JAHAPP.
Jag har börat jobba heltid igen.
Jag har varit till England (York, hälsade på väninna, se krönikan nedan).
I går var jag till Sundsvall (i jobbet).
Ute skiner solen.
Hemma väntar ogräsrensning och rabattstädning och buskborttagning och nysådd (gräsmatta) och tusen miljoner andra saker i trädgården som känns mer som tunga måsten än skojig fritid.
På jobbet rullar det på. Fast ingen vet egentligen exakt hur allt kommer att bli när det är klart. Det beslut som jag fattat är att jag inte tänker fortsätta jobba med webben längre. Förutom en massa organisatoriska nyheter som vi inte behöver fördjupa oss i kan jag konstatera att jag hållit på med det här i åtta år, och det känns rätt att göra nåt annat.
Vad är då "att göra något annat"? I första hand är det att göra något annat här på redaktionen. Men jag är rädd för att jag rätt ofta hemfaller åt vidlyftiga grubblerier över hela mitt yrkesliv som mynnar ut i "men det kan ju inte jag göra, det törs inte jag, det har jag inte utbildning för, jag är för gammal, det ger inga pengar bla bla bla".
Sen har jag vissa drömmar också, men de känns verkligen bara som drömmar. Tyvärr. Funderar även på att satsa på Triss och Lotto... [29 maj]
k o m m e n t e r aETT SLOTT ATT FÖRLORA SIG I (publicerad i ÖP 27 maj)
Kommer ni ihåg den engelska tv-serien "Brideshead Revisited" ("En förlorad värld" på svenska), baserad på Evelyn Waughs kanske mest berömda roman? Den sändes i svensk tv 1982 och gjorde stor succé över hela världen. Snyggingen Anthony Andrews (Ivanhoe på nyårsafton) spelade överklasslyngeln Sebastian Flyte som släpade med sig teddybjörnen Aloysius vart han än gick, men själv föll jag pladask för Jeremy Irons i rollen som Charles Ryder, Sebastians vän och studiekamrat som med hull och hår kastar sig in i den aristokratiska värld vars dörrar plötsligt har öppnats för honom.
Serien vimlade av skådisar i världsklass; bland annat gjorde Laurence Olivier en av sina sista roller här.
Men tv-dramats kanske allra mest framträdande aktör är inte någon människa (och inte heller någon nallebjörn) - det är det påhittade slottet Brideshead, gestaltat av det högst verkliga slottet Castle Howard som ligger cirka 20 minuter norr om York i grevskapet Yorkshire. Slottet figurerar inte bara som pampig exteriör, utan mängder av salar, korridorer och andra utrymmen uppläts till filmteamet. Mängder av rekvisita från slottet förekommer också i serien, bland annat en stor resväska med massor av adresslappar på som används av Lord Marchmain (Olivier) när han ska återvända hem efter flera år i exil.
I lördags hade jag den stora förmånen att få besöka Castle Howard, och jag skulle gärna vilja säga att jag var personligen ditbjuden för att delta i en bal eller så, men nej. Jag var bara en av de 200 000 personer som årligen besöker slottet. Castle Howard är ett av dessa vördnadsinbjudande herresäten som är öppna för allmänheten - mot en avgift, förstås. Det kostar nämligen skjortan att renovera och underhålla sådana här ställen. Släkten Howard bor fortfarande på slottet, men den flygeln får man inte besöka. Det var Charles Howard, tredje Earl of Carlisle, som 1699 bestämde sig för att bygga slottet, men eftersom det tog 100 år hann han aldrig se det färdigt.
När den gigantiska byggnaden bredde ut sig framför mig var det nästan så att jag hörde det välbekanta temat av Geoffrey Burgon i bakgrunden - faktum är att jag köpte cd:n med musiken eftersom den fanns till salu i en av souvenirbutikerna...
Vid den vackra fontänen väntade jag mig att se Sebastian och Charles sitta och plaska med fötterna, men märkligt nog var de inte där.
Hade Evelyn Waugh Brideshead i tankarna när han beskrev herresätet i boken? En av guiderna på slottet berättade för mig att mycket tyder på det. Castle Howard är så intimt sammankopplat med romanen att när den nu filmatiserats med Emma Thompson i huvudrollen som Lady Marchmain (premiär i september) så valde man återigen Castle Howard.
Vad är väl en bal på slottet? suckar Askungen längtansfullt. En bal på Castle Howard vet jag skulle vara alldeles, alldeles underbar. Verkligheten överträffar som bekant alltid dikten.
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon bjöds en gång på kadettbal på I 5. Den var rätt så underbar.)
KÄRA DAGBOK! (publicerad i ÖP 20 maj)
Det ska vara en dagbok i år. Lars Norén, en av våra mest framgångsrika (och ångestladdade) dramatiker, gav i våras ut dagboksanteckningar som omfattar perioden augusti 2000 till augusti 2005. Tydligen hade han en del att säga om de åren, eftersom boken innehåller 1 600 psalmbladstunna sidor.
Kulturetablissemanget i landet är lätt skakat, men boken fick i huvudsak positiva recensioner.
Raskt kommer jag att tänka på min egen icke föraktfulla dagbokssamling där hemma. Mellan julafton 1973 och hösten 1990 lyckades jag klämma ur mig inte mindre än 42 (!) dagböcker där jag berättar vad som hänt och hur jag mår. Och jag har sparat dem alla.
Till skillnad från Lars Norén skriver jag mycket lite, för att inte säga ingenting alls, om hummerinköp och Armanikostymer. I början kan det se ut så här:
"11 november 1975. Kära dagbok! I dag klev jag upp 08.45 och åt frukost, två limpmackor och ett glas O´boy. Sen cyklade jag till Maggan. Vi lekte med Barbie. Sen följde hon med mig hem när jag skulle äta lunch. Sen cyklade vi tillbaka till henne och fortsatte att leka med Barbie. Jag fick äta middag där. Vi lekte med Barbie ända till jag åkte hem 20.00. Jag kollade M*A*S*H på tv, det var jättebra."
Sen kommer kärleken in i livet:
"23 oktober 1978. Kära dagbok! P. L. i 9D gör mig vansinnig. Han är såååå snygg!! I går mötte jag honom i korridoren när jag skulle ha matte och han var på väg till franskan. Det var ingen annan i hela korridoren utom han och jag, och jag höll förstås på att döööö. Kände hur jag blev knallröd i ansiktet! Jag undrar så vad han tycker om mig?!?!?!?"
"16 mars 1985. Varför ringer han inte? Han har ju mitt telefonnummer!! Varför ville han absolut ha det om han inte tänker använda det? Jag har precis pratat i telefon med Annika i nästan två timmar nu, och hon håller med mig om att alla killar är idioter. VARFÖR RINGER HAN INTE?!?!"
Ju äldre jag blir i dagböckerna, desto mindre skriver jag om vad som faktiskt händer. I stället blir sidorna lackmuspapper över hur jag mår. Precis som i Lars Noréns pjäser kan man i mina dagböcker hitta en hel del ångest, för det är när jag slitits mellan hopp och förtvivlan som behovet av att skriva varit som störst: Kommer jag att klara ekonomitentan? Kommer jag att få jobb som journalist? Kommer jag någonsin att få en kille?
Ska jag vara ärlig är jag numera ytterst tveksam till om jag ska ha kvar dagböckerna som är skrivna efter årskurs 9. Vill jag verkligen att mina barn ska ärva det här? Vill jag verkligen att de ska läsa om alla dumheter jag begick? Kan det inte vara rätt ändå om ens föräldrars innersta tonårs- och 20-åringsväsen förblir höljt i dunkel?
Jag tror att svaret på frågorna är nej, nej samt ja!
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon fick till slut en kille, men det var inte han den snygga i 9D.)
HIT OCH DIT
När jag läser igenom den här sidan inser jag att jag framstår som lätt schizofren. *suck* Men det är väl Kicki i ett nötskal, typ. [20 maj]
800 PROCENT BÄTTRE!
Tack till er som hört av er efter gårdagens minst sagt uppgivna uppdatering!
Det känns så skönt att kunna berätta redan i dag att allt är så oerhört mycket bättre!
Jag fattade i går ett beslut som har med jobbet att göra, ett beslut som jag förmodligen har varit på väg mot en ganska lång tid men som det nu var hög tid att fatta, och som ingen annan än jag kunde ta. Och nu när jag har tagit det beslutet känns allt så rätt! Jag litade på vad min mage försökte säga mig, och för det blev jag rikligt belönad. I dag känner jag mig lugn, trygg, säker, glad och oerhört LÄTTAD! Det återstår fortfarande en massa turbulens för en massa människor på min arbetsplats, men för min egen del känns det som att det värsta är över nu.
Är det inte märklligt ändå att det känns så oerhört fysiskt (i mage, bröstkorg, hjärta) när man fattar rätt beslut (eller i alla fall bestämmer sig!)? Förmodligen går man och spänner sig väldigt i kroppen innan. Dessutom sprider sig en sorts söt trötthet genom varje cell...
Just nu känner jag inte alls något behov av att blir sjukskriven på heltid igen. Jag vill fortsätta att komma tillbaka! Men långpromenader lockar inte nu när våren gått i baklås och erbjuder snöfall och minusgrader. Och just i dag tror jag att jag är för trött får att gå på gym. Men jag kommer att komma tillbaka! Hurra! [16 maj]
DET
GICK JU SÅ BRA...
Jag var så duktig på att komma igen. Jag
var på G. Jag tränade kondition
och styrka flera gånger i veckan. Jag började jobba halvtid. Jag
var på G. Jag åkte på utbildning tre dagar i Stockholm. Jag
var på G. Jag gjorde roliga saker och mådde riktigt bra. Jag var
på G.
Sen började det hända saker på jobbet och plötsligt var jag tillbaka på
ruta 1. Plötsligt var jag på ruta minus 1. Plötsligt satt jag hemma och
grät, plötsligt satt jag på jobbet och grät.
Jag vill inte ha det så här.
Jag vill vara en stark person som orkar allting.
Som kavlar upp ärmarna och spottar i nävarna.
Som frustande av skratt kastar sig över nya utmaningar.
Jag vill inte vara en person som får brev från Försäkringskassan
där det står vem som är min personliga handläggare.
Jag vill vinna 134 miljoner på Lotto. [15 maj]
SOMMARGARDINERNA PÅ PLATS (publicerad
i ÖP 5 maj)
Det växer en underbar sommaräng i mitt kök. Vallmo, blåklocka,
smörblomma och prästkrage är några av alla arter
som blommar där. Bin, humlor och nyckelpigor flyger omkring på jakt
efter pollen och en och annan fjäril kan man också skymta.
Har jag flyttat till ett sommarhus i Spanien...? Lever jag i en alternativ
verklighet? Nej. Jag har bara satt upp sommargardinerna.
Våren är full av ritualer. Vi spanar efter flyttfåglar,
vi ställer undan snöskovlar och vi byter däck på bilen.
Till mina rutiner hör även att byta gardiner - man kan se det
som ett slags textil majbrasa om man vill.
Jag brukar i den här spalten ofta klaga över hur svårt
det är att få tiden att räcka till och den dagliga kampen
för att klara av alla verkliga och inbillade krav som vilar på den
heltidsarbetande tvåbarnsmammans spända axlar. Då kan
man tycka att det där med att byta gardiner måste väl ändå vara
något som är lätt att sätta upp på listan över
saker att strunta i.
Och visst är det så. En väninna påpekade bestämt
för mig att ordet "sommargardiner" faktiskt inte ens finns
i Svenska Akademiens Ordlista (det borde i så fall ha stått
mellan "sommarfägring" och "sommarglad", vad
nu det sistnämna kan tänkas betyda?) så då kan
det verkligen inte vara något att lägga ned tid och energi
på.
Ändå är det just energin jag är ute efter. Inte
den jag förbrukar när jag klättrar på stolar och
trappstegar, skakar, viker ihop och lägger undan vintergardiner
och sedan stryker sommargardiner som känns som de vore sydda av
kilometervis med tyg, utan den som kommer av tillfredsställelsen
när gardinerna är uppe och kök och vardagsrum har skakat
av sig vinterpälsen.
Nöjt vandrar jag fram och tillbaka mellan rummen och ser att mycket
mera ljus släpps in, nöjt konstaterar jag att det faktiskt
går att köpa riktigt vackra tyger i Östersund, nöjt
konstaterar jag att det är jag själv som sytt dessa gardiner.
Det gjorde jag för några år sen när jag återhämtade
mig efter en jobbig lunginflammation och i stort sett inte orkade något
annat än att sitta på en stol. Då var det rena terapiarbetet
att sy nya sommargardiner.
Få saker förändrar ett hem så snabbt och enkelt som nya textilier. Nya kuddöverdrag, nya gardiner eller varför inte ett nytt överkast kan göra underverk för de tröttaste av rum. Kanske är det därför som fönstergardinerna har så lång historia? De finns angivna i svenska inventarieförteckningar redan på 1600-talet, och ute i Europa beställde kungligheterna gardiner till sina slott så tidigt som på 1300-talet.
I det här länet är vi så lyckligt lottade att vi
har riktiga årstider (jo, jag vet att en del av er tvekar om sommaren
verkligen är en av dem). På hösten börjar jag tycka
att de fina sommargardinerna ser urblekta och trista ut. Fram med vintergardinerna.
Hur gör de som bor där det aldrig faller snö och där
nätterna alltid är mörka? Sommargardiner i maj, sommargardiner
i september, sommargardiner i december?
Vilken tur att jag inte har det problemet!
(Kicki Gustafsson är webbredaktör på ÖP. Hon har nyss sytt färdigt ett överkast till dubbelsängen.)