Just nu pågår SM-veckan för fullt här i Östersund. Nu ska det tävlas i squash och styrkelyft, men även mer exotiska grenar som skeleton och X-Trial. Det senare är för övrigt inte ett tv-spel, fast man kan tro det på namnet, utan en tävling där motorcyklar kör över konstgjorda hinder.
Här har man sneglat en del på Pippi Långstrump och hennes inte-nudda-golvet-lek, eftersom det gäller för förarna att sätta ned fötterna minst antal gånger för att knipa förstaplatsen.

Skeleton är en helt vettlös gren, där deltagarna slänger sig på mage på vad som ser ut som en mycket hård liten pulka, för att därefter, med huvudet först, svischa nedför en rodelbana. I kortbane-SM hinner man upp i omkring 80 kilometer i timmen. Detta görs alltså frivilligt! Men, deltagarna har ju hjälm på sig, så det ska säkert gå bra …
Även om arrangörerna av SM-veckan säkert har gjort ett gediget arbete (det vill säga jobbat så att svetten lackat), är det ändå några grenar jag saknar. Nämligen de här:

Utse ny partiordförande för Socialdemokraterna
En blandning av hela havet stormar samt thaiboxning. Kvinnliga deltagare måste gå igenom ett särskilt moment när de passerar den mixade zonen – där står nämligen författaren och kulturelle mångsysslaren Jens Ganman och bedömer vem som har starkast kåtsug i blicken. Hans röst kan bli utslagsgivande, men betonggråa män i 55-60-årsåldern brukar inte ha något att frukta i denna gren. Spelet är avgjort redan innan startsignalen ljuder.

Snöröjning med liten traktor
Deltagarna förses med varsin rejäl plasttraktor från Barnens Hus. Rejäla doningar, inget billigt krafs, men visst är det en utmaning att få parkeringen i Lillänge ren på kortast tid när skopan bara rymmer 5 liter! Ett försvårande moment är att kommunledningen inte släpper iväg de tävlande förrän det fallit minst två decimeter snö.

Vindkraft och vargar
Lagen består av de mest envetna motståndarna till bägge före­teelserna. Kan man på ett smidigt sätt göra sig av med båda? Det är ju egentligen så självklart, vad ska ett län på 49 443 kvadratkilometer (Sveriges tredje största) och 126 330 invånare med fula snurror och vassa tänder till? Vi behöver så väl all yta vi kan få! En sann jamt ska överallt kunna skåda ut i fjärran utan att något stör i horisonten, och därefter kunna släppa sin jakthund lös. Det kan ju finnas en lämmel från i fjol som ännu rör på sig.
I finalen möter motståndarna ett professionellt sammansatt lag med före­språkare från såväl Naturskyddsföreningen som jordbruksdepartementet och Svensk Vindenergi. Den deltagare som fortfarande står på benen när matchen är slut har vunnit ett eget litet kärnkraftverk för familjebruk som ledigt ryms under en carport.

Regionfrågan
Avgörs som traditionell rövkrok. Regionrådet Robert Uitto (S) och hans team ställer upp i hemvävda, grön-vit-blå tävlingsdräkter. Grenen måste dock utgå på grund av ointresse, eftersom laget bara kan tävla med sig självt.

Traditionell pajkastning
LCHF-anhängare, representanter från Viktväktarna, tjänstemän från Livsmedelsverket samt läkare från diverse håll och kanter, kastar gräddstinna bakelser i ansiktet på varandra, samt smörpaket som fått mjukna i rumstemperatur i minst åtta timmar. Enväldig domare är matambassadör Fia Gulliksson, som efteråt kokar ihop en mustig gryta av ammunitionen samt ostar från Skärvången och korv från Änge.

Väl mött på tävlingsarenorna!

Så här i början av ett nytt år kan det kännas som att man har en helt tom agenda framför sig, men tänker man efter i två minuter visar det sig att det finns en massa frågor från i fjol som man fortfarande måste tampas med. Till exempel de här:

• Varför blir det köbildning från alla håll när man ska köra igenom Fyrvallarondellen på morgonen?

• Varför kan inte Håkan Juholt (S) öppna munnen utan att hel koloni grodor hoppar ut varje gång?

• Vad är det egentligen som Malena Ernman sjunger i refrängen på ”La voix”?

• Hur har barnen hunnit bli så stora medan man själv inte har förändrats ett dugg?

• Föddes Carl Bildt (M) sådär avmätt och överlägset självgod, eller har han tagit teaterlektioner?

• Varför är det så svårt att lära sig nya fyrsiffriga pin-koder när man utan problem fortfarande kan rabbla telefonnumren till alla klasskompisar som man hade i 4:an?

• Stämmer det fortfarande att alla pensionärer gillar dragspel och går och lägger sig direkt efter ”Rapport”?

• Kom hönan före ägget?

• Varför tror filmbolagen att vi inte vill gå och se en film som heter ”En farlig metod” men gärna ”A dangerous method”?

• Hur många gånger måste man be en tonåring att tömma diskmaskinen innan han/hon äntligen gör det?
• Om universum är så ofantligt stort att det aldrig tar slut och dessutom fortsätter att växa hela tiden, hur kan det då komma sig att byggstenarna är så små att man inte kan se dem med blotta ögat?

• Varför blir grädden fluffig när man vispar den?

• Om Östersunds kommun är måna om medborgarnas väl och ve, varför släcker de då ned gatubelysningen i mörka områden, och låter så mycket snö ligga kvar på gatorna att det nästan är omöjligt för två bilar att mötas?

• Varför är livet så fyllt av antingen eller i stället för både och?

• Varför påstår kosmetikabolagen i sina annonser för mascaror att man nu ”kan få de fransar man alltid drömt om”, när det är helt uppenbart att drömfransarna på bilden är 1) lösögonfransar samt 2) digitalt förbättrade i datorn och inte alls resultatet av någon mascara?

• Varför är glass så gott?

• Varför kan man inte spela in ett annat tv-program än det man tittar på när man har digitalbox?

• Varför blir man oftare omkörd när man kör en Nissan Micra än när man kör en VW Passat, oavsett vilken hastighet man håller?

• Varför kan folk omöjligen lära sig att skilja mellan apostrof (’) och accent (` och ´)?

• Varför känns det som att det är ens plikt att fynda på mellandagsrean trots att man inte behöver en enda pryl till?

• Om jag hade bott i Stöde, hade jag då varit hemma nu?
• Varför ler nya Centerledaren Annie Lööf så brett hela tiden, oavsett vad hon pratar om?

• Varför tror människor på fullt allvar att de ska få precis vad de vill, bara de vill det tillräckligt mycket och kallar det för affirmation?

• Varför gnäller folk så mycket?

• Varför är det helt omöjligt att erkänna att man låg och sov när man väcks av ett telefonsamtal, oavsett vilken tid på dygnet det är?

• Varför händer ingenting med Centralpalatset?

• Vad gör egentligen Agnetha Fältskog nu för tiden?

• Varför är det knappt en enda människa som håller hastighetsbegränsningarna på E 14 mellan Torvalla och Lillängerondellen utan kör som det vore en tävling på liv och död?

• Hur länge kommer Facebook att kännas angeläget?

• Är det egentligen någon idé att pensionsspara?

• Varför ser varje ny regering det som sin självklara plikt att byta betygssystem i skolan?

Den som har svaren på allt det här får gärna mejla mig!

Hösten 2010 sydde jag en väska av Harris tweed som jag blev så nöjd med. Läs mer om den här. Det blev en bit tweed över, och nu när julen tog slut kände jag att det var dags att ta itu med den. Jag kunde ju inte fortsätta använda min julhandväska! Folk skulle skratta och peka finger…

I alla fall: Ändå sedan jag började sy egna handväskor har det varit väldigt angeläget för mig att sy väskor med en riktig, platt botten med väskfötter, en väska som kan stå på egna ben, så att säga. Men nu kände jag att - fuck that shit! Nu ville jag ha en slankare väska, en lite elegantare, mindre fyrkantig sak. I höstas (när mina egna väskor var på utställning på Länsbiblioteket) använde jag min väska från Longchamp som jag köpte i Paris 2006. Den har formen som jag var ute efter nu, men saknar helt fickor (har bara en avdelare i mitten som gör att väskan har två “fack”) och har ingen rundning i botten för att skapa utrymme.

Alltså gjorde jag en egen väska med fack och fejkbotten! Snodde själva ytterformen från Longchamp genom att helt enkelt rita av den. Gjorde sedan eget mönster, hoppade över blixtlås men lade till lock att stänga med. Så här blev det - och jag måste säga att jag är otroligt nöjd!

Jag har länge lekt med tanken att dekorera en väska med ett egetritat mönster. Den här psykedeliska tribaltatueringen ritade jag i mindre skala, drog sedan upp den kopieringsapparat och applicerade i linne på tweeden. Linne + tweed = passar bra ihop. Jag hade sån himla tur att jag hade linne i orange hemma - färgen passade perfekt med den orangea randen i tweeden.

För att få lite mera utrymme i botten klippte jag ut kilar som sedan syddes ihop. Enkelt men bra knep. En liten kil goes a long way.

Jag använde ett Kaffe Fassett-tyg i samma serie som till förra tweedväskan, men det här är varmare och går egentligen ännu bättre ihop med tweeden än det kallare i rosa/blått. Himla roligt att jag hade likadana tyger i olika färgställning! Det gör att den här väskan verkligen känns som en vidareutveckling av den förra, en Harris tweed 2.0. Jag har sytt fickor på samma sätt som jag brukar i mina väskor.

Fickan med dragkedja blev inte stor eftersom det här är en ganska liten väska, men det är ändå bra att ha något som skyddar t ex lösa plåster, värktabletter och ett läppstift.

Det sitter en hälla i båda sidsömmarna. Här har jag en penna, i den andra kan jag t ex fästa ett mobilfodral med karbinhake.

Den lila börsen och korthållaren är från La Bagagerie i Paris. Köpte hösten 2010. Passar ju très bien till väskan, n’est-ce pas?

Locket utfällt mot baksidan. Stängs med magnetlås. Jag formade locket efter applikationens form och var länge ganska tveksam till om det skulle bli bra, men nu är jag skitnöjd. Väskans öppning är lätt rundad, vilket gjorde det lite trixigare att få locket snyggt än om det bara varit raka kanter.

Axelremmen är gjord av det fina ylletyget jag använde till julväskan (kostade över 300 kr/m). Funderade jättelänge på vilken söm och tråd jag skulle använda, och testade in absurdum. Till slut blev det så här - no fuss, typ. Älskar de här rejäla karbinhakarna! Really chunky. Ger väskan ett proffsigt intryck. Och öljetter är en sömmerskas bästa vän…

Den här gången sydde jag fast etiketten med en tråd som går i tweedens färg, inte etikettens. Kändes lite uppkäftigare. Gjorde samma med min egen etikett på insidan.

Ibland får jag frågan hur lång tid det tar för mig att sy en väska, men jag har aldrig kunnat svara på det. Jag vet i alla fall att den här väskan tog extra lång tid, helt enkelt för att jag själv gjorde allting från skratch - ritade egna mönster, funderade ut olika lösningar. Det blir mycket som ska testas, och då tar det längre tid. Men jag måste säga att den här väskan är bland det roligaste jag har sytt! Kände mig oerhört kreativ, mycket tillfredsställande. Jag är supernöjd med själva formen - den är nästan ännu snyggare än Longchamporiginalet. Och jag är supernöjd med de förbättringar jag gjorde (fickorna och fejkbotten). Och jag är supernöjd med att göra en väska som inte är inte mindre helvete att vränga rätt (när utsidan ska dras genom fodret)!

Det har tidigare varit viktigt för mig att ha en väska där jag utan problem kan lägga ned t ex en dvd eller en bok, men ska jag vara ärlig är det sällan jag har behov av det. Då är det skönare att ha en väska som inte tar någon nämnvärd plats när jag bär den, en som utan problem rymmer mina “essentials” men inte så värst mycket mer.

Känner mig redan sugen på att sy den här modellen flera gånger till! En till våren och en till sommaren? Vill gärna testa att göra en som stängs med blixtlås (utan lock). Vill testa flera applikationer, fler utsmyckningar osv. Watch this space!

Det här årets sista krönika inleds med en ursäkt. Förlåt!
Jag hade fel! Fråga 7 i julaftonens lilla frågesport på den här sidan löd: ”En av följande personer har inte varit julvärd i SVT på julafton. Vem?  1) Ernst Kirchsteiger. x) Arne Weise.
2) Bengt Feldreich.”
Där hade jag tänkt att alternativ 2 skulle vara det rätta, men som flera tävlande påpekat har faktiskt även herr Feldreich varit julvärd! Detta under åren 1959–1971.
Jag var bara 8 år 1971 och har inget som helst minne av vad jag såg på tv då, för att inte tala om åren 1959–1962, då jag ännu icke var född, men det gör ju inte att det som var fel blir rätt. Därför utgår fråga 7 ur tävlingen. Svaren ska vara inne senast tisdag 10 januari. Vinnare och rätta svar publiceras 14 januari, och det är fortfarande en triss i Trisslotter som utgör priset.

Sådär. Nu vänder vi, som man säger, ett blad och ser framåt. Jag har pratat med min familj (dock inte drottningen) och vi lämnar det bakomflutna framför oss, som man så finurligt uttrycker det i filmen ”Lejonkungen”.
För säkerhets skull vill jag tillägga att kungen inte haft någon som helst vetskap varken om den här krönikan eller den förra, och verkligen inte att Bengt Feldreich var julvärd 1959–1971.
Ingen av kungens vänner heller.
Möjligen vet Aje Philipson att det snart kommer att serveras lättklädda kaffeflickor på anrika Brinkeboda i Mörsil, men det är högst osäkert hur det blir med kaffet. Anders Lettström förnekar att han frågat kungen om detta. Ägaren Dragan Bratic vill locka skidturister från Åre med striptease, men kungens stuga ligger som bekant i Storlien, och det är ju två helt vitt skilda orter!

Jag har funderat på att bege mig ut på en landsomfattande förlåt-mig-turné, men jag känner ändå mycket starkt att jag har redaktionens fulla stöd i ryggen, och även valberedningens, så därför ställer jag in turnén. En inställd turné är ju också en turné.
När jag först kom på idén att jag skulle ha en frågetävling på den här sidan, var jag mig själv inte nådig, utan levererade beska besked: ”Oj! Jag är inte klok. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad. Jag har inte en personlighet som passar för att göra en tävling. Jag vet det. Jag känner mig själv väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt. Jag inser min begränsning.”

Nej, politiken ska jag inte satsa på 2012. I stället tänker jag ”gå all in” (oerhört populärt uttryck under 2011) på finansmarknaden. Bankvärlden lockar! Jag satsar allt på ett kort och siktar på att bli bankdirektör.
I dag bor jag i ett litet skithus i Torvalla på ungefär 155 kvadratmeter, men vad är väl det? Så här svarade ju Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos på frågan om varför bankens vd Christian Clausen får en 265 kvadratmeter stor paradvåning: ”Människor behöver faktiskt bo. 250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör, men Christian leder faktiskt Europas femte största bank.”
Ja, 265 kvadratmeter låter faktiskt mycket, men det är bara för att jag har fel perspektiv. När jag blivit bankdirektör kommer det att kännas helt rätt med höga bonusar och fantasilöner trots att världsekonomin är på väg att spolas ned i toaletten.
Folk har fått för sig att bankdirektörer och Caremachefer skulle vara någon sorts noblare, ädlare människor som blott har Samhällets Bästa för ögonen, men inget kunde vara mer fel. De är bara simpla roffare i raffigare kläder.
Om ni vänder på perspektivet kommer ni att se att vägning av kisstunga blöjor är en briljant idé! Det är nämligen inte lönsamt att centrifugera blöjorna och sedan sälja urinen som ekologiskt gödsel om inte blöjorna väger minst 3,8 kilo, se.

Kungens vän Anders Lettström förnekar oerhört bestämt att han någon gång, under några som helst omständigheter, skulle ha sett kungen i blöjor. Möjligen böljor. Däremot har han sett kungabarnen i blöjor vid ett flertal tillfällen, men barnen var då mycket små och hade ännu inte pottränats av Silvia.

Därmed lägger vi 2011 års krönikor till handlingarna.
Vill ni, ses vi igen nästa år.

GOTT NYTT 2012!

Under det gångna året har Moderaterna putsat sitt varumärke hårt, faktiskt så hårt att man undrar om deras logotype snart byter färg från blått till rött. Först kom partiprogrammet, där det påstods att högern i alla tider kämpat för rösträtt, varit mot apartheid, stridit för jämlikhet och stått på all sköns barrikader var helst de funnits. Nu har finansminister Anders Borg utan att skämmas gjort Mona Sahlins gamla devis till sin, nämligen att det är ”häftigt” att betala skatt.
En liten stillsam undan: Hur smart är det att försöka lika Socialdemokraterna så mycket som möjligt? Är inte det ett parti i fritt fall? I Demoskops senaste mätning får S en ny lägstanotering: 26,1 procent av väljarstödet.
Å andra sidan fokuserar medierna mer än någonsin på partiet och dess rubrikvänlige partiledare, Håkan Juholt (”allt ljus på mig!”), och all reklam är bra reklam, brukar det ju heta.

Fast stämmer det? Är verkligen all reklam bra reklam? Det var ju inte direkt så att TV4-tittarna jublade av lycka när världscuptävlingarna i skidskytte kablades ut från Östersund. Det var mera så att folk blev högröda
i ansiktet av ilska, som jag minns det i alla fall.
I hockeyn har man löst det så att lagen tar en paus och åker runt, runt, runt tills reklamen är över. Är det värdigt? Är det sportsligt? Är det så att inom en snar framtid kommer idrotten att få finnas till enbart i de fall där det går att sälja reklam?
För mer är att vänta. Kulturdepartementet föreslår att reklam i tv som är kortare än en minut ska bli tillåtet i direktsända sportevenemang.
”I dag måste reklamavbrott vara minst en minut långa och många arrangörer väljer därför att inte sända reklam under korta avbrott”, skriver Sydsvenskan. Ja, herregud, vilket kommunistvälde vi lever under!
Går förslaget igenom kan det bli reklamavbrott när till exempel en spelare i en fotbollsmatch blir skadad. Smakfullt?

Förr i världen brukade inte rockstjärnor göra annat än obetald reklam för Jack Daniels och cigaretter, men numera kan man höra Rolling Stones-låtar i klädkrängarföretaget Dressmans tv-reklam. Känns det verkligen rätt och bra?
Det är knappast så att Mick Jagger är i behov av pengarna. Hans personliga förmögenhet uppskattades i fjol av brittiska Sunday Times till 190 miljoner pund, drygt 2 miljarder svenska kronor.
H&M, som i juletider ofta fått skäll för sina underklädeskampanjer, chockar i år med en kampanj med familjetema, där man bland annat kan se stilikonen Bryan Ferry tillsammans med näst yngste sonen, Tara.
Bryan Ferry, en man som får kostymerna skräddade på Saville Row och som helst bär handsydda italienska skor, skulle alltså dra på sig ett par brallor från H&M? Snälla nån …
Bryan Ferry är visserligen inte lika rik som Mick Jagger, men enligt Sunday Times är han i alla fall god för 30 miljoner pund, drygt 320 miljoner svenska kronor, och det är ju inte kattskit. Reklamgaget från H&M är säkert generöst, men torde ändå inte vara mer än kaffepengar för Ferry.

Så varför gör de det? Tja, i dessa tider, när det är så oerhört viktigt att höras och synas och att vara sitt eget varumärke, tycks medverkan i stora reklamkampanjer snarare betraktas som ett erkännande, ett adelsmärke. På 1970-talet skulle man ha anklagats för att ha sålt sin själ till Mammon, i dag är girighet en eftersträvansvärd egenskap. (Ni minns väl Michael Douglas som finanshajen Gordon Gekko i ”Wall Street”? ”Greed is good” blev ett bevingat citat som lever än. Meningen var att man skulle tycka att han var en hemsk person, i stället blev han idol för börsvalparna.)

Får man inga reklamkontrakt kan man ändå göra sig synlig på många olika sätt. Sociala medier är ett utmärkt arbetsredskap. På Twitter kan till exempel förtroendevalda politiker sitta och rapportera från ett pågående fullmäktige, och efteråt låtsas som man inte förstod att kommentarerna kunde uppfattas som sårande. Det viktiga är ju ändå att man placerat sig på kartan, att man talat om att man finns.

Popkonstnären Andy Warhol myntade en gång uttrycket ”i framtiden kommer alla att vara kända i 15 minuter”. I dag verkar vi sträva efter att vara kända i åtminstone 15 år. Syns man inte så finns man inte. Vi är alla våra egna varumärken. Och all reklam är bra reklam.
Eller?

Den andra säsongen av TV4:s ”Så mycket bättre” går mot sitt slut. Lena Philipsson, Laleh, E-Type, Mikael Wiehe, Eva Dahlgren, Timbuktu och Tomas Ledin har tolkat varandras låtar och berättat om sina liv.
Tomas Ledin, som fyller 60 nästa år, framstår lite som gruppens informelle ledare, en elegant, verserad och omtänksam man som har något gott att säga om alla.
Det har inte alltid varit mitt intryck av honom. När jag var 15 år tyckte jag Tomas Ledin var en ganska överspänd typ som bara snackade om att han fick en ”kick” av det ena eller det andra. Jag och min bästa vän kallade honom för Tomas ”Kick” Ledin.

I november 1978 turnerade Ledin tillsammans med engelsk-svenska folkrockbandet Scafell Pike. Min bästis var helt besatt av dem på det där viset som bara 15-åriga flickor i nionde klass kan vara, och hennes besatthet smittade av sig på mig. Det var för Scafell Pikes skull som jag köpte biljett till konserten i Sporthallen, absolut inte för Tomas Ledins.

Om skivsigneringen på Skivhörnan, om konserten på kvällen och om det som hände på hotell Linden på Storgatan efter konserten, har jag skrivit ungefär 25 febriga sidor i min dagbok.
Ingen var mer överraskad än jag över hur jag uppfattade Tomas Ledin: ”Han är vacker! Snygg till tusen, mycket snyggare än på bilder i tidningarna. När han ler dör man nästan …”
Men det var Scafell Pike som attraherade mest. ”Hälsa Jerry att han är söt!” ropade jag till Tomas Ledin när han stod utanför gängets turnébuss efter konserten (Jerry K Gustafsson var sångare och gitarrist i Scafell Pike samt föremål för min ömma låga). Ledin svarade att det kunde jag säga själv och välkomnade oss på efterfest: ”Vi bor på hotell Linden”. ”Ja, DET vet vi!” svarade jag morskt. Jag och bästisen hade nämligen i smyg följt efter en av bandkillarna när han promenerade till hotellet från Skivhörnan.

Vi gav oss sålunda iväg till hotell Linden. Men det dröjde länge innan vi tordes gå in. Vi övermannades av hysteriska fnitterattacker, men till slut hamnade vi ändå i något som jag i dagboken kallar för hotellets tv-rum. Där satt artisterna och några tjejer som helt klart var äldre än oss.
Något röjigt party var det inte fråga om, mera en sorts stillsam eftersläckning.
Ledin hälsade oss välkomna. Vi pratade knappt med honom utan bara Scafell Pike, men ”flera gånger under kvällens lopp tittade han mot oss och verkade vara mån om att vi skulle ha det bra! Jag blev nästan kär!” står det i dagboken. ”Han spelade backgammon rätt mycket. Det är, enligt honom, en blandning av schack och Fia!”. Ungefär 100 gånger skriver jag om hur snäll han verkade vara.

Sedan kommer det, det som jag fortfarande, efter 33 år, inte kan läsa utan att bli röd om kinderna: ”En gång petade han på mig och frågade så där snällt:
– Hörru, hur gamla e ni egentligen?
– 15, sa jag. Hurså?
–  Näe, jag e nyfiken bara, sa han. Han verkade tycka att vi var äldre. Jag fattar inte att han var så mysig! Jag hade trott att man skulle märka mycket mera av den där ”kick”-attityden. Suck! När han gick och la sig tog han oss i hand och att det var jättetrevligt att träffa oss!”
Några sidor senare kommer ett förtydligande: ”När han frågade hur gamla vi var tror jag inte han sa som jag skrev, utan snarare: ’Jag måste få fråga – hur gamla e ni?’ Nå’t snällt i alla fall!”
Trots att det gått så lång tid, kan jag än i denna dag varken se eller höra Tomas Ledin utan att höra mig själv säga, med ett ganska så kaxigt tonfall: ”15. Hurså?!”

Det var väldigt, väldigt länge sedan jag slutade tro att Tomas Ledin trodde att vi var äldre än 15. Redan i maj 1979 har jag lagt till anteckningen ”eller yngre!”. Han var själv 26 år, förmodligen fruktade han att vi var 13. Han hade kunnat sparka ut oss. Jag är så tacksam att han inte ringde polisen eller våra föräldrar.

Han var verkligen snäll, Tomas Ledin, och det verkar han fortfarande vara.
Och jag? Jo, jag är nog fortfarande lite, lite kär i honom. Och ser i ”Så mycket bättre” en man som åldrats med värdighet. Som faktiskt ser yngre ut än han är …

För precis en vecka sedan utsatte jag vår snart 17-årige son för ett medicinskt experiment.
Nej, det är inte så otäckt som det låter. Jag lät honom helt enkelt sova tills han vaknade av sig själv, i stället för att göra som jag brukar på helgerna: skrika uppför trappen till över­våningen vid 12-tiden att nu är det dags att kliva upp, om inte hela dagen ska gå förlorad.

Ni som har tonåriga pojkar i hemmet, och ni som en gång var tonåriga pojkar, känner till fenomenet – tonåriga pojkar kan sova hur länge som helst. Sömn är för dem som en helt oemotståndlig drog som man
bara inte kan få nog av. Sömn kan faktiskt slå ut tv-spel ibland, åtminstone tolkar jag det så, eftersom sonen faktiskt hittats sovande i soffan med spelkontrollen liggande i knät.

Med stigande spänning tittade jag på klockan allt eftersom lördags­eftermiddagen fortskred i det gustafssonska hemmet. Vid ett par tillfällen gläntade jag försiktigt på dörren till pojkrummet för att försäkra mig om att sonen verkligen sov och inte låg där totalt medvetslös, men eftersom han hade vänt sig utan problem, hade fin färg och andades lugnt, bedömde jag det som riskfritt att låta experimentet fortsätta.

När klockan närmade sig 16 trädde jag symaskinen, som står någon meter utanför sonens rum, och började sy lite försiktigt. Jag ville inte lägga i högsta växeln eftersom ljudet kanske skulle väcka honom, och då skulle ju mitt experiment tappa i vetenskapligt värde. Meningen var ju trots allt att sonen skulle vakna av sig själv, men å andra sidan började jag vid det här laget tycka att måttet snart var rågat. Alltså iddes jag inte längre tassa runt på tå.

Prick klockan 16.55 öppnades dörren till sonens rum, och där stod han, äntligen. Med skrovlig röst och håret på ända förkunnade han att nu hade han minsann lärt sig en läxa, och tillsammans räknade vi ut att han hade sovit i 16 timmar. S-e-x-t-o-n.
”Alltså … det här är ju helt sjukt. Sjukt!” konstaterade han, ungefär 16 gånger. Symaskinen hade han inte hört, och bara det var ju en prestation.

Men det är inte bara i våra två tonåringar som hormonerna far åt alla håll och kanter – även jag befinner mig i en brytningstid, fast i motsatt omloppsbana, så att säga.
Om drygt tre månader fyller jag 49 år, och jag undrar vem som får mustasch först, jag eller sonen? Redan nu kan jag konstatera att kroppen strävar efter att nå en rundad äppelform, vilket känns sådär lagom kul.

En gång, för tusen år sedan tror jag det var, läste jag i en amerikansk damtidning ett löjligt påstående som jag inte kan glömma, hur mycket jag än försöker: ”There comes a time when a woman has to choose between her body and her face (det kommer en tid när en kvinna måste välja mellan sin kropp och sitt ansikte)”.
Innebörden av denna fras är alltså att om man försöker hålla igen på maten och ökar på motionen, kommer visserligen kroppen att se bättre ut, men kring ansikte och hals blir rynkor och andra ålderstecken mer tydliga. Om du i stället satsar på att behålla lite underhudsfett i kinderna, ja, då kommer fettet även att samlas på dina medelåldriga lår och magen.
Det finns ett annat påstående som stämmer in här: Hur man än vänder sig har man ändan bak.

När jag fyllde 39 inleddes ett år som kändes som en enda lång golgata­vandring fram till 40. Jag kände mig vansinnigt gammal. I mitt huvud var det fortfarande så att den som var född 1963 var en ung person, ofta den yngsta. Att det inte längre förhöll sig så gick inte att förstå.
Kommer det att bli likadant när jag fyller 49?
Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror jag skiter lite mer i oviktiga saker nu än för tio år sedan, och om jag ser ut som 49 år när jag är 49 år, så är det så det är. Det känns inte som ett problem.
Skulle jag vilja vara tonåring igen? Få se nu, låt mig tänka efter en nanosekund – nej, aldrig i livet.
Inte ens om jag fick sova 16 timmar varje natt.

Ibland bara måste man göra helt crazy grejer - alltså förverkligade jag min tokiga idé om att sy en julhandväska…

Väskans två olika sidor. Jag har använt mina pepparkaksmått som mallar, utom för granarna som jag ritade själv. (Klicka på bilden för större format.) Det grafitgrå ylletyget blev perfekt bakgrund.

Karbinhake från Nicole Mallalieu (”You sew girl!”, länk till höger). Älskar den hör stora varianten! Och öljetter är så snyggt. Grundmönstret till väskan är också från Mallalieu.

Axelremmen är utsmyckad med dekorsöm sydd med brodertråd. Ger nästan ett lätt samiskt intryck.

Den här oemotståndliga lilla svampen hänger i blixtlåskläppen.

Tre pepparkaksgubbar! Bara hattarna på sne’ som fattas.

När jag skulle sy på kanttyget insåg jag att det var för brett och var tvungen att göra urtag för stjärnan och hjärtat. I efterhand ser det ut som att det var planerat från början… (Klicka på bilden för större format.)

Väskfötter ger snygg finish.

Här är ett babytäcke som jag sytt till en liten kille vars far är ett Västra Frölunda-fan, därav färgerna grönt, rött och vitt. En av ringarna gjorde jag dock blå, eftersom färgerna i den jämtländska flaggan är grönt, blått och vitt…

Baksidan är mullig fleece. Här ser man ganska väl hur täcket är quiltat också.

Säga vad man vill om vädret i Östersund, men det är i alla fall ombytligt.
I onsdags morse hörde vi, redan innan vi hunnit kliva upp ur våra sängar, hur en regnskur av tropiskt omfång gjorde sitt bästa för att hamra sig igenom vårt tak. Häftiga vindbyar slet och drog i husknutarna, och vi förstod att nu var det ajöss med den fina snö som kom som på beställning på första advent.
Jag satte mig vid köksbordet och började äta frukost, när ett vagt muller hördes.
– Det där lät ju nästan som åska, sa jag till maken, som genast avfärdade min teori med att det måste vara blåsten jag hörde.
Men knappt hade han sagt det, förrän den mulna novemberhimlen lystes upp av blixtar, och därefter mullrade åskan så rejält att fönsterrutorna skallrade. Allt medan blötsnön (som regnet övergått i) vräkte ned med stekpannestora snöflingor. Ute var det 2 grader varmt.
Vi kunde inte göra mycket annat än att skratta åt eländet.

När jag skulle åka till jobbet hann jag inte sopa bilen ren innan ny snö lade sig på den del jag sopat av först, och en fascinerande känsla av att befinna sig i en science fiction-film infann sig – ”Monstervädret anfaller – the return of Thunder”.
På E 14 mellan Torvalla och Lillängerondellen körde ingen fortare än 60 kilometer i timmen, och det kändes mer som tur än skicklighet att jag höll mig kvar på vägen. Vindrutetorkarna gick för högtryck, och jag höll andan för att inte rutorna skulle immas igen.
Nere på stan var snööverfallet mindre ymningt, och snart avtog det helt, men granen framför Rådhuset hade chockats så svårt att inte en enda rosa lampa var tänd.

Frampå dagen tittade solen fram. Ett par av vädergudarna, synliga blott för hundar och mycket små barn, spankulerade lugnt gågatan fram med händerna knäppta bakom ryggen, visslandes på en glad melodi,
precis som om de inte hade haft någonting att göra med morgonens inferno. Just när de trodde att ingen längre såg, gjorde de en high five och flinade brett. Sedan började de småviskande att planera inför nästa stora väderkupp:
– Vore det inte kul ändå med hällregn på morgonen 23 december, och sedan några minusgrader så att allt fryser på och blir glashalt? Det är ju säkert jättemånga som är ute på vägarna då.
– Jo, det är ashäftigt! Jag är också väldigt svag för att kalibrera temperatur och vindar så att alla parkerade fordon blir inhöljda i ett flera centimeter tjockt ispansar, så där så att man måste använda spett och byggfläktar för att få bort det!
– Åh, den ja! Älskar den. Det är extra festligt om man får till det på flygplansvingar. Jag är med i en utvecklingsgrupp nu som arbetar på metoder som ska komma till rätta med avisningsmedlen. Jag är så trött på varm glykol att jag spryr snart!
– Men seriöst, på julafton, vad tror du om 15 grader varmt och storm?
– Ja, herregud, inte ett snökorn ska vara kvar. Right on, my man!
– Jag har faktiskt kikat lite på långtidsplaneringen också, och jag tänker att – är det inte dags att smälla på rejält med blötsnö på skolavslutningen nästa år? Vi har varit för mesiga de senaste åren. Säger så här: Manslårstjocka trädgrenar som knäcks av tung snö i juni, det är att köra vädret ändå in i kaklet!
– Glöm inte hagel stora som hönsägg. De kan verkligen liva upp de tristaste tillställningar. Studentskivor, 50-årskalas, konfirmationer. Hagel som penetrerar markiser och presenningar är något visst, det kan man inte komma ifrån.
– Du, nu plingar det i min mobil från en kompis i USA som vill ha lite hjälp med orkansäsongen. Jag mejlar dig, så kan vi bestämma något om hur vi går vidare. Det finns mycket mer att fundera kring isknottror i rondeller och på övergångsställen, och sedan borde vi komma till någon sorts avstamp kring horisontellt regn också. Tjing!
– Eller hur … Tjing själv, och ha en riktigt härlig andra advent!

Julhandeln kommer att slå rekord igen, om än med knapp marginal, visar en prognos från HUI, Handelns utredningsinstitut. Nästan 7 000 kronor per person beräknas vi lägga ut i år. Det låter ju helt vettlöst, men eftersom 7 000 är en genomsnittssiffra betyder det att många handlar för ännu större belopp. Det ni!

Egentligen ska man väl inte vara förvånad längre, julhandeln har slagit rekord de senaste 15 åren, och Sverige är ju inte ett sådant där utsatt euroland som Portugal, Italien och nu även Frankrike och Spanien, utan vi svävar i en så hög finansiell sfär att Financial Times i veckan utsåg Anders Borg (M) till bästa finansminister i Europa.
Den så omhuldade, och i vissa kretsar närmast heliga tillväxten, går mot årets höjdpunkt, och i det sekulariserade land vi lever i, är det kanske inte mer än rätt att vi byter ut figurerna i julkrubban – nog fyller Anders Borg med lätthet ut rollen som en av de tre vice männen?
Men Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman, Tommy Waidelich, blev inte imponerad över betyget från Financial Times, och tror att även han skulle få priset om han var Sveriges finansminister.
– Det utgår jag ifrån, sa han.
Hörde jag ordet ”avundsjuk”? Kanske borde inte Waidelich vara så putt, det sägs nämligen att finansministrarnas finansminister, gamle ärke­sossen Gunnar Sträng, är en av Anders Borgs förebilder.

Årets julhandel väntas omsätta 65,2 miljarder kronor, och har man svårt att sätta sprätt på pengarna för att man inte kan komma på vad man ska ge bort, kan man numera lägga en smärre förmögenhet på själva förpackningen. Dyrt, handgjort presentpapper och äkta sidenband piffar upp den enklaste av julklappar (tänk strumpor).
”Dålig kvalitet på pappret blir aldrig bra”, konstateras i ett pressmeddelande från ett svensk företag som specialiserat sig på fina presentförpackningar, så kallad ”gift wrapping” (allt som vill vara lite speciellt måste heta något på engelska). ”Fina kartonger visar omtanke”, kan man vidare läsa, men hallå? Vem blir glad för en tråkig present, hur omsorgsfullt inslagen den än är?
Är man väldigt ängslig över att julklapparna inte känns tillräckligt moderna där de ligger under granen, kan jag upplysa om att 1970-talsretro, hologram och eco/natur sägs vara några av årets trender i julklappsinslagningsbranschen.

Innan ni tar er för pannan och stönar över att det är en galen värld vi lever i, bör ni invänta nästa lilla trendspaning, som är denna: Personliga julgransdekoratörer börjar efterfrågas. Allt fler vill att granen ska vara en statussymbol som matchar övrig inredning i hemmet, och det säger sig självt att en töntig gran som klätts av en amatör, helt utan tanke på någonting annat än att barnens hemmagjorda pynt måste upp i år också, den kan aldrig komma på bild i Sköna hem eller locka till glädjerop av imponerade besökare.

Julmaten är ju också viktig, och ska maten passa ihop med granen och inredningen är det nog säkrast att man anlitar personliga julmats­kreatörer: Tänk er en fyllig och fast julskinka som av varsamma händer formats till ett änglaspel. Pepparkakor som spelar ”I’ll be ­home for christmas” när man för dem mot munnen. Ägghalvor med fluorescerande kaviargrädde. Och mitt på bordet en Ipad som visar ett bildspel med risgrynsgröt.
Vill man, kan man göra julen hur enormt uppblåst som helst och bränna betydligt mer än 7 000 spänn. The sky is the limit.

Kanske vore det allra bästa att anlita personliga julfirare? En mönsterfamilj med fina och tacksamma barn som firar julen åt dig, i ett ditt eget hem, så att du slipper.
I filmen som ingår i priset har ditt och familjens ansikten digitalt förts över. Så kan ni låtsas efteråt att julen 2011, det var den bästa jul vi någonsin firat.

Trevlig första advent!

Förra helgen skulle maken se Elvis Costello uppträda på Rival i Stockholm. Biljetter på första raden bokades redan i mars, och maken och barndomsvännen, som han skulle gå på konserten med, blev allt mer förväntansfulla ju närmare konsertdatumet kom.
På den stora dagen satt de två Costello-fansen tätt tillsammans på hotellrummet i Stockholm och tittade på Youtube-klipp från tidigare konserter. Skulle han spela ”Oliver’s army”? Eller ”Alison”? Tordes de be om autografen efteråt, eller är det bara sådant som tonårsbrudar gör?
På söndag, samma dag som konserten skulle äga rum, kom meddelandet: Elvis Costello ställer in. Det var ett tungt besked att få, och faktum är att maken inte riktigt återhämtat sig än. (Man får inte skämta om det, och han medverkar i denna krönika under protest.)

En kollegas 16-åriga dotter fick inte se Rihanna i Globen för drygt två veckor sedan, och där gavs inte beskedet om att konserten ställts in förrän publiken bänkat sig i arenan. Kan det bli mycket värre …?

En julafton för många år sedan fick jag en bondgård i julklapp av min mormor. Eller rättare sagt, jag fick en uppsättning plastdjur som så att säga hörde till en bondgård. Ett vitt plaststaket följde också med.
Jag minns fortfarande den enorma besvikelse jag kände när jag öppnat paketet. Jag var 8 år och suktade efter Barbie, högklackade skor och glittrande smycken. Jag kunde inte hålla inne med vad jag tyckte (har ännu inte lärt mig) utan utbrast:
– Ja, det var ju inte vad man hade hoppats på precis!
Mormors reaktion har jag lyckligtvis inget minne av.

Man kan inte alltid få som vill här i livet, och besvikelser kan göra väldigt ont, även sedan man vuxit upp och inte längre riskerar att få grisar och kossor av plast, som man aldrig önskat sig, i julklapp.
Enligt Nationalencyklopedins ordbok är besvikelse en ”känsla som uppstår av svikna förhoppningar”. En som blev väldigt, väldigt besviken nyligen är Anders Johansson, kommunalråd i Sigtuna och ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse. När partiledaren Håkan Juholt intervjuades i Dagens Eko för en vecka sedan, blev Johansson så besviken att han sms:ade till flera partikamrater: ”Det är så jävla illa”, och: ”Jag tycker inte att detta är värdigt mitt fina parti och vet inte om jag vill vara en del av förfallet”.
Håkan Juholt har, sedan han tillträdde, lyckats göra ganska många besvikna. Faktiskt så många att partiets väljarsympatier nu är historiskt låga, visar opinionsundersökningar.

Vårdbolaget Caremas sätt att ta hand om åldringar har gjort mängder av anhöriga oerhört besvikna, och Italien och Grekland har gjort mängder av euroanhängare besvikna.
Zlatan gjorde fotbollsfansen besvikna i tisdagens landskamp mot England, och kung Bores vägran att släppa fram snön gör skidentusiasterna besvikna.

Arenamotståndarna i Östersund är besvikna över att arenan kommer att kosta så mycket pengar, anhängarna är besvikna över att den inte redan är byggd.

Hur ska man hantera besvikelser egentligen? Tiga och lida i det tysta? Ge sig in i politiken? Skrika, sparka in dörrar och krossa porslin? Skriva insändare? Starta en Facebook-grupp? Ge sig ut på gator och torg och skandera slagord? Ge ut en bok? Ta till nävarna? Snacka skit bakom stängda dörrar? Gråta tills tårarna tar slut?
En googling på ”hantera besvikelse” ger 1,1 miljoner träffar, så ämnet är onekligen stort.
Det enklaste svaret är kanske: Gnäll! I tal eller skrift, men ut med det bara. Ohanterad besvikelse förvandlas så lätt till bitterhet.
Jag säger som Jane Austen: Den som aldrig klagar väcker aldrig medlidande!

Bäst Björn Wahlroos,

Som kund i Nordea sedan många år, har jag tagit mig för vana att hålla mig à jour med bankens göranden och låtanden, och jag noterar nu att vd Christian Clausen tvingas schavottera i di svenske massmedierna på ett högst beklagligt vis.
Den gode Clausen har ju av banken fått en 265 kvadratmeter stor paradvåning på Narvavägen i Stockholm, och det är väl inte mer än rätt. Att en man i Clausens ställning, vd för Nordens största bank, själv skulle betala för sin bostad är ju helt befängt!
Jag håller helt med Dig, bäste Björn, när Du rak i ryggen och utan blygsel eller skam säger till SVT:s
”Rapport”:
– Människor behöver faktiskt bo. 250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör, men Christian leder faktiskt Europas femte största bank.
Väl talat! Bankdirektörer som själva betalar kostnaden för sin bostad kan inte vara annat än kommunister! Jag tänker exempelvis på SEB:s Annika Falkengren och Swedbanks Michael Wolf. Erkända bolsjeviker båda två. Fi donc!

Nej, jag förstår Nordeas kommunikationsdirektör Jan Larsson till punkt och pricka, när han förklarar bostadsköpet med att banken ska kunna rekrytera den mest lämpade personen för jobbet. Vad jag förstår, sitter ju denne Christian Clausen så gott som redan på Gud Faders högra sida, Annars skulle ju icke banken behandla honom på detta vis, n’est-ce pas?
Det tyder inte bara på ett ovanligt stort mod, utan även ett utom­ordentligt gott omdöme, bäste Björn, när du till SVT säger:
– Jag skulle gärna höja hans lön så att han skulle kunna köpa flera lägenheter om han så vill.
(Nu behövde han ju inte köpa den här lägenheten utan det gjorde ju banken, men jag förstår Din Gyllene Princip.)

Våningens storlek motiveras även av det faktum att en vd för Nordea förväntas använda sin bostad för representation.
Nå, jag anser det ändå vara beklämmande att massmedierna söker göra sensation, genom att berätta att Nordea redan har väl tilltagna lokaler för representation, nämligen den översta våningen på bankens huvudkontor intill Kungsträdgården i kungliga hufvudstaden Stockholm.
Vad boulevardpressen näppeligen kan förstå, är ju att en man i Christian Clausens ställning, har en sådan vidlyftig representation att dubbla lokaler är ett minimum!
Det ska ätas ank- och gåslever, skålas i champagne, bindas slipsar runt huvudskålen och anträdas dans på blankpolerade matsalsbord av valnötsträ samt mahogny.
Förutom att konversera på blankvers med grevar, baroner, prinsessor och finansdirektörer, ska ju en högt uppsatt man som Clausen även frottera sig med lättfotade flickor från det gamla östblocket, hel- och halvkriminella element i Stockholms undre värld samt kreti och pleti som förevigas på den kolorerade veckopressens vimmel­sidor.
Ska all denna massiva representation äga rum samma kväll, säger det sig självt att två representationsvåningar är ett måste. Och en limousine med chaufför i livré som kör emellan.

Nej, som Nordeakund kan jag inte annat än applådera hanterandet av vd-bostaden. Det visar att banken verkligen törs satsa, och törs gå sin egen väg i tider när euroländer faller som furor till höger och vänster, och när till och med vår moderate finansminister inhiberar det senaste jobbskatteavdraget (vart är världen på väg?!).
Som kund i Nordea tar jag underdånigt emot Ert budskap:
Det är Era pengar som ska växa, inte våra.

Nu hoppas jag att den oinskränkta kungamakten snart ska komma tillbaka, och på tal om det, så kan jag varmt rekommendera ett besök på slottet Versailles utanför Paris, där ju le Roi de Soleil, Solkonungen Ludvig XIV, en gång härskade. Här kan välbehövlig inspiration på tusentals kvadratmeter insupas inför nästa paradvåningsinköp!

Eder ödmjuka tjänarinna

Kicki Gustafsson

Visst är det härligt med en lång sommarsemester, men kortare avbrott i vardagslunken kan vara minst lika värdefulla. Att resa iväg några dagar ger nya intryck och nya krafter, vilket kan behövas nu när vi går mot mörkare tider. Då syftar jag inte bara på denna årstid utan även de mörka moln som hopat sig över euron och konjunkturen och framtiden i största allmänhet.

Maken och jag åkte därför till Paris förra helgen. Det blev tre dagar i en av världens vackraste städer, och på tre dagar kan man faktiskt hinna ganska mycket: Louvren (nej, vi såg inte allting, det hade tagit tre veckor), Invaliddomen (vacker kyrka med Napoleons grav), shopping på rue Faubourg St Honoré (räknas som en av de fashionablaste gatorna i världen, och priserna är därefter, men jag nöjde mig med parfym), slottet Versailles (säga vad man vill om fransmännen, men de är inte rädda för att framstå som pompösa utan tycks närmast sträva efter det) samt, inte minst, god mat och gott vin.

Om ni åker till Paris, ta tillfället i akt och slå er ned vid de små runda bord som står utplacerade på trottoaren framför nästan alla barer och brasserier. Beställ ett glas vin och sitt sedan och filosofera över livet och människorna som går förbi. Det är ett utsökt sätt att vila trötta fötter. Ni känner er kontinental och världsvan och minst lika europeisk som Carl Bildt. Vill ni riktigt blasé ut, ta fram Le Monde och låtsas att ni förstår litteraturkritiken.

Vi åt en överdådig middag på en bättre krog, och ostronen som jag beställde till förrätt var så gudomligt goda att jag bara var tvungen att fotografera dem. Och här kommer vi äntligen till själva huvudämnet med dagens krönika, nämligen den moderna människans hysteriska dokumenterade av allt hon gör, tycker och tänker.
Under dessa tre dagar lyckades jag ta nästan 300 bilder. Hemma i datorn har snart 15 000 bilder ackumulerats sedan jag skaffade min första digitalkamera, och jag gissar att jag inte är ensam om att ha det så här.

Varifrån kommer denna besatthet av att fotografera allt och alla? Det är precis som att om vi inte tar minst tio olika bilder på Napoleons grav, så har vi inte sett den. Går man på restaurang är kameran snart lika vanlig på bordet som gaffel och kniv, och den mobiltelefon som inte har en riktigt bra kamera får inga köpare.
Hur många skolavslutningar och dansuppvisningar har man inte missat för att man varit så upptagen med att fotografera? Alla tycks vi resonera som Anders Janssons ständigt videofilmande pappafigur i humorserien ”HippHipp!”: Vill vi uppleva det på riktigt en gång, eller vill vi uppleva det efteråt, igen, igen och igen?

På Louvren är det tillåtet att fotografera om man inte använder blixt, så självfallet gick jag och alla andra lätt bakåtlutande genom salarna och betraktade tavlorna genom kamerans skärm. Om vi nu får ta kort på Mona Lisa så måste vi ju det. Och så ut med det på Facebook. Glöm inte att checka in på Louvren först!
Nästan halva Sveriges befolkning finns på Facebook, och här dokumenterar vi allt; vad vi äter, hur vi tränar, vilka våra vänner är, vart vi reser, vad vi gör på resan, vad vi handlar, hur vi ser ut i de nya glasögonen, och så vidare i all oändlighet.
Riktigt stressigt blir det när den svenska Melodifestivalen sparkar i gång: Alla bidragen ska kommenteras på Fejjan, ibland hinner man knappt med att höra dem. Har man vänner hemma ska ju de förstås också fotograferas, helst medan de sitter och uppdaterar sin Facebook-status och just då skriver ”nu tar Kicki kort på mig som hon snart lägger ut”.

Sedan får vi inte glömma den gigantiska övervakaren Youtube. Skrattande baby? Gråtande baby? Sovande baby? Steppande baby utklädd i tokrolig mustasch och hög hatt? Lägg ut, lägg ut!
Syns du inte digitalt, finns du inte. Finns inte dina upplevelser digitalt lagrade, har du nog aldrig haft dem.

De senaste åren har konceptet köpstopp blivit ganska omskrivet. Man bestämmer sig för att under en bestämd tidsrymd, ett år till exempel, inte handla någonting som man inte absolut behöver. Mat, tvål, bensin och busskort är tillåtet, men inte mycket annat. Man ställer sig vid sidan av konsumtionssamhället ett tag, sparar pengar och känner sig som en god människa.
Själv funderar jag på att testa ett år med dokumentationsstopp. Inte använda Facebook, inte fotografera, inte skriva dagbok. Bara vara i nuet, uppleva allt på ort och ställe och sedan bevara det i mitt hjärta. Ta fram kartan över Paris om jag vill minnas platserna jag besökte.
Tror ni det går?

Jag satt ett par timmar på Arlanda i måndags. Det kan ibland vara ganska rogivande att sitta en stund i detta ingenmansland, där ingen egentligen ”är”, utan bara passerar, på väg till eller ifrån någon helt annanstans. Man kan leka etnolog och studera människo­rasens olika beteenden.
För oavsett hur stressad och jäktad man är, uppstår alltid stunder av väntan – bagaget ska checkas in, gaten ska öppnas, och, värst av allt, ibland blir det förseningar.

Hur fördriver man tiden i ingenmansland? Med böcker, tidningar,
fika, bärbar dator, en öl i baren, toalettbesök och – överst på listan – mobil­telefonen. Den kan vi pilla på i oändlighet, faktiskt. Sms, mejl, Wordfeud, e-böcker, väderkoll, Harpan, Facebook, Angry birds, internetbanken, fler sms … Ja, och så kan man ju faktiskt ringa med mobilen också!
På Arlanda och världens alla övriga flygplatser, går det utmärkt att ingående studera fenomenet ”Mansperson som talar i mobiltelefon under det att han planlöst spankulerar fram och tillbaka”.
Vad är det som gör att män känner ett obetvingligt behov att vara uppe och vandra när de mobilpratar? Vill de visa att de visst klarar av att göra två saker samtidigt?

Jag bedrev lite fältarbete genom att helt enkelt intervjua en av dessa pratvandrare, nämligen min man, men han hade ingen bra förklaring till beteendet. Men konstaterade att han gärna är uppe och knatar även hemma, om han har en bärbar telefon.
För all del, det finns säkert kvinnor som också börjar röra på sig så fort de mobilpratar, men jag kan inte påminna mig om jag sett någon. Går (!) jag till mig själv gör jag snarast tvärtom – är jag ute och rör på mig när telefonen ringer, då stannar jag, drar mig undan lite, och börjar inte gå förrän samtalet är slut.
Sitter man på Arlanda kan man se att mobilpratande kvinnor gärna kurar ihop sig lite på någon bänk, liksom borrar ned sig i sätet för att markera att nu, nu ska här pratas!

I måndags fick jag tillfälle att studera ett riktigt praktexemplar bland de mobila mobilpratarna. Det var en man som gick fram och tillbaka i korridoren, på en ganska liten yta, medan han högljutt redogjorde för dem han pratade med (det gjordes flera samtal) dagens händelser i Stockholm. Tydligen hade inte allt gått enligt planerna, en namngiven person hade fyllt i en blankett på fel sätt, och tråkigheter var att vänta:
– Ja, vad fan, Göran trodde ju att de menade att han inte var med på finansieringen, så han skrev inte under, så nu är ju allt helt åt helvete! Det var då själva fan, att det skulle bli nåt sånt här jävelskap på slutet …
Hela tiden ivrigt gåendes i cirklar, fram och tillbaka över korridoren, ena handen djupt nedkörd i ena fickan och axlarna uppe vid öronen.
Vid några tillfällen mötte jag andra, icke mobilpratande mäns blickar, och vi log mot varandra, männen lätt urskuldande, som om de nästan skämdes lite över detta rörande manliga beteende.

Men vi kvinnor då, vad gör vi när vi väntar? Tja, en hel del av oss håller på med sådant där som jag verkar helt oförmögen att låta bli längre än 30 sekunder – krafsar på nagelbanden, rättar till kragen, drar undan håret, rättar till ett veck på tröjan, vrider ringarna på fingrarna så att rätt sida kommer upp, fipplar lite mer med håret, smörjer in läpparna, fingrar lite på örhängena, kollar efter någonting i handväskan, krafsar lite på nagelbanden igen, rätar till en söm vid ena axeln, drar en hårslinga bakom örat …
Glömde jag något? Mobilen! Den kan man pilla på i oändlighet, faktiskt. Sms, mejl, Wordfeud, e-böcker, väderkoll, Harpan, Facebook, Angry birds, internetbanken, fler sms …
Ja, och så kan man ju faktiskt ringa med mobilen också. Men då brukar jag sitta still.