JAG ÄR HEMMA, JAG
Jag är sjukskriven. Har snart varit hemma två veckor, och det blir nog
tre veckor till också som det ser ut nu. Jag känner mig slut och utarbetad.
"Tillfällig överbelastning, behov av återhämtning" som det heter på
sjukintygsspråk.
Det har varit en del på jobbet som påverkat mer än jag fattat... Men
sen tycker jag också att det är jobbigt att jobba heltid när jag börjar
06.30 alla dagar.
Det känns otroligt skönt att bara vara hemma. Ta långpromenad. Styrketräna. Pyssla på. Men jag har inte riktigt landat än, känner jag. Det måste ju vara fel inställning att tänka på allt som man ska hinna göra hemma nu när man är sjukskriven?!
Framtiden tänker jag inte så mycket på. Mer än att jag tycker det är lite stressande att min krönika (som jag skriver en gång i veckan) nu lyser med sin frånvaro i tidningen! [28 mars]
k
o m m e n t e r aEN GAMMELFASTER TALAR
Mitt äldsta brorsbarn har blivit mamma vilket betyder att min bror blivit
morfar och jag har blivit gammelfaster! Jag håller naturligtvis på
och syr ett babytäcke...
Det rosa tyget är designat av Kaffe
Fassett!
Den nyblivna mamman är 29 år vilket inte alls är uppseendeväckande ungt,
men som jag nyss sms:ade henne: För mig kommer hon för alltid att vara
tre månader och ligga och jollra i mitt 16-åriga knä! Jag minns det som
i går. Hon hade aldrig skrattat och "pratat" så mycket som när hon hamnade
i mitt knä och jag blev helt förälskad och fick ompröva mitt beslut att
aldrig skaffa barn...
Jag har uppdaterat sysidan med en ny duk! 240
lappar i olika färger. Coolt.
[20 mars]
JA MÅ JAG LEVA (publicerad i
ÖP 18 mars)
I morgon fyller jag år. Jag är en sådan där person
som alltid gillat idén med födelsedagar och som är barnsligt
förtjust i presenter. Det är till exempel inte bara barnen
som tjuvklämmer på julklapparna i vår familj ...
Men jag måste erkänna att det blir svårare och svårare
att känna sig upprymd över födelsedagarna numera. När
min äkta hälft frågar mig vad jag önskar mig det
här året kommer inga förslag från mina läppar.
Jag rycker lite på axlarna och muttrar något om att "det
spelar inte så stor roll". Egentligen vill jag helst av allt
skrika: Vi skiter i min födelsedag i år! Vi låtsas som
att den inte finns! Jag vill inte fira någon mer födelsedag,
någonsin!
Vad fyller jag då, kanske ni undrar? 102? Nej, fullt så illa är det inte, men 45 känns inte så mycket sexigare. F-y-r-t-i-o-f-e-m. 45-taggare? Nej, det uttrycket har ingen hört. 45-årig tvåbarnsmamma har vi däremot alla stött på som anonyma exempel i artiklar som handlar om förtidspensionering och reallönesänkningar. Bara jämmer och elände, alltså. Dystert och grått.
Om man är 45 år och möter en gammal bekant, en klasskamrat eller granne i samma ålder som man inte sett på ett tag blir man smått chockad och tänker: "men herre gud, ser jag också så där gammal ut?!". Men när man avbördar sig inför en något äldre vän möts man bara av ett trött "vänta tills du fyllt 50, då blir det riktigt jobbigt". Ingen tröst att hämta.
Plötsligt är det jättejobbigt att köra bil när
det är mörkt. Man ser ju fasen ingenting fast man har helljus
på! Och hemma är det inte bättre. Barnen sitter i mörka
rum och läser och man måste säga åt dem att tända
lampor, lampor som på något sätt inte
lyser upp lika bra som de gjorde förr i världen.
Och visst är det märkligt att nästan all tryckt text är
så svårläst nuförtiden?
Går man och lägger sig obetydligt efter midnatt är nästa
dag förstörd.
Det enda roliga med årets födelsedag var upptäckten att jag nästan är exakt lika gammal som SVT:s solfilm - den debuterade 21 mars 1963. Jag tror inte att jag såg den då (tveksamt om tv fanns på BB), men när jag blev större blev den något väldigt viktigt - vi som är födda i början av 60-talet blev ju inte direkt bortskämda med tecknad film i tv. Däremot tjeckiska dockfilmer. Minns ni Patrik och Putrik?
Vad hände mer 1963? Ingmar Bergman blir chef för Dramaten. Beatles spelar in sin första LP, "Please, please me". Valentina Teresjkova blir den första kvinnan i rymden. Martin Luther King håller sitt "I have a dream"-tal. Jimmy Osmond föds 16 april.
Under några korta år vill vi inget annat än bli äldre och få komma in på rätta ställen och ta körkort och handla på bolaget. Men sen går det över. Kanske någon påhittig krogägare kan sätta åldersgräns 46 en gång i veckan? Det vore kul att bli nekad i dörren en gång till innan man dör.
EN OBLODIG HISTORIA (pubilcerad
i ÖP 11 mars)
Just nu vill jag helst inte visa mig i kortärmat.
Har jag gått upp kraftigt i vikt? Nej.
Skäms jag över gäddhäng på överarmarna?
Nej.
Känner jag mig allt för vintervit? Nej (eller jo, men det är inte därför).
Har jag lämnat blodprov via venen i armvecket? Ja! Och trots att det gått en vecka ser min arm fortfarande ut att tillhöra antingen en svårt misshandlad person eller en sprutnarkoman. Men blåmärkena har snart passerat regnbågens alla nyanser, vilket brukar vara ett tecken på att nu är det inte länge
kvar. Kanske ser jag helt normal ut lagom till finalen i Melodifestivalen.
Jag tillhör de där svårstuckna (ibland även de snarstuckna) personerna med lågt blodtryck och ådror som lever sitt eget liv. Kommer det en nål i närheten drar sig kärlen samman och vägrar att släppa ifrån sig de livsviktiga dropparna, eller så knycker ådrorna bara nonchalant på nacken och rullar undan nålen. Här skall icke penetreras!
Man får snabba snärtar på armvecket i hopp om att venen ska hoppa upp och bli synlig. Man blir ombedd att knyta näven hårt. Man blir tillsagd att slappna av, ungefär som om man sitter där och håller emot på pin kiv. Men ett blodkärl är ju ingen muskel som man kan spänna och slappna av på beställning. Hallå, sjukvården! Vet ni inte det? Ingen skulle vara gladare än jag om det gick snabbt och enkelt att lämna blod, men min kropp vill helt enkelt ha sitt blod och sina ådror i fred.
Riktigt besvärligt blev det för några år sedan när jag vaknade mitt i natten och trodde att någon kört ett spjut rätt genom lungan och ut genom min vänstra axel. Det visade sig att så inte var fallet, men jag hade helt utan förvarning drabbats av lunginflammation (riktigt läbbigt faktiskt, för jag kände mig inte ett dugg krasslig när jag gick och lade mig).
För att kunna ställa rätt diagnos skulle en mängd prover tas, men eftersom mitt blodtryck då var 100/60 och tempen 39,4 ville förstås mina ådror inte släppa till. Så fort nålen kom in rullade de undan eller drog ihop sig. En sköterska försökte gång på gång att få in nålen i venen, men det enda hon lyckades med var träffa en nerv, vilket fick mig att skrika rakt ut eftersom det kändes som det brann i hela armen.
Sköterskan konstaterade då tämligen bryskt att nu fick någon annan ta över, och tack och lov för mig kom en lite äldre kvinna som var rena drömmen – mild, förstående och oändligt tålmodig. Men inte heller hon fick ut något blod, trots att vi nu provat med båda armvecken. Hon satte då en nål i vänster handrygg, och lät den sitta där, trots att det inte kom något blod här heller. Jag genomled en ny feberfrossa och fick både Alvedon och Voltaren. När det verkade kunde jag slappna av så pass att det äntligen gick att få flera rör blod ur mig. Men vilken pärs!
Lågt blodtryck är bättre än högt, men ibland blir man lite trött på att alltid frysa om händer och fötter, på att man litet då och då är på väg att svimma efter att man klivit ur sängen på morgonen – och på att det är så svårt att mjölka fram litet blod när man som bäst behöver det!
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon har svimmat både i Sverige och utomlands.)
VILL HA VILL HA VILL HA VILL HA!!!
Alltså: man snackar om kaffe, cigaretter, knark, värktabletter och alkohol, men vet ni hur jobbigt det är att v ara tygberoende? Här kommer ett litet axplock av alla fantastiska tygkollektioner som man kan köpa hos Keepsake Quilting:
(tygerna ovan har jag sett i verkligheten och de är så underbara att man bara vill äta upp dem!)
Dollarn är snart nere på 6 spänn, så det är läge att handla, men handlar man så här mycket på en gång blir det ju en slant... plus att man nästan säkert åker på tullavgifter. MEN ÄNDÅ!!! [6 mars]
VISST KAN MAN TÄVLA I MUSIK (publicerad i ÖP 4 mars)
Jaha! Både Linda Bengtzing och Charlotte Perelli höll för favorittrycket och gick direkt till Melodifestivalens final, medan Carola (och Andreas Johnson, men han är ju så obetydlig bredvid schlagerdrottningen att han räknas knappt) måste kämpa vidare i andra chansen.
Hur ska det gå? Tänk om Nordman slår ut Carola! Och kommer Christer Sjögren att sopa golvet med de andra i finalen? Men jag håller ju på Amy Diamond!
Ja, hur ska det gå. Under fyra veckor har svenska folket suttit klistrat vid tv-apparaterna, men än är det inte över. Om vi sedan kommer med i den megastora
finalen i Belgrad (ja, vi måste ju kvala i år eftersom det gick så dåligt för The Ark i fjol) eller inte känns faktiskt mindre viktigt. Det är den svenska delen av Melodifestivalen som betyder något. Och som den betyder! Varje kommun som får stå värd för en deltävling verkar se det som en ynnest och en rejäl PR-vinst. I den offentliga debatten om varför Östersund behöver Björntanden och andra liknande anläggningar anförs att med en riktig konserthall kan också vi få ta emot melodifestivalen. Skynda bygg!
Hur blev det så här egentligen? En gång i världen, vilket råkade sammanfalla med min tonårstid, var melodifestivalen det fulaste som fanns. Tävla i musik! Det går ju inte! Att ställa upp i melodifestivalen var verkligen inte politiskt korrekt. Abba fick 1974 klä skott i tv-nyheterna där en mycket magsur reporter gnällde över att gruppen 1973 gjorde en låt som gynnade det statliga telebolaget ("Ring, ring") och nu hyllade en plats som varit ett grymt och blodigt slagfält ("Waterloo"). Vad menade man egentligen? Att Abba vann hela Eurovision Song Contest i Brighton var inget att vara glad över - gruppmedlemmarna var ytliga, penninghungriga och klädde sig i alldeles för blanka kläder. Träskor och slitna jeans var det enda acceptabla, samt akustiskt gitarrkomp och sprucken sångröst.
Eftersom nu Abba ställt till det så eländigt blev Sverige tvunget att arrangera Europafinalen 1975 (Lasse Berghagen tävlade med "Jennie, Jennie" fast alla tyckte att Björn Skifs borde ha vunnit med "Michelangelo"). Proggbandet Nationalteatern häcklade tillställningen med sången "Doin´ the Omoralisk Schlagerfestival", och 1976 stod vi över hela tävlingen - officiellt hette det att vi inte hade råd, men faktum var att det musikpolitiska läget gjorde det omöjligt att genomföra melodifestivalen. Ingen tordes säga högt att man hade alla Abbas skivor.
Redan 1977 var vi tillbaka i tävlingen men kom sist på grund av Forbes och deras usla hyllningslåt "Beatles". 1983 sjöng en 16-årig flicka ett bidrag som hette "Främling" och sen den dagen har det bara gått uppåt för Melodifestivalen. Nu snackar vi folkfest, klang- och jubelföreställning och artistförberedelser som innefattar nya tänder, viktminskning, Botox och specialkläder som sys direkt på kroppen. Det är helt självklart att man kan tävla i musik och nu är det tv-tittarna som röstar fram vinnarna. Om telenätet överbelastas är det SKANDAL att det inte går att komma fram och inte en kotte använder träskor längre.
Det är bara en tidsfråga innan det första gymnasiet inför ett särskilt estetprogram med inriktning på melodifestivalen. Kom ihåg var ni hörde det först.
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon anser att Italien borde ha vunnit 1975 med bidraget "Era".)
SÅNT HÄR VILL JAG GÖRA HELA DAGARNA
(ja, jag har hittat på mönstret själv...)
[3 mars]
TA NÅGON AV DE HÄR! (publicerad i ÖP
26 februari)
Det verkar vara väldigt svårt att hitta en ny landshövding till vårt län. Är det verkligen brist på kandidater? Vad jag vet har både Margareta Winberg och Per Söderberg sagt sig vara villiga att axla uppdraget, men tydligen är regeringen inte nöjd med dessa förslag. Och Maggi Mikaelsson får inte fortsätta, utan det blir Uno Svaleryd som går in som tillförordnad landshövding.
Men snälla nån. Vad tyder detta på? Extrem brist på inspiration skulle jag vilja säga!
Här kommer därför min lista på kandidater till posten som Jämtlands läns landshövding. Det är bara att välja
och vraka:
• Mats Hurtig. I den storstilade comebacken i Östersundsrevyn visar Mats att ingen kan som kan förstå (och gestalta) den jämtländska folksjälen. Dessutom får han länsborna att skratta. Ett gott skratt förlänger livet (och käften).
• Annika Norlin. Utnämns man till Sveriges Bästa Kvinnliga Artist duger man sannerligen som landshövding också. En ung kvinna i residenset kan faktiskt väcka intresse för politik och framtidsfrågor hos den yngre generationen.
• Rolf Lassgård. Ibland krävs det en landshövding med naturlig resning. En man med pondus och bärkraftig röst som kan platta till stockholmarna när man som bäst behöver det.
• Allt för byn-gänget. En sång- och dansman är aldrig fel, och här har vi ett helt knippe sådana män från naturfagra (men folkfattiga) Ragunda. Med ett kollektiv som landshövding är det lätt att täcka upp vid sjukdom och semestrar.
• Fia Gulliksson. Obändig kvinnokraft när den är som bäst! Fia skulle göra hela länet till en transfettsfri zon samt se till att vi alla börjar handla ekologisk och Kravmärkt mat. Dessutom är Fia en gammal klasskompis till mig.
• Patrik Zackrisson. Ibland behövs det någon som tänker helt spränggalet. Fast på ett bra sätt.
• Ann-Margret. Man kan inte påstå att länet flödar över av glamour, men med Ann-Margret skulle vi komma en bra bit på vägen. Decennier av hårt arbete i bland annat Hollywood ger ordentligt med skinn på näsan – finns det någon som tror att en statsminister skulle kunna säga nej till en landshövding med smeknamnet ”Djuret”...? Och glöm inte Elvis-koefficienten!
• Thord Eric Nilsson. Idrott är viktigt i ett län som nyss klarat av ett alpint VM och ett i skidskytte. Om vi nu på allvar tänker oss ett vinter-OS krävs det insatser av människor som verkligen vet vad det handlar om, och ÖP:s förre sportchef passar därför som hand i handske. En glad kalenderbitare som inte missat ett enda svenskt sportresultat sedan han lärde sig läsa.
• Sune Häggmark. En man som får älgar att verka exotiska och som dessutom gör papper av deras skit vet hur man utnyttjar länets tillgångar på bästa sätt. En Tysklandsmagnet.
Sådärja. Nu tror jag det blir lite lättare, Reinfeldt!