Ibland behöver man ett iPod-fodral som man kan bära på kroppen trots att man inte har fickor. Voila!

Sytt av rester i lapplådan.

Framsida. Locket stängs med kardborreband.

Baksida.

Passar även för iPhone.

Jag har dålig rygg (skolios) och är dessutom överrörlig. Ibland känns det som att mina ryggkotor ligger helt lösa och snurrar runt mest som de vill. Stärkt bålmuskulatur hjälper mot det, och hindrar dessutom mitt bäcken från att tippa framåt.

Jag började styrketräna för fem och ett halvt år sen och är fortfarande medlem på samma gym. Har varit väldigt duktig ändå, måste jag säga, som hållit i det. Men i fjol höst började det bli si och så med träningen (av många olika skäl), samma i år. Har en bra naprapat som kan min kropp, och till slut sa han i våras till mig på skarpen (fast på ett milt vis!): Träningen är ett måste för mig om jag ska ha en chans att klara ryggen. Så:

1 januari–10 maj 2010:

15 styrketräningspass på 18 veckor. Inte ens en gång i veckan, om man slår ut det.

11 maj–16 juli 2010:

23 styrketräningspass på 10 veckor! Lite annan matematik! Fast ändå inte tre pass varje vecka, som min naprapat vill. Några veckor har det blivit “bara” två pass, en vecka gav jag mig själv ledigt, men jag hoppas kunna klämma in ett tredje pass i morgon eller på söndag.

Inte så tokigt ändå! Och ja, jag är bättre i ryggen. Mycket! Men har i dag grym träningsvärk i mina sneda magmuskler. Jag har nämligen fått kläm på övningen situps med pilatesboll vid ribbstol. Man halvligger på sidan med höften stödd mot bollen och sätter fötterna under ribbstolen (raka ben). Så lyfter man överkroppen från bollen 3 x 12 reps, och jag lovar, övningen isolerar verkligen de sneda magmusklerna!

Nu när jag “outtat” mig på detta vis hoppas jag att det sporrar mig att hålla i träningen och inte slöa till!

Så blev de äntligen gifta! Ja, jag snyftade därhemma i soffan flera gånger. Victoria var så oerhört vacker, och klänningen en dröm och DANIELS TAL!!! Vilken kille! Leve honom! Hurra, hurra, hurra, hurra!

Varför är det så att låtar som fastnar i hjärnan och som är stört omöjliga att sluta nynna på, ofta är låtar som man faktiskt avskyr?

Handen på hjärtat: Visst har både du och jag kommit på oss själva med att sitta och gnola ”Nu blir det fredagsmys, hm-hm-hm-hm la-la-la-la, slut på veckan, da-da-da-da fredagsmyyys!” En reklamsång som man hört så många gånger att man nästan kräks, den tycker hjärna, stämband och tunga är något som bör ägnas ännu mera uppmärksamhet.

Oerhört konstigt.

På jobbet är vi ett helt gäng gnolare som omedvetet sitter och hummar fram den ena låten efter den andra. Utan att vi riktigt tänker på det ”ger” och ”tar” vi låtar av varandra, vilket kan få till följd att man en helt vanlig onsdag förbluffat ställer sig frågan – varför sitter jag och sjunger ”Alive” med Da Buzz? Inte är det för lyriken i alla fall: ”I’m alive for the first time in my life, I just know that I’m alive”.

På min standardrepertoar trängs så skilda verk som Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön”, Sparks ”Talent is an asset”, psalmen ”I denna ljuva sommartid”, i princip vad som helst från Anni-Frid Lyngstads soloplatta ”Frida ensam” (1975) och ”Only the lonely” med Frank Sinatra. Varför just de här sångerna för evigt etsat sig in i hjärnbarken har jag ingen aning om, jag vet bara att de ofta ploppar upp. De flesta tycker jag faktiskt om, men – “Gamla Nordsjön”? Nej, det är helt obegripligt. Fullständigt vettlöst!

En teori om varför Låtarna-vi-avskyr sätter sig så lätt, är att de har så förföriskt enkla melodier att de fastnar på en gång hos lyssnaren. Men denna enkelhet gör också att man tröttnar mycket fortare – en låt vars refräng man kan utantill redan efter första gången bjuder liksom inget tuggmotstånd. Alltså fastnar den.

De så kallade sommarplågorna är ofta enkla och grymt effektiva på att kroka i hjärnan för tid och evighet. Vem minns inte “Ingen sommar utan reggae” med Markoolio (2007), “Boten Anna” med Basshunter (2006) och “Macarena” med Los Del Rio (1996)?

Den som stått på Stortorget när Magnus Uggla och Tomas Ledin uppträtt under Yran, inser att de båda har skrivit låtar som hela svenska folket verkar kunna utantill. Ingen av dem kan anklagas för att vara särskilt ”svåra” kompositörer. Men effektiva.

På annan plats i den här Lördagsbilagan konstateras att rätt musik gör att man presterar upp till 20 procent mer under träningspasset. Men då krävs det att man gillar musiken och har valt den själv. På mitt gym dunkas rock, pop och techno i en evighetsslinga som för det mesta inte stör mig nämnvärt, utom vid ett tillfälle, och det är när ”Do you love me?” med Kiss från 1976 spelas.

Ja, ni läste rätt: ”Do you love me?” med Kiss! Då gäller det att hålla hårt i hantlarna så att man inte tappar dem, för ”Do you love me?” får mig nästan jämt att skratta rakt ut. Jag blir 13 år igen och sitter i flickrummet framför bandspelaren och tror knappt mina öron när Paul Stanley funderar över kärleken:

You really like rock ‘n’ roll

All of the fame and the masquerade

You like the concerts and studios

And all the money, honey, that I make, but

Do you love me, do you love me?

Do you love me, really love me?

Så larvigt och töntigt att det blir lite härligt också på samma gång! Men knappast något som får mina muskler att spännas hårdare.

Vad som blir årets sommarplåga står ännu skrivet i stjärnorna. Men det är väl inte omöjligt att Lady Gaga släpper något nytt, och på Youtube har Sean Banan redan stora framgångar med ”Skaka rumpa”. Vad det än blir kommer vi att hata det i augusti men ändå gå och nynna på det fram till jul, för så funkar hjärnan. Oerhört konstigt!

¤ Försommarkväll och studentkväll i Östersund. Jag är gräsänka eftersom Lars Vegas Trio spelar på Hamburger Börs i Stockholm i morgon. Simon är hos mormor & morfar i Krångede, Märta är på stan med kompisar. Tyvärr är det svinkallt ute. Misstänker att jag kommer att anlitas som chaffis senare i kväll…

¤ Snart har jag jobbat deltid i två månader. Det är lätt att konstatera att det verkligen var rätt beslut! Inte för att jag fått mer tid att göra en massa saker på, utan mer tid att bara finnas till, ta igen sig. Jag känner mig inte lika pressad längre! Underbart. Lediga måndagar är en succé. Visst, jag går ned i lön, det påverkar antalet semesterdagar med full ersättning, men det är det värt.

¤ Jag har trappat upp träningen. Detta är fjärde veckan med träning tre gånger - dock blir det “bara” två denna vecka, eftersom jag var magsjuk två dagar (uuuäk!), men det är helt klart skillnad mot tidigare i år. Jag är bättre i ryggen, dock inte helt bra, men det kan jag nog inte bli. Är bland annat överrörlig, vilket ställer till det. Ibland känns det som om mina ryggkotor lever sitt eget liv…

¤ Av och till känns det som att HERREGUD, nu måste jag verkligen ta i på allvar och gå ned 5 kilo! Men för det mesta känner jag faktiskt att, give me a break, jag är 47 år och mitt klimakterium har börjat. Varför ska jag ligga i ständig strid med kroppen? Varför tror jag att 55 kilo är något viktigt? Jag är rundare om magen än jag vill vara, men jisses… Vet inte vad jag väger, men på kläderna känns det som 59 ungefär. Kanske 60.

¤ Väntar på att sömnadslusten ska komma tillbaka. Nu när badrummet uppe är klart är det inget i vägen för min hobby, men lusten, vänner, lusten… Det är lite synd, för jag har ett projekt påbörjat som nu ligger i plastpåsar, jag vill ha en ny sommarväska och det finns en nyfödd i min närhet som bör få ett täcke.

¤ Vi har äntligen fått bredband via fiber! 100 Mbit! Men. Tyvärr kommer vi bara upp i 17-22 MBit om vi använder det trådlösa  nätverket. Har man kabel mellan dator och router skuttar det upp till över 80 Mbit. Tyvärr, tyvärr verkar trådlös internetuppkoppling vara ett mysterium. IT-avdelningen på jobbet har samma problem i sina hem. Nu har Lars skaffat Apples Airport Extreme (har faktiskt ingen koll på hur den funkar), så det blir spännade att se om det gör någon skillnad. Annars får vi nog så lov att dra kabel… Känns inget kul att betala för fiber och äkta bredband och inte ha snabbare internet än när vi hade 24 Mbit adsl (som vi för övrigt var nöjda med).

¤ Den här sidan lever ett sorgligt liv. Jag är dålig på att uppdatera, och jag blir sämre och sämre på att kolla upp nätvännerna. Tiden som har sin gång?

¤ Skriver detta på min lilla bloggdator. På bilden kan man se så fint den matchar Hemglassbilens jordgubbsglass… Sitter i vardagsrummet och slökollar tv. I alla fall: Har absolut inte satt mig in i pc-världens alla mysterier. Jag brukar ju annars vara så med nya grejer, jag går från 0 till 100! Men jag ids inte. Det här är trots allt inte min huvuddator. But it sure is cute!

¤ Kollade på “It’s complicted” med Maryl Streep och Alec Baldwin tidigare. Den var verkligen hilarious! Scenerna när hon röker på för första gången på över 20 år var bland det roligaste jag sett. Hyr den!

Transparens är ordet för dagen. Det betyder ursprungligen genomskinlighet, och är i dag en allt vanligare synonym till insyn och offentlighet.

I näringslivet och bland politiker är ordet transparens särskilt populärt, men det förekommer hos i stort sett alla som vill låta lite märkvärdiga och insatta. Sociala medier påstås ge transparens, och journalister som vill verka för ökad transparens lägger till exempel ut researchmaterial på webben.

Transparens verkar vara ett vapen att ta till mot mygel och dolda agendor, medan den vanliga gamla insynen mera känns som något som uppstår när grannen kan se rakt in i ditt vardagsrum efter det att höstlöven fallit.

Transparens har omvandlats till en sorts högre, skimrande ideal som bara de bästa kan leva upp till, men som alla har rätt att utkräva och sträva efter.

Samtidigt är transparensen svårfångad och inte helt enkel att definiera för dem som inte förstår. Därför händer det inte sällan att man pratar om både transparens och insyn, som någon sorts extrafet grädde på moset:

”Den kommunala skolan är en offentlig verksamhet med stor transparens och insyn till skillnad från den katolska kyrkan.” (Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund i debattartikel)

”Med bildandet av Skanova Access säkras marknadens krav på transparens och insyn.” (TeliaSonera i ett pressmeddelande)

”Hur skapas transparens och insyn så att man ska kunna göra medvetna val? Detta var några av de frågor som diskuterades under miljöimpulsen på temat etiska fonder.” (Från Näringslivets Miljöchefers webbplats)

Transparens används i alla politiska läger:

”Varje privat partibidrag över 20 000 kronor skall redovisas. När det gäller bidrag från företag och organisationer redovisar vi från den första kronan. Vi tror på öppenhet och transparens i den politiska processen” (De rödgrönas webbplats).

”Miljonärer är varken bättre eller sämre människor än andra. Men de ska uppmuntras till att använda sina förmögenheter i Sverige. [...] Kapitalmarknaden ska också förse sparare med prisvärda sparprodukter med maximal transparens” (Moderaternas webbplats).

Vi kommer att få en transparent valrörelse, var så säkra.

Man kan också vara emot ökad transparens. Men då måste det vara i sammanhang där medborgarnas personliga integritet kan anses vara hotad, eller när nya lagar gör det svårare att ostraffat tanka ned musik och film från internet.

Man kan dock inte vara emot ökad transparens i politiken, för då hamnar man i sällskap med Kim Jong Il i Nordkorea.

Vilken sorts transparens kan man förvänta sig av sommarens kungliga bröllop? Tja, Victoria bär med största sannolik en vackert broderad tunn slöja, och nylonstrumporna lär knappast vara opaka (ogenomskinliga). Opaka strumpor ligger ju oftast på 40 denier eller mer, och passar inte på sommaren under en lång klänning.

På tal om det, ja – kanske kunde transparenta slöjor och burkas godtas av Strömsunds Sverigedemokrater (de vill förbjuda huvudbonader under lektioner, på affärer och i banken)? En klassisk svensk kompromiss som eventuellt kan exporteras. Fast Afghanistans talibaner lär nog göra tummen ned …

Tycker ni att transparens/transparent börjar bli uttjatat (vi börjar bli några stycken), kommer här till sist några synonymer: genomlyslig, skir, klar, flortunn, uppenbar, tydlig, evident.

Och vem vet, kanske föredrar både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt en riktigt flortunn demokrati?

Testar att blogga från mina nya bloggdator, den glassrosa ASUS EEE PC 1005P 1.6 1GB/160 10.1# W7S PINK.

Naturkrafterna gör sig kraftigt påminda så här års. Askmolnet från Island stoppar flygtrafiken, vårfloden dränker byar och samhällen, pollenallergikerna tvingas beväpna sig med nässprej, ögondroppar och tabletter om de ska kunna sticka näsan utanför dörren. I Mexikanska golfen sprutar oljan med sådan kraft att BP:s svenska ordförande, Carl-Henrik Svanberg, kanske snart sköljs bort.

Andra krafter, som ofta beskrivs som om även de verkar som naturlagar, är de så kallade marknadskrafterna. Och de har verkligen låtit tala om sig den sista tiden.

Det har ännu inte gått två fulla år sedan Den Globala Krisen slog till. Det var i september 2008 som jätteinvestmentbanken Lehman Brothers gjorde den hittills största konkursen i amerikansk historia, med tillgångar på 600 miljarder dollar i boet (ni får själva räkna ut vad det blir i svenska kronor). Efter det gick liksom botten ur västvärldens ekonomier.

Men de svåra tiderna gick mot sitt slut i år, och världens börser gick upp. Härliga tider, strålande tider!

Fast nu kärvar det i Grekland, och inte så lite heller. Nu snackar vi inte om en konkursad bank, utan ett helt land som står på ruinens brant. Och plötsligt förvandlas världsekonomin till ett gungfly igen med börser som åker berg- och dalbana. I den moderna tidens avreglerade och digitaliserade världsekonomi sitter allting ihop, och om en finansaktör drabbas av snuva kan man ge sig den på att han smittat alla i systemet inom 24 timmar.

EU kraftsamlade och erbjöd nyss Grekland ett lån med så många nollor att det inte gick att förstå vad det var för summa, bara att den var väldigt, väldigt stor, men kommer det att hjälpa? Självutnämnda förståsigpåare (till exempel chefsekonomer på banker och andra större företag, samt krönikörer i finanspressen) hörs mumla att den här krisen kan bli mycket värre än den för två år sedan.

Marknaden tycktes i veckan anse att euron inte längre är att lita på, för den sjönk som en sten. För att försöka stävja finansoron införde Tyskland förbud mot en procedur med det lätt ekivoka namnet naken blankning.

Vad är då det? Jo, vid naken blankning satsar en investerare på att ett finansiellt instrument ska falla i värde. Affären görs utan att han äger instrumentet i fråga.

Glasklart, eller hur? Men vad är det för finansiellt instrument som åsyftas – en kulram? Räknedosa? En hundring rätt i handen?

Marknaden gjorde förstås tummen ned för förbundskansler Angela Merkel, oklart varför. Men i mångt och mycket består marknadskrafterna av extremt nervösa människor vars förtroende skyggar för minsta lilla. I vissa kretsar kallas det här för att ”marknaden korrigerar sig själv”. Jaha?

Strax före superkonkursen hösten 2008, skickade direktionen för Neuberger Berman, ett investment­företag som ägdes av Lehman Brothers, ut ett mejl där man bland annat föreslog att ledningen för Lehman Brothers skulle avstå från sina multimiljon­dollar-bonusar. Det skulle övertyga både anställda och investerare om att ledningen inte försökte smita undan ansvaret för den ansträngda ekonomiska situation man hamnat i.

Men George Herbert Walker IV, en av toppdirektörerna på banken, bad i stället styrelse och ledning om ursäkt för det befängda förslaget. Minska bonusen? ”Jag vet inte vad det är för något i vattnet som de dricker på Neuberger Berman. Jag skäms och ber om ursäkt.”

Och det är alltså sådana som han och hans kompisar som utgör marknadskrafterna!

Ju mer jag tänker på det, desto förnuftigare verkar tanken på att lägga besparingarna i madrassen i stället för att sätta in dem på fonder och sparkonton. I madrassen kommer i alla fall inte marknaden åt dem.

Okej, här kommer en hel radda bilder som visar det nya badrummet på övervåningen. Egentligen skulle jag väl ha haft före-bilder också, men… Det var inget roligt badrum! Vi har tagit bort en liten bastu som vi aldrig använde och i stället gjort en duschvrå. Resultat: Luftigt, snyggt, läckert!

Konstnärlig vinkel.

Lägg märke till duschen som har både handhållen stril och stor stril som sitter ovanför huvudet.

Glasmosaik. Det vita kakelt är vågigt i strukturen – lite svårt att fotografera…

Allt är nytt, även toalettstolen. Här ser man lite av vågorna i kaklet. Skåpen är Vedum Basic i valnöt.

Kommoden. Såååå skönt att få undan alla grejer! Gissa vem som har mest, vår snart 17-åriga dotter eller vår 15-årige son?

Nytt och blankt. Och rent!

Lampor och spegel. Snedtaket som syns i spegeln har fönster. Tidigare var taket vit, smal panel. Nu är det helt slätt och mycket, mycket snyggare.

Takspottar (med dimmer).

Rostfria detaljer.

Om ni tittar på blandaren ser ni mig med kameran.

Stilrent från Clas Ohlsson.

Rödvita handdukar från Hemtex.

I badrummet nere har vi blå mosaik (till vitt kakel).

Matten är lite svår att fotografera – de olika fasetterna speglar ljuset åt alla håll.

Jag är supernöjd!

Vi skulle ha åkt till Paris i vår, maken och jag. En weekend-tripp; iväg på fredag och hem på måndag. Bara han och jag, inga barn. Oh, det skulle bli så underbart! I flera veckor gick jag omkring och låtsades att jag var Ella Fitzgerald och gnolade på det eviga örhänget ”April in Paris”:

April in Paris, chestnuts in blossom

Holiday tables under the trees

April in Paris, this is a feeling

That no one can ever reprise

Tänk att möta våren i Paris! Tänk att, iförd basker och tvärrandig bomullströja, vandra under blommande kastanjeträd, slå sig ned på en fransk gatuservering och läppja på ett glas vin. Kanske knapra på en bit baguette med färsk brie. Känna sig kontinental och romantisk. L’amour, toujours l’amour!

Vi har varit i Paris en gång förut, men då hann vi inte med kvarteren i Montmartre och Sacré-Cœur. Men nu skulle det betas av, liksom Musée d’Orsay där mängder av världsberömda impressionister och post-impressionister hänger; Monet, Manet, Degas, Renoir, Cézanne, Seurat, Gauguin och Van Gogh. Kanske skulle vi hinna med en drink i baren på legendariska Moulin Rogue – oh la la!

Jag hade till och med planerat vad jag skulle köpa för parfym; Chanel no 5. Jag har aldrig ägt den tidigare, men nu ville jag bära den som en hyllning till modets och kärlekens huvudstad. Och varför inte måla läpparna i korall eller knallrött med ett stift från Dior? D’accord!

Nu blev det inte så. För på Island vaknade Eyjafjallajökull till liv efter att ha sovit sedan 1823. Faktum är att Eyjafjallajökull är en ganska stillsam vulkan, som bara har haft fyra kända utbrott sedan Island befolkades (enligt Wikipedia). Det första dokumenterade utbrottet inträffade 920, och det senaste alltså nu i år.

Och vilket utbrott det blev! Hips vips lamslog askmolnet hela Europas flygtrafik på ett sätt som skulle göra vilken terrorist som helst grön av avund. Flygbolagen blödde pengar och ute i världen satt svenskar både här och där utan möjlighet att ta sig hem. Men vad brydde väl jag mig om dem? Det enda jag kunde tänka på var: Kommer vi iväg till Paris?

Kvällen innan vi skulle resa kollade jag SAS hemsida det sista jag gjorde innan jag gick och lade mig. Allt såg okej ut. Men medan jag sov ställdes vår flight in. Vad göra nu?

Det blev Trondheim i stället. Det var trots allt ett annat land med annan valuta och annat språk. Och, bäst av allt: Det gick att ta sig dit med bil på bara några timmar.

Sent på fredagseftermiddagen började vi kolla på nätet efter Trondheims bästa restauranger. Kom vi inte iväg till Paris skulle vi i alla fall inte snåla på maten! Endast det bästa var gott nog.

Och vi hade tur som tokar. I vanliga fall måste man boka bord flera veckor i förväg om man vill äta på Credo, men vi fick bord samma dag. Förmodligen hade andra långväga gäster stoppats av askmolnet.

Ville vi inleda femrättersmenyn med ett glas champagne, undrade servitören. Mais biensûr!

Efter den första perfekt tempererade klunken av Michel Turgy Grand Cru Blanc de Blanc kunde man nästan inbilla sig att vi kommit till Paris i alla fall. Maten var superb rakt igenom – pilgrimsmussla, torsk, oxfilé och oxsvans smakade himmelskt. Menyn var uppbyggd som en symfoni, med osten som kraftfullt crescendo. Desserten? Ren och skär njutning.

Tre timmar tog måltiden, och jag minns inte att vi pratade om någonting annat än det vi åt och drack. Det är inte alls säkert att vi hade ätit bättre i Paris.

Paris finns kvar. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi kommer dit, men blir det i år lär kastanjeträden ha blommat färdigt.

Mais – c’est la vie! Au revoir!

Fotnot 1: ”April in Paris” skrevs 1932 av Vernon Duke (musik) och E. Y. Harburg (text) till Broadwaymusikalen ”Walk a little faster. Den har framförts av många kända artister som Louis Armstrong, Count Basie, Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, och Doris Day.

Musikalen blev film 1952 med Doris Day i huvudrollen. Filmen hette också ”April in Paris”.

Fotnot 2: Chablis Brasseri og Bar är en annan restaurang i Trondheim med liknande menyer.

Piggvartartar, tunfiskcarpatio, brandbade (detta var en sorts blandning av fisk och potatis om jag fattade rätt)

Champagne Michel Turgy Grand Cru Blanc De Blanc

Kamskjell (pilgrimsmussla?), risonni, skaldyrskum

Grans Fassian Mineralschifer Riesling Mosel Tyskland 2008

Bakt torsk, nykål, kongeöstersopp (svamp men vet ej vad den heter på svenska), soyakalvesjy

George Mosbacher Deidesheimer Leinhöle Rielsing Spätlese trocken Pfals Tyskland 2008

Storfe fra Röros (oxfilé), oksehaler (oxsvans!! så himla gott! who knew??), gnocci (var lite grand som små mini-paltar fast med potatis), jordskokk. (jordärtskocka)

Michele Chiarlo Barbera D`asti Piemonte Italia 2007

Derringaren special, norsk ku, Monteveronese, italiensk Ku, Brie de Maux, fransk ku. (enormt mycket smak på samtliga ostar, jag tog bara en tugga av varje, det räckte långt!) Mycket gott fruktbröd till. Dryck: Rödvinet ovan.

Pasjonsfruktkrem (var som en liten rulle av fromagetyp), Sabayone (i den såsen låg en oerhört delikat liten minimuffins!), marshmellows, appelsin. (det låg även lite “müsli” av desserkaraktär på fatet)

Michele Chiarlo Moscato De Asti Piemonte Italia 2009 (var ohyggligt gott till desserten!)

Mums!!!

Vi skulle ju ha rest till Paris och mött våren i helgen, maken och jag. Men det kom ett askmoln från Island emellan… När jag gick och la mig på torsdagkväll fanns vår flight fortfarande uppsatt på SAS sida, men när jag vaknade hade den “cancellerats”, som det så fint heter. Ack ja, ack ja. Paris finns fortfarande kvar, men kastanjerna lär vara utblommade innan jag kommer dit.

Vad gjorde vi då i stället? Tog bilen till Trondheim, det är ju bara 26 mil från Östersund. Bodde på SAS Radisson Royal Garden, där jag måste ha bott minst tio gånger vid det här laget. Men det var första gången vi var dit på tu man sedan barnen föddes, så det var lite lyxigt. Och så slog vi på stort och gick på restaurang Credo och åt femrättersmiddag med speciellt anpassade viner. Helt fantastiskt! Tog faktiskt kort på alla rätter, så jag tänker lägga ut dem här senare i veckan.

—

Besökte min naprapat i dag. Min rygg protesterar. Jag måste börja träna regelbundet! Inte som nu, ibland! Jag skyller på att det varit ett ganska tufft och råddigt år, då jag ofta känt att jag inte orkat ta mig iväg till gymmet. Jag har inte prioriterat det. Men det gör jag alltså inte ostraffat…

Läget har i alla fall lugnat ned sig, jag har lediga måndagar nu och bör kunna fixa träningen. GET A GRIP, Kicki!

– Hur länge har ni varit ihop?

Frågan ställdes på Facebook häromdagen. Tja, få-se-nu … drygt 20 år är det visst. Vännerna som deltog i diskussionen svarade 18 respektive 35 år på samma fråga.

Jisses. Är jag verkligen så himla gammal nu att vi börjar snacka förhållanden som sträcker sig över decennier, inte enstaka månader eller år? Ja, tydligen. Okej, visst vet jag att jag är 47 år, en månad och fem dagar gammal, men ändå. Ofta tycker jag att jag lever i ett enda pågående jättestort NU som började ungefär 1999/2001. Barnen har visserligen blivit större och maken har fått mindre hår, men själv är jag precis likadan som jag alltid har varit. Exakt. Klockrent. På pricken.

Fast kanske ändå, om jag ser rent objektivt på det hela … vissa dagar (ganska många, faktiskt) är det en kärring som möter min blick i spegeln. Det där med Botox kanske inte är en så dum idé ändå? Man kanske borde testa innan det gått så långt att man kan kila fast enkronor i vecken i pannan? Och den där bekymmersrynkan mellan ögonbrynen – hur dyrt är det med Restylane och hur länge varar effekten?

På Facebook (ständigt detta Facebook!) kommer också frågan om läsglasögon upp. Själv har jag + 1 i styrka, men det känns som att det inte kommer att räcka länge till. Och vart tar alla läsglasögon vägen? Man vet ju aldrig var man lagt dem! Är det dags att kapitulera och hänga dem i ett senilsnöre om halsen?

Och så alla dessa miljarder tillfällen när man inte kan få fram vad någon heter, eller vad en film eller en bok har för titel. Man vet att man vet det, men hjärnan kan helt enkelt inte accessa den lagrade datan. Hårddisken är för full.

Tur då att den nya tekniken är så lättillgänglig! Här kommer ett tips: När du sitter i soffan och kollar en film och vet så väl att du sett killen som spelar huvudrollen i en annan, tidigare film, men inte kan komma på vilken det var, hugg genast tag i din mobil (för du har väl en smartphone?) och gå till Internet movie database (imdb.com). Leta upp skådisen och du hittar hela hans filmografi. Kommer du inte ihåg hans namn? Leta rätt på filmen du just tittar på, så har du hela rollistan där.

Hur klarade 40-plussarna av vardagslivet innan internet fanns? En fråga man kan fundera länge på. Hur var livet över huvud taget innan internet och mobiltelefoner fanns? Förra sommaren läste jag om några gamla spionromaner från 1970-talet av den engelska författarinnan Evelyn Anthony, och slogs av hur mycket av handlingen som upptogs av jakten på en telefon. Dessutom rökte alla karaktärer unge fär ett paket cigaretter om dagen. Det ser man inte i Dan Browns böcker nuförtiden.

Men det kanske allra tydligaste tecknet på att jag blivit gammal, är att jag tycker att det är så roligt att prata om hur det var förr. Och att jag så lätt hamnar i diskussioner med vänner och kollegor där det kan låta så här:

l Tänk att Helan & Halvan-filmer faktiskt gick på bio i Östersund så sent som 1980!

l Kommer ni ihåg när man aldrig missade den lilla filmen om solens upp- och nedgång bara för att man då fick se tecknat på tv?

l Är det inte upprörande att ungarna nuförtiden inte får lära sig någonting om andra världskriget förr än i nionde klass?

l Minns ni att man kunde köpa antistatmedel som man gned in i LP-skivor med en sammetsborste? Och tänk alla skivomslag som man satt och undersökte med lupp, och koderna som var inristade i vinylen alldeles intill den runda pappersetiketten.

l Innan man hade bankomatkort var man tvungen att gå på post eller bank på fredag och försöka beräkna hur mycket man skulle göra av med under helgen, men på den tiden räckte ju pengarna någon vart också …

Ja, så där håller vi på. Vi minns och vi minns.

Men trots att jag egentligen skulle behöva rensa min hårddisk för att få plats med allt det nya, så vill jag inte det.

Jag vill fortsätta att tro att jag är den jag alltid har varit.

Det har varit många turer fram och tillbaka om var den nya arenan i Östersund ska ligga. Ja, det har varit många turer fram och tillbaka om vi ska ha någon över huvud taget – diskussionen har böljat fram och åter, ända sedan gamla ishallen Z-kupolen brann ned 1989 (bilden till höger).

I veckan beslöt kommunstyrelsen att arenan ska ligga på området bortanför Jämtkraft arena, det så kallade R3-alternativet. Den 28 april ska så det slutliga beslutet tas i kommunfullmäktige, och om gudarna är med oss kan den nya arenan stå färdig hösten 2012 till en kostnad av 245 miljoner.

Nu vet man ju hur det är med byggprojekt. Det är sällan de blir billigare än beräknat (det vet alla som haft hantverkare i huset)! Kanske borde man för säkerhets skull redan nu räkna med att kostnaden blir det dubbla (tänk renoveringen av badhuset), alltså 490 miljoner. Eller ska vi säga 500 jämnt? 750? En miljard? Va? Det är väl något att skryta med, ett miljardbygge. Och då får ändå inte curlingen plats!

Men bygget och verksamheterna som ska rymmas där i all ära, minst lika viktig är ju namnfrågan. Vad ska arenan heta? Hittills har jag inte hört några förslag, men jag ser med spänning fram emot namntävlingen. Jämthallen, Storsjöhallen, Z-arenan eller Östersundsarenan tippar jag kommer att vara flitigt förekommande. Vi jämtar är ju förtjusta i våra geografiska prefix.

Å andra sidan kan det ju bli så att något företag går in med stora slantar och kräver att arenan ska heta något i stil med SAS OSD-ARE Arena, eller varför inte The Persson Family Sports and Recreation Ice Arena? Eller Arena Maths O Sundqvist? I själva logotypen byter man ut bokstaven O mot en stiliserad bild av den ovala hockeyrinken. Mycket snärtigt.

Vill man verka litet kulturell och bildad och dessutom få med Jämtlandsanknytningen kan ju Peterson-Berger-arenan kanske vara ett alternativ. Eller 220 Volt-hallen. Eller varför inte Hardda ku, hardda geit-arenan? Gångbart även internationellt eftersom det inte behövs några å, ä eller ö:n.

Om man söker inspiration i namnfrågan kan man till exempel vända blicken mot Göteborg och se hur man där gick till väga. Jag tänker förstås på Gamla Ullevi.

Ullevi var en fotbollsarena som invigdes 1916. Åren gick, och 1958 var det dags att inviga en ny och större arena, som även den fick namnet Ullevi, eller Ullevi Stadion. Under byggtiden kallades den Nya Ullevi, och så säger många än i dag. Gamla Ullevi kallades just så, Gamla Ullevi.

Tiden gick, och 2007 revs Gamla Ullevi. På platsen finns i dag en ny arena, invigd 5 april 2009. Vad skulle då den arenan heta? Språkprofessorn och bygdens son, Sture Allén, en gång ständig sekreterare i Svenska Akademien (med valspråket ”Snille och smak”) anlitades. Ett av många namnförslag som det talades om var Gunnar Gren-stadion, men Sture Allén gick en annan väg. Den nya arenan fick namnet – håll i hatten! – Gamla Ullevi.

Hängde ni med? I Göteborg kan man alltså prata om gamla Gamla Ullevi, nya Gamla Ullevi samt Nya Ullevi. Lätt förvirrande, men det går.

Och då kommer jag äntligen fram till mitt förslag. Borde inte den nya arenan heta Gamla Z-kupolen? Den kommer visserligen inte att stå exakt på den gamla platsen, och den kommer heller inte att vara en kupol, men i alla fall. Kan man vara tokig i Göteborg kan vi väl vara litet tokiga här också! Och tänk vilken konversationsöppnare! ”Jaså, du är från Östersund? Är det inte där ni har det där konstiga namnet på ishallen? Hur kommer det sig?”

Jag sätter tio spänn på att det i slutändan blir Storsjö Arena eller Storsjöhallen. Men man kan väl få drömma…

Vad är ditt förslag? Tänk stort! Tänk vilt! Tänk crazy!