Jag hyser
ett nästan genant intresse för det engelska kungahuset. Inte
på så sätt att jag beundrar och avundas personerna, men
som fenomen betraktat är huset Windsor helt outstanding.
Kärlekshistorien mellan Wallis Simpson och prinsen av
Wales, Edward, är välkänd. När han till slut
blev kung (Edward VIII) och inte fick gifta sig med "the woman he
loved", abdikerade han.
För kungahuset blev detta naturligtvis en svårsmält
skandal. För många britter är Wallis Simpson fortfarande
en hatad kvinna. Inför en juvelauktionen av hertiginnans smycken
turnerade Sotheby's i flera länder för att på så
sätt skapa mesta möjliga uppmärksamhet för evenemangent
– men till England for man aldrig. Det skulle helt enkel inte ha
varit möjligt att göra utan blivit en alltför stor faux
pas.
På en bokrea i London hade jag turen att hitta en riktig pärla
om paret Windsor: Wallis and Edward – Letters 1931–1937 (redaktör
Michael Blough). Den är inte bara intressant för att
den handlar om kungligheter utan är också historiskt mycket
givande. Blough har också skrivit en bra biografi om Wallis Simpson;
The Duchess of Windsor.
Sen
har jag faktiskt också Andrew Mortons båda böcker
om prinsessan Diana: Diana – Her True Story och uppföljaren
Diana – Her New Life (bägge böckerna köpta flera år
före hennes död). Diana var världens mest kända
kvinna, och som fenomen betraktat är detta oerhört intressant
tycker jag. Men visst känns det lite som att läsa en super deluxe-utgåva
av Svensk Damtidning.
Sally Bedell Smiths bok Diana - The Life of a Troubled Princess
visar att Diana var en människa med många psykiska problem.
Alla symptom tyder på att hon led av en så kallad borderline-personlighet.
Men i stället för att få professionell hjälp med
sina ätstörningar, depressioner och parnoida drag vände
hon sig till astrogloger, energi healers och andra new age-terapeuter.
Den verkliga Diana av Lady Colin Campbell stöder teorin
att Diana faktiskt var sjuk under flera år.