligen lagstiftningen vara i Försäkringskassans ögon? Vad händer om en mamma som mister sitt barn en torsdag när månen är i nedan inte orkar att gå tre varv baklänges runt arbetsförmedlingen?

Det som är så skrämmande i det här fallet är att enda förklaringen till varför sjukpenningen inte kunde betalas ut är att ”regler är regler och det finns inga undantag”.

Har våra myndigheter och domstolar och de som jobbar där verkligen blivit så likstela i sin tjänsteutövning att all form av medmänsklighet raderats ut?

Vem är egentligen betjänt av att regler efterföljs så bokstavstroget?

Varför kunde man inte bara ge mamman sjukpenning och sedan konstatera att reglerna måste göras om så att inte fler drabbas?

Man tar sig för pannan. Igen, igen och igen.

Den här veckan har solen skinit varje dag. Och det droppar från taken! Härligt.

På eftermiddagen (jag jobbar kväll) satt jag en halvtimme ute på altanen i en korgstol med en fleecefilt om benen och gonade mig. Det var så underbart! Fåglarna kvittrade som besatta och det gick inte att tänka på någonting än nuet. En övning i mindfullness utan att jag ens behövde försöka.

Efteråt kände jag mig klart mycket piggare och utvilad. En stund att minnas!

Vänern, Sveriges största sjö, är helt täckt av is.

SJ får inte fram sina tåg i tid eller så kommer de inte alls.

Runt om i landet rasar tak mest varenda dag på grund av allt för mycket snö.

Friluftsdagar i skidbackar skjuts på framtiden och ingen går ut utan mössa (utom 16-åriga tjejer som fixat med håret).

”Var är den där omtalade växthuseffekten när man som bäst behöver den?” undrar vi på Facebook och Twitter.

När man vrider om nyckeln i tändningslåset på morgonen känns det som att vinna på ett lotteri varje gång bilen startar. Hurra, det lyckades!

Men det är tungt att vrida om däcken …

Väder som avviker mot det normala har en förenande effekt på människor.

Det går liksom inte att undvika att prata om det och alla har en åsikt. Och det bästa av allt: Ingen kan skyllas för det! Man kan visserligen skälla på SJ och Banverket tills man blir blå i ansiktet, men det är ju inte deras fel att temperaturen kryper under minus 30 grader eller att snö och is belamrar spåren.

Mycket, mycket annat är deras fel, men inte vädret.

De flesta av oss vill gärna berätta om våra egna upplevelser av när vädret varit så där hårresande kallt eller varmt eller blåsigt eller blött eller torrt eller tryckande eller dimmigt eller alltihop på en gång.

Själv minns jag tydligt vintern 1986–87. I ÖP hade vi under flera veckor (minns jag det som) vinjetten ”Vargavintern” högst upp på sidorna som handlade om kylan och alla problem den förde med sig.

Jag kommer också ihåg att jag en kompis tyckte att det var en bra idé att gå på bio trots att det var minus 42 grader långt nere på stan (Storsjön bidrar ju alltid med några extra köldgrader). Vad det var för film har jag glömt.

Det första jag gjorde varje morgon så snart jag vaknat var jag att titta efter hur kallt det var. I en veckas tid låg kvicksilvret under 30-strecket i min termometer, men plötsligt en dag hade det krupit upp till minus 15. När jag klev ut ur huset för att gå till jobbet kändes det som att stiga rakt in i en ljummen vårdag.

Men vad tänkte Funäsdalsborna som klev utanför dörren 22 juli 1888 och 14 juli 1893 när det var 5 grader kallt? Möjligen att det kändes som en ljummen vårdag, men förmodligen helt utan den glädje som jag kände i januari 1987.

Då precis som nu verkar de flesta reagera på samma sätt när man måste gå mer än elva steg i kylan: Axlarna åker upp till öronen och man blir stel som en pinne. Oklart till vilken nytta, det känns inte som att man blir särskilt mycket varmare, men det är helt enkelt omöjligt att slappna av när det är riktigt kallt.

Bäst just nu:

• Den elektriska dynan under lakanet. Sätts på ungefär en halvtimme före sänggåendet för behaglig värme. Mmmmm!

• Fjärrvärmen som hann installeras innan vår 26 år gamla panna kastade in handduken för gott.

• Ångande varmt te i alla varianter, gärna Red Oolong, Studio 54 och Himlagott.

• Min äkta norska lusekofta som når till strax ovanför knäna (inhandlad i Geiranger för halva reapriset en sommar för många år sedan).

• Att det blir ljust så tidigt på morgnarna!

Varför har man en blogg om man inte skriver i den varje dag eller ens varannan? Ja, det undrar jag med. Vet bara att jag vill ha kvar det här stället för att skriva när andan faller på, och för att lägga ut bilder (mest på det jag sytt).

Jag har funnits på nätet i snart tolv år, och varje gång jag tar beslutet att dra mig tillbaka ångrar jag mig. Så. Här är jag. Ibland!

Det har inte blivit mycket skrivet här (bortsett från krönikorna) på grund av att det mesta varit upp- och nedvänt, men nu börjar jag hamna på rätt köl igen…

Vi har renoverat båda barnens rum nu. Fattas gardiner och lite andra textilier, men i stort sett är det klart. Tänker lägga ut lite bilder här senare.

Vinter-OS pågår som bäst i Vancouver. Det åks skidor på längden och tvären, skidskyttar skjuter både bom och träff och puckar går till icing. Det stånkas och stönas längs spår och banor men kanske allra mest framför tv-apparaterna.

Själv kan jag inte låta bli att tycka att många av sporterna känns väldigt konstruerade, och det gäller inte bara vinteridrotterna. Ta gång, till exempel: En sport som är som ett tyst skrik.

I puckelpist räcker det inte med att skidåkarna förstör knän, höfter och diverse andra kroppsdelar, de ska också utföra vinterakrobatik iförda bylsiga skidkläder. Det sker med ungefär samma grace som en pingvin på landbacken.

Vissa grenar verkar helt enkelt ha tillkommit efter att arrangörerna suttit och groggat litet för länge. Därför vill jag i all enkelhet tipsa om några andra områden som det borde gå att tävla i, områden som ligger litet närmare det verkliga livet:

1) Tvätta och sortera

Deltagarna får varsin tvättkorg med plagg som kräver både 30, 40 och 60 graders tvätt. Utmaningen är att inget ska krympa. Efter tvätt och torktumling ska allt sorteras, strykas och vikas ihop. Udda strumpor kan innebära diskning. Svarta och röda plagg som färgar av sig tillsätts i finalen. Handtvätt är utslags­givande. Pluspoäng för manglade lakan.

2) Garagestädning

Vad ska återvinnas och vad ska slängas? Vad ska sparas och vad kan säljas på Blocket? Hur förvaras vinterdäcken bäst och var ställer man cyklarna? Vilka verktyg ska hängas på väggen och vilka ska läggas i lådor? En lagtävling som sträcker sig över flera dagar. Det lag som får in mest pengar samt har utrymme nog att parkera en Nissan Micra när allt är klart vinner.

3) Middag mitt i veckan

Individuell tävling där varje deltagare kommer till ett kök med halvtomt kylskåp och igenfrostad frys. Efter startskottet har varje tävlande 40 minuter på sig att fixa middag för en tvåbarnsfamilj samt två kompisar till ungarna. Delmoment är att röja på diskbänken, tömma diskmaskinen samt duka bordet. Det är inte tillåtet att ringa efter pizza. Halvfabrikat är okej, dock inte pulvermos.

4) Utrusta barnen inför friluftsdag med skolan

En 15-årig pojke och en 11-årig flicka ska förses med skidor (längd och alpint + stavar), skridskor, svart sopsäck eller madrass, täckbyxor, jacka, vantar, mössa, sockar, hjälm, extravantar, extrasockar, extramössa, matsäck, busskort, laddad mobiltelefon samt skalade apelsiner i klyftor. Görs på tid och poängsätts efter hur väl kläder/utrustning passar. Bytesrätt gäller ej.

5) Köra bil hem från jobbet

Här gäller det att komma fortast hem utan att krocka eller meja ned gångtrafikanter. Att bryta mot trafikreglerna kan innebära diskning, men bara om domaren ser dig. Förutom att anpassa farten efter väglaget ska de tävlande även hitta den snabbaste vägen hem – en kortare sträcka kan ta längre tid på grund av trafikljus, farthinder och långa köer. Det är därför viktigt att deltagarna läser kartan ordentligt innan tävlingen börjar.

Till sist: Gamle Pierre de Coubertain hade fått allt om bakfoten: Det viktigaste i livet är inte att kämpa väl, utan att segra!

En 16-årig gymnasietjej går in i en skobutik i Östersund tillsammans med sin mamma. Väl där vill tjejen absolut inte prova de skor som mamman tycker verkar vara så bra nu på vintern.  Meningsutbytet dem emellan är litet oklart, men tydligen blir 16-åringen oerhört illa berörd över att mamman vill att hon ska ta på sig skor som hon absolut inte vill ha. Så illa berörd, faktiskt, att när de kommer ut ur affären (utan att ha handlat någonting) bara måste hon skrika åt sin mamma så det ekar över Stortorget:

– Jävla kärring!

Sedan hoppar hon på en buss till Frösön och åker hem till bästa kompisen för att sova över där.

Den 16-åriga tjejen var jag. Och det jag egentligen minns mest av hela den här historien är vad min kompis mamma sa, när hon fick förklarat för sig varför jag skulle sova över trots att det var mitt i veckan och skola nästa dag:

– Jaha? Och vem bryr sig om hur hennes mamma mår då?

Jag tyckte att det var en väldigt konstig sak att säga, och jag kände mig ganska förnärmad.

Vad som hände nästa dag, och vad mamma och jag till slut sa till varandra, har jag glömt.

Under åren som har gått, och i takt med att mina egna barn blivit tonåringar, har jag mer och mer gått över till andra sidan. Mödrarnas sida. I dag förstår jag så väl hur min kompis mamma menade när hon frågade hur min egen mamma kunde tänkas må efter att ha fått epitetet ”jävla kärring” kastat efter sig på ett så offentligt och spektakulärt sätt.

Bad jag någonsin min mamma om ursäkt? Jag minns inte, men jag skäms fortfarande. Och jag kan inte låta bli att undra: Varför gjorde inte mamma något?

Hade något av mina barn betett sig på samma vis mot mig i dag, då hade jag inte blivit god att tas med. Jag hade aldrig tillåtit dem att fly fältet på det där fega sättet, utan släpat hem i håret om så hade behövts (kanske inte bokstavligen).

Men kanske tyckte min mamma att det var skönt att slippa den där pubertetsstinna, uppkäftiga lilla besserwissern ett tag, vad vet jag.

Faktum är att jag som tonårsmamma är en helt annan person än den jag var som tonårsdotter. Det är inte ett dugg konstigt med det, men jag inbillade mig larvigt nog i många år att jag inte skulle behöva gå igenom samma typ av konflikter som jag och min mamma gjorde om jag själv fick en tonåring.

Jag har sparat alla mina dagböcker, jag har mitt tonårsjag väl bevarat i mitt inre, jag ”fattar” saker. Jag kände mig väl rustad.

Så urbota korkat.

En tonåring måste alltid bryta sig loss från sina föräldrar och stångas mot dem under tiden. Varför skulle jag vara ett undantag?

Ibland kan jag känna att hallå, jag har redan gjort den här resan.

Ibland kan jag känna att hallå, var inte så jävla kaxig, du är bara ett barn!

Ibland kan jag känna att hallå, väx inte upp så fort, låt mig ta din hand, kom ska jag hjälpa dig, kom ska jag göra allt jag kan för dig.

När min mamma dog för drygt fyra år hände något jag inte räknat med. Vår relation förenklades och jag började förstå henne på ett helt annat sätt. Mamma blev ribban för vad som var rätt och riktigt, måttstocken som jag alltid utgår ifrån.

Det hade jag aldrig kunnat ana den där vinterkvällen för så många år sedan.

Kanske kan vi trösta oss med det, vi tonårsmammor.

En dag kommer vi att bli förstådda.

Det börjar dra ihop sig inför sommarens stora kungliga bröllop (ja, jag tänker förstås på kronprinsessan och Daniel Westling – vem bryr sig egentligen om att lillsyrran Madeleine och Jonas Bergström också gifter sig?).

Själv gifte jag mig för snart 18 år sedan och har egentligen bara ett handfast råd att ge kronprinsessan: Håll fast i ringen! Annars kan det gå som det gick för mig.

Det här utspelade sig i mellandagarna 2001. Familjen hade som vanligt firat en tämligen stimmig julafton hemma hos oss tillsammans med föräldrar, svärföräldrar och andra släktingar.

I garaget stod svarta sopsäckar fullproppade med omslagspapper, tomma förpackningar och snören.

I vardagsrummet låg böcker och tidningar och julklappsspel och diverse småpryttlar i ett smärre ”jag orkar inte plocka undan det där just nu”-kaos.

I detta kaos slog maken och jag oss ned för att se en film. Städningen kunde gott och väl få vänta tills nästa dag, tyckte vi.

När jag ändå satt där i soffan passade jag på att smörja in fötterna med en maffig kräm som jag fått i julklapp. Men först tog jag av mig de fem guldringar som jag alltid bar (fördelade på fyra fingrar). Ringarna lade jag på bordet framför soffan, men när filmen var slut flyttade jag dem till vitrinskåpet i stället.

Det gick ett par dagar och jag skulle sätta på mig ringarna igen. Men ovanpå vitrinskåpet låg bara fyra ringar, inte fem. Vigselringen med de fem briljanterna var borta.

Jag vet inte hur ni gör när ni inte hittar saker på de ställen där ni är absolut säkra på att ni lagt dem, men jag blir litet dum i huvudet. Jag springer fram och tillbaka och i cirklar och tittar två och fem och tio gånger på fläcken där saken borde ligga men inte ligger. Den dyker ändå aldrig upp.

Nu var det ju inte vilken sak som helst som var borta. Det var min vigselring. Vigselring! Var jag ens gift längre?

Vi drog fram vitrinskåpet säkert fem gånger. Lyste med ficklampa. Ingen ring.

Vi tog bort alla dynorna i sofforna, vi lyfte på mattan, vi drog fram vitrinskåpet en gång till.

Ingen ring.

Jag tog påsen ur dammsugaren och gick igenom det läbbiga innehållet, men ingen ring.

Vi gick igenom de svarta sopsäckarna, vi gick igenom hushållssoporna (har ni någon aning om hur många värmeljus en normalfamilj slänger i soporna under julhelgen?), vi gick igenom fickor, vi pratade strängt med barnen, vi drog fram vitrinskåpet för tusende gången men inte heller nu hittade vi ringen som träddes på mitt finger 22 augusti 1992.

Vi pratade med en bekant som sades vara synsk, och hon trodde att ringen låg till höger på diskbänken. Det gjorde den inte – men jag hade lagt en annan ring där bara någon dag tidigare. Den hade jag dock inte sedan tappat bort utan lagt ordentligt i mitt smyckeskrin.

Till slut ringde jag vårt försäkringsbolag, och tvärt emot vad jag hade trott visade det sig att man visst kunde få ersättning för en borttappad vigselring. Min modell tillverkades fortfarande av juveleraren, och efter några veckor kunde jag hämta ut en ny ring som var precis som den gamla (fast mycket blankare). Jag var fortfarande gift.

Den gamla ringen hittade vi aldrig, trots att folk påstår att ”guld kommer alltid igen”.

För inte så länge sedan drömde jag att vi hittade ringen bakom spisen, så då var vi förstås tvungna att dra fram den för att kolla, men nej. Jag var ingen sanndrömmare. Någonstans hamnade ringen den där julen för nio år sedan, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få reda på vart.

Så därför, Victoria, vill jag bara säga:

Bestäm en plats där du alltid lägger ringen när du tar av dig den, och håll sedan koll på den!

• Börjar äntligen bli fri från den förkylning som greppat mig i över en vecka. Skönt!

• Det är dags att renovera barnens rum igen. I morgon ska vi tapetsera hos Simon (ja, maken gör det, själv står jag kanske bredvid och ropar heja, heja). Vi har skaffat en nättare bäddsoffa/fåtölj som passar bra när kompisar sover över och när man spelar tv-spel. Båda barnen får dessutom nya platt-tv-apparater! Märtas rum kommer sedan, men där har vi stora brydderier när det gäller klädförvaring och lite annat, så där vet jag inte hur det blir än. Klart är i alla fall att hennes 96 miljoner affischer som täcker både väggar och snedtak ska bort.

• Badrummet uppe måste också renoveras. Bort med bastun som vi ändå aldrig använder, och in med fräsch duschhörna (ej kabin – vi har snedtak).

• Har inte kommit igång så bra med träningen på grund av förkylningen och litet annat. Men nu… måste jag!!

• Vi har en köldknäpp igen. Jag är så less! Jag vill ha vår nu! Okej, jag vet att det är fåfäng förhoppning den här tiden på året, men man kan väl få drömma?

• Har köpt en massa tyg från USA och har så smått börjat på ett projekt.

• Är sugen på Apples iPad, men tycker det verkar mesigt att den inte har stöd för multitasking eller flash. Hallå? Deras bookstore och e-boksläsare verkar bra, men e-ink är visst vilsammare för ögonen istället för bakgrundsbelysta skärmar. Kan det vara så att jag måste vänta tills generation två kommer med uppdaterade funktioner? Ynk!

• Sov fruktansvärt dåligt två nätter i rad den här veckan. Det finns inget värre! Man ligger i sängen och får panik, till slut känns det som man är färdig att skjuta sig själv. Hoppas, hoppas att det rättat till sig nu…

Knappt hade man hunnit lära sig att 00-talets år skulle uttalas tjugohundraett, tjugohundratvå och inte tvåtusenett, tvåtusentvå, innan det rasslade till i almanackan och vi gick in i det nya millenniets 10-tal. Vi har alltså landat i tjugohundratio (inte tvåtusentio).

Språkvårdare och en rad andra myndighetspersoner vill att vi förhåller oss till tjugohundratalet på samma sätt som vi gjorde med seklerna dessförinnan. Det har visst att göra med att om vi pratar om tvåtusentalet så inkluderar det alla de tusen år (2000–2999) som börjar med tvåtusen, och inte bara de första hundra åren (2000–2099).

Det blir lite svårare i text – där måste läsaren förstå av sammanhanget om det är tjugohundratalet som avses med 2000-talet eller tvåtusentalet.

Det här är väl inga större konstigheter egentligen. När blev Jämtland svenskt? Vid freden i Brömsebro sextonhundrafyrtiofem. Vi säger inte ettusensexhundrafyrtiofem.

Fast … När stod slaget vid Hastings? Tusensextiosex, brukar vi väl säga, va? Inte tiohundrasextiosex.  Och pratar vi om tusentalet avser vi oftast de första tusen åren (0–999), inte år 1000–1999. Fast tänkte jag efter betyder nog tusentalet mest 1000–1009. Sedan börjar elvahundratalet (trots att vi lagt det bakom oss för ganska länge sedan).

Ursäkta mig, men jag blir litet yr i huvudet just nu. Det här med konsekvens är inte lätt!

Men nu är det alltså 2010 som gäller och plötsligt en dag fick jag höra vår statsminister uttala sig i tv-rutan. Vad det gällde har jag glömt, men jag minns klart och tydligt att han uttalade det nya året tjugotio.

Tjugotio! Om någon frågar när han är född, svarar han nittonsextiofem då? Det tror jag knappast (trots att det är sant – vi har alltså en statsminister som är två år yngre än jag är). Att säga tjugotio i stället för tjugohundratio tyder på två saker: Dels ett inflytande av ekonomer och tjänstemän vars byråkratprosa ofta peppras med uttryck som ”kilokronor” när man pratar om tusen kronor, dels det engelska sättet att uttala år – nineteen sixtyfive heter det utan att hundra behöver nämnas.

Själv ryser jag lätt av obehag när jag hör uttrycket tjugotio. Det låter som när barn som nyss lärt sig räkna inte vet att bortom tjugo kommer trettio. Det är för övrigt inte ovanligt att 20-åringar tror att livet tar slut vid 30, men de har lika fel de.

•••

Att kalla fastigheten i hörnet av Prästgatan-Biblioteksgatan för Lindexhuset är fullt förståeligt, men jag tycker nog att det förminskar huset en aning. När huset var nytt i början av förra seklet hette det Centralpalatset, och kanske klingar det litet väl grandiost i dag, men … Lindexhuset? Jag har alls inget emot butiken, men själva fastigheten och dess historia är så mycket mer än bara Lindex. Inte minst för de människor som bodde där före branden och kallar huset rätt och slätt: Hem.

Prick klockan 18.15 på nyårsaftonen blev det mörkt i hela vårt hus och på hela vår gata och i hela vårt område i Torvalla där vi bor.

Det skedde i precis det ögonblick när Luigi hoppade upp på samma hylla som Mario i tv-spelet och julklappen ”New Super Mario Bros” för Wii. Förmodligen hade det inget som helst samband med varandra, men vad vet man?

Asch, strömavbrott har man väl varit med om förut, det kan vara litet mysigt att sitta med tända stearinljus och tänka på hur det var förr i världen innan det fanns el eller fotogen. Ett strömavbrott i Östersund brukar inte vara så långvarigt, annat är det för stackarna som bor i någon avkrok på landet.

Men där bedrog vi oss. När klockan blev 19.45 och vi hade ställt in oss på att se ”Grevinnan och betjänten” för sjuhundrafemtielfte gången, hade vi fortfarande inte fått tillbaka strömmen.

Men hallå, hur svårt kan det vara? undrade vi som inte gick 4-årig teknisk och blev gymnasieingenjörer och följaktligen inte hade en aning om någonting.

Vi plockade fram ett gammalt Trivial Pursuit-spel ur garderoben. I stearinljusets sken var det stundtals svårt att se skillnad mellan de blå och gröna plupparna, men det gick att läsa frågorna i alla fall. Jag vann och det var ju det viktigaste.

Tiden sniglade sig fram. I stället för att vänta på tolvslaget tog vi de raketer vi köpt och knallade ut för att bränna av dem. Till det behövs ju ingen ström. Pang och poff, oj, vad vackert!

Sedan gick vi hem längs vår mörka gata till vårt mörka hus (det var i och för sig inte helt becksvart ute eftersom fullmånen tittade fram bakom molnen) och tände stearinljusen igen.

Nu började innetemperaturen sjunka och det var inte riktigt lika mysigt längre med stearinljus.

Men skam den som ger sig! Ur bokhyllan plockade jag fram Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år” och läste högt några kortare bitar för maken och sonen som kurade under ett täcke i vardagsrumssoffan (dottern som hellre skulle dö än att vara hemma på nyårsafton var borta på fest). Jag kände mig svårt kulturell och tyckte mig ana Charles Dickens närvaro.

Via mobilen kunde jag på ÖP:s hemsida läsa att en transformator gått sönder och måste bytas ut. Vid 22.30-tiden borde strömmen vara tillbaka, försäkrade en representant för Jämtkraft. Skönt! Sonen, som har känsla för traditioner, ville gärna se Jan Malmsjö i tv dramatiskt deklamera ”rrrrring, klocka, rrrring i bistra nyårsnatten”, och skåla i kolsyrad äppeldryck av ciderkaraktär.

Men icke sade Nicke. Att byta en transformator är inget man gör i en handvändning, förstod vi, och noterade att temperaturen sjunkit till 18 grader. Ute var det drygt 10 minus. Jag bytte klänningen mot fleeceställ och raggsockar och virade in mig i en filt. Gott så. Men hur skulle vi göra med själva tolvslaget? Tv var ju inte att tänka på, och en batteridriven radio fanns inte att uppbåda.

Men, eftersom vi lever i den modernaste av världar, kom vi på att makens bärbara dator faktiskt var laddad och utrustad med mobilt bredband. Tack vare Sveriges Radios webbsändningar kunde vi lyssna till traditionsenligt orgelspel, skådespelerskan Kristina Adolphson som läste Esaias Tegnérs ”Det eviga”, tolvslaget (oklart vilka klockor) samt Stenhammars ”Sverige” med Radiokören.

Det var riktigt, riktigt högtidligt!

Genom fönstren såg vi fyrverkerierna blomma ut i alla väderstreck. Sedan skålade vi i den kolsyrade äppeldrycken av ciderkaraktär och gick och lade oss, bara för att tvingas kliva upp igen klockan halv två när strömmen kom tillbaka och släcka alla lampor som vi glömt att vi hade tänt.

Men vid det laget var det en kär syssla.

Vad är det för vän liten 12-åring som strax ska gå och lägga sig? Nej, nej. Det är det världsvana 17-åringen Kicki som sitter på ett hotellrum i England och nyss har inlett sommarens tågluff. Lägg märke till ryggsäcken som tronar så ståtligt i bildens förgrund.

Ack ja, ack ja!

Vi har köpt en skanner som klarar av att läsa in såväl negativ som dia och vanliga papperskort. Bilden här ovan är tagen sommaren 1980 och finns inte insatt i mitt fotoalbum. Faktum är att när jag såg negativet i går kändes det som första gången jag såg bilden över huvud taget! Förmodligen tyckte mitt 17-årsjag att bilden var förskräcklig och jag såg hemsk ut, så därför sket jag i att betala för papperskopian. Men negativen finns ordningssamt insatta i en pärm, och där hittade jag bilden.

Ack ja!

Det är så jädra typiskt. Denna vecka började lite shaky men blev bättre och bättre. Tränade i onsdags och hade tänkt träna i dag, men vad händer? I går fick jag ont i huvudet vid fyratiden och det gick aldrig riktigt över trots två alvedon och en voltaren. I dag känner jag mig småfebrig och förkyld.

Piss! Skit! Jag vill ju komma igång på riktigt med mitt nya liv!

Har dock kunnat uträtta lite arbete vid datorn. Jag beställde de där tygerna som jag skrev om för ett tag sedan (fast det understa var slut), till en bonad med Shakespeares sonnet nr 18 broderad, så nu har jag forskat lite efter hur man verkligen skrev på 1600-talet. Använde man verkligen långa s överallt? Nej, bara i början och i mitten av ord, inte på slutet, visar det sig. Och bruket av genitivapostrof var inte alls fixerat – det blev det först på 1700-talet. Hittade (på Wikipedia, förstås) en avbildning av den tryckta versionen av Shall I compare thee från 1609, och så som den är stavad kommer jag att stava – om jag verkligen gör den där bonaden!

Lägg märke till att ordet summer är stavat både med u och o i samma dikt. Och att man använde u och v lite hur man ville. Jag har här använt bokstaven f där långa s ska användas (ungefär så ser det ut på den där sidan från 1609):

Shall I compare thee to a Summers day?

Thou art more louely and more temperate:

Rough windes do fhake the darling buds of Maie,

And Sommers leafe hath all too fhort a date:

Sometime too hot the eye of heauen fhines,

And often is his gold complexion dimm’d,

And euery faire from faire fome-time declines,

By chance, or natures changing courfe vntrimm’d;

But thy eternall Sommer fhall not fade,

Nor loofe poffeffion of that faire thou ow’ft,

Nor fhall death brag thou wandr’ft in his fhade,

When in eternal lines to time thou grow’ft;

So long as men can breath, or eyes can see,

So long liues this, and this giues life to thee.

• Är trött som en jävla tok. Det tar sån evinnerlig tid för mig att somna! Ligger och tänker alldeles för mycket – saker jag vill sy, krönikor att skriva, bröd jag vill baka… Har nu köpt Valeriana forte och hoppas att det funkar.

• Fick the monthly i dag efter typ en veckas överjävlig PMS. Hate it!

• Styrketränade bara en gång förra veckan, nu måste det bli två. Bara inte i dag!

• Har skrivit klart lördagens krönika och är sååå nöjd med det.

• Väntar på två eller tre olika tygbeställningar samt två bokbeställningar från Adlibris. Vill ha. Nu!

Äntligen har vi fått fjärrvärme installerat i huset! Vår panna, original från 1986, sjöng verkligen på sista versen. Värmen kom aldrig upp i mer än 19 grader nu när det var så kallt ute, och varmvattnet krånglade.

Vår tvättstuga är sannerligen inte stor, men känns i alla fall något större nu sedan pannan försvann.

Fjärrvärmen är det lilla vita skåpet på väggen längst bort till höger – ovanpå det ska en annan mojäng monteras som sköter ventilation och värmeåtervinning (de två stora rören som hänger ned från taket hör till det). Killen från Autovent (?) kallade det för en “pingvin” – mycket intressant. Förhoppningsvis blir det klart nästa vecka.

Innan vi köpte det här huset 1998 (hur kan det vara möjligt? Snart tolv år sen!!) funderade vi på att bygga. Tvättstugan i husmodellen vi tittade på var betydligt större än i vårt hus, och man kunde utan problem ställa en strykbräda längs rummets kortsida. Det kan man faktiskt göra nu sedan gamla pannan togs bort!

Fast då måste strykbrädan stå alldeles intill väggen till vänster, och det blir lite krångligt eftersom det nästan alltid hänger tvätt på torkställningen.

Men jag vet att jag inte ska gnälla på tvättstygan – min väninna som bor i England är grymt avundsjuk eftersom “utility room” inte är något man ska räkna med finns i engelska hus.

Nu sedan pannan är borta får vi plats för lite fler krokar på väggarna och kan t ex hänga upp moppar osv.

Jag vet att jag verkligen är nere på en nördigt låg nivå nu, men så här ser det nu ut under fjärrvärmeanläggningen (där alltså pannan stod förut). En perfekt plats för dammsugare och verktygslåda!

Några (eller alla) kopparrör ska få isolering utvändigt eftersom de blir rejält varma.